Idag har jag haft ett trevligt avbrott ifrån kitt och kladdig färg, en trevlig igenkänning. Jag var med på en SWEA tillställning och träffade flera av de härliga kvinnor från hela världen som jag lärt känna under mina aktiva år. Det var roligt att känna hur vi bara tar vid där vi slutade. Extra roligt var det att jag hade maken med mig – han fick äntligen se hur det går till på dessa tillställningar.

Det började formellt i Slottskyrkan, nu vet jag precis hur det är att sitta där och jag kunde inte låta bli att undra vilka som suttit på min plats före mig … 🙂 En fantastiskt vacker kyrka och hovpredikanten berättade lite om tillkomsten arkitekturen. Programmet var av hög klass med tal av Prinsessan Christina och diverse höjdare inom SWEA. Vi underhölls av fantastiska musiker, tidigare stipendiater som spelade piano och flöjt. Avslutningen var en glad låt som spelades på trumpet av 4 unga flickor och en pojke från Lilla akademien. En helt fantastisk och glad avslutning.

Efteråt travade vi över till Tessinska Palatset där landshövdingen tog emot och önskade oss välkomna. Vi fick en guidad tur och minglade sedan tillsammans med kändisar som prinsessan Kristina, Kerstin Dellert, Chris Heister vår landshövding i Sthlms län, Lill Lindfors m.fl. För ett tag kände man sig som en vip … J

För något år sedan var det här ett ”måste” – att skriva av sig dagens händelser. Det som gått bra, det jag retat mig över och lite iakttagelser jag gjorde under dagen. Vet inte varför jag slutat. Beror det på att jag blev bestulen på min lilla kamera – vilket gjorde att slutade ”tänka i bilder” – det är inte ofta jag kommer ihåg att jag har en minst lika bra kamera i min telefon. I min värld är fortfarande telefonen – telefon. Trots att kameran i den är bra mycket bättre än många av de kameror jag avverkat. Själva ”foto tänket” har försvunnit. Måste erkänna att det ligger som en liten saknad i bakhuvudet.

Nu har dessutom min nya lilla favorit – telefonen, en kär gåva från dottern, börjat bära sig åt – till slut totalvägrade den – som en tonåring. Dvs krångla/icke fungera, som för så många andra insåg jag när jag letade på nätet. Jag har försökt vara kärleksfullt irriterad och lirkat. Ett steg framåt och fyra bakåt. En hel dag totalvägrade den. Olycklig som jag var läste jag allt jag kom över på nätet och efter några timmar så hittade jag ett mönster.

Om jag tog ur batteriet (har ni hört det förut?) och satte i det igen, startade/fungerade telefonen i några sekunder. Om jag startade den med laddaren i så fungerade det – dvs. den stängde inte av sig efter några sekunder. Efter flera sådana försök och en uppgradering av programvaran så har den nu fungerat en hel dag … Hurra, skulle jag vilja skriva här, men är inte det naturligt att en telefon ska fungera när man sätter igång den, eller …?

Idag har snickarna varit här och slutfört ett arbete som pågått spontant under några veckor – är gråtfärdig när jag ser resultatet, hade gjort det mesta så mycket bättre själv om jag bara varit lite yngre och haft orken. De kommer inte att få några rekommendationer från mig. Det enda positiva är att vi nu har en låda med en modern elektrisk toa (förhoppningsfullt installerad på korrekt sätt) som klarar en kapacitet av 12 personer i hushållet. Den står i detta klantigt byggda utrymme som vi hoppas ska klara av regn och snö. När jag bytt ut lister och foder kan det kanske se ok ut.

