Vi gav oss iväg tidigt på morgonen för att få frukost och vi skulle på till stationen för Grey Hound-bussarna. Mina fötter värkte, vilket de gjorde redan igår, men det var bara att trava på. Vi missbedömde avståndet enligt de kartor vi hade, så efter en halvtimme var vi helt slut, så vi fick syn på skylten till en känd biluthyrningsfirma. Vi bestämde att vi skulle gå in och fråga vad det kostade att hyra bil – med GPS. Det kostade betydligt mindre än tåget, faktiskt mindre än för en person på tåget. Så vi bestämde oss, men de hade ingen GPS, inte ens en karta.
Jag var den ende som hade mitt körkort med mig, så jag skulle köra. Och det var inga problem i NY – där är gatorna numrerade osv, så inget problem alls med att komma tillbaka till hotellet – vi hade ju dessutom travat runt i åtskilliga timmar så gatorna var kända. Vi lastade in våra väskor och startade vår färd.
Så snart vi kommit ur Lincoln Tunnel så åkte vi fel. Vi åkte fram och tillbaka och frågade både här och där. Alla pekade åt olika håll, till slut så köpte vi en karta. Mina kartläsare gjorde så gott de kunde, men det räckte inte. Vi åkte åt fel håll, men vi visste åtminstone om det så att vi kunde vända tillbaka vid första tillfälle. Ganska långt norrut. Sedan kom vi på rätt väg … Trodde vi tills en av kartläsarna sade att vi är helt fel, vi är ute på en ö och snart är vi tillbaka på Manhattan.
Jag svängde av vid första avfart och frågade i betalkontrollen hur jag skulle komma tillbaka åt andra hållet. Det var kakafoni i bilen, men jag körde, så jag bestämde. Vi kom tillbaka på vägen igen åt motsatt håll och där fanns ett rastställe så att vi kunde stiga ur och fråga. Jag pekade på kartan och sa att eftersom vi är här, hur skall vi åka för att komma dit. Mannen såg mycket förvirrad ut, men jag tänkte att han nog är en av de som inte kan läsa och framför inte allt läsa kartor. Mannen pekade på en annan man och sa att han nog visste. Jag gick fram till honom och frågade återigen om hur vi skulle ta oss härifrån till dit, jag pekade på kartan. Han tittade på mig och sa: ”Madam, ni är inte där, ni är redan här …”
Vi forsatte och regnet fortsatta att ösa ner, men vi hade en bra bil med bra vindrutetorkare – det behövdes. Resan tog 7½ timme i stället för drygt fyra. Men fram kom vi i hällande regn och vi lyckades – med några felkörningar – lämna tillbaka bilen också.
Skulle kunna berätta så mycket mer om denna färd men ni orkar inte läsa och jag orkar inte skriva … 😉