Det var med en viss osäkerhet och blygsel jag använde mig av toan första gången. Den är skinande blank och man laddar den med ett ”melittafilter” – känns väldigt tjusigt och ovant – ja, faktiskt lyxigt. Hoppas att vi kan leva upp till detta eleganta, eller om vi fortsätter med vårt vanliga dass … 😉

Men, det känns underbart att inte behöva gå ut i mörkret längre …

PS: Jag är inte människa att begripa mig på hur jag ska kunna ladda upp bilder till denna sida. Har faktiskt kommit ihåg att ta bild på både toa och våra ”snickare” … Men de finns i telefonen och på Google – men hur de ska komma hit blir nästa kurs …

Jag tillhör dem som inte slår ihjäl spindlar och andra kryp som äter insekter som jag inte tycker om. Ikväll hade en bålgeting ? tror jag pga av storleken, tagit sig in och när den landade i en kopp på diskbänken tog jag med den ut och släppte den fri – trodde jag. Fortfarande med glorian för gott uppförande satte jag mig i fåtöljen och känner hur jag blir stungen av något på låret. Det visar sig att en stor, trött geting tagit sig innanför min kangas (höftskynke på swahili). Den vinglade runt en stund innan den försvann. Jag har ett märke på låret som bara växer och dunkar mer för varje minut. Ska nu – i skrivande stund – försöka hitta lindring …

Eftersom jag bott i Afrika större delen av mitt vuxna liv så har jag en illaluktande vätska – som klarat större skador än ett getingstick – denna vätska ligger nu i en tuss mot mitt stick. Får se hur mycket det kan hjälpa – det dunkar fortfarande …

Här i Stockholms skärgård är björkarna gula, gräset som torkad halm, en massa buskar ser döda ut och hallonen är små mumifierade bär. Så tråkigt och vi längtar verkligen efter regn – fast inte nu. Har altanen full med fönsterbågar som slipas, kittas och målas.

Helt överraskande blev det regnkaos i Stockholm. Vi fick en liten släng av regnet – inte mer än 3 mm – men, när de brakade ner var det häftigt. Mina fönster klarade sig bra, var beredd med plast.

Vi har nu påbörjat proceduren med förnyad visumansökan till SA. Idag var vi till en läkarmottagning för de första testerna – blodprover o lungröntgen. Vi ska b.a. bevisa att vi inte har HIV, Syflis, spetälska, trakom (en ögonsjukdom de har i Afrika – vet inte hur det stavas), tuberkulos, mm. I morgon ska vi tillbaka och träffa en doktor som ska stämpla våra dokument. Det kostar inte som ett läkarbesök, man betalar allt själv – och det är riktigt – är ju inte sjukvård, men vi ser hur mycket vi faktiskt blir subventionerade via skattsedeln i sjukvården och det är väldigt ok.

Utdrag ur polisregistret på engelska (inte gratis), vigselbevis, inkomstuppgifter mm, mm. Det är fyra år sedan vi lämnade in papperen för det förra visumet och risken att vi blivit kriminella mm är nog väldigt hög – speciellt i vår ålder …

Det är fortfarande väldigt varmt o gott – tur det eftersom vi saknar fönster – de ligger på bockar på altanen. Vet faktiskt inte hur vi ska orka få upp dem på plats igen. Snickarna kommer tillbaka på onsdag och jag hoppas de kan hjälpa oss. Annars spelar det ingen roll om de är nyfixade om de förblir kvar på altanen …

Ikväll avslutade vi dagen med en liten kräftsupé på altanen – mitt bland färgpytsar, penslar och fönsterbågar. Det var varmt o skönt, kunde sitta i min kangas (sarong) …
Kan fortfarande inte lägga upp bilder – förstår inte varför Google inte fungerar, allt går ju via detta program sedan jag tar bilderna med telefonen. Vet inte om det är datorn som kinkar eller om uppkopplingen är för långsam. Kan inte påstå att jag älskar den nya tekniken …

Det här inslaget försökte jag publicera för en vecka sedan – resultat: negativt …

Nu har dottern och barnbarnen varit här och rest hem igen. I år blev det fem veckor – intensiva veckor. Vart nu dessa tog vägen. Ack så kärt. Alla rycker i henne och barnen – vill så gärna träffa dem. Att bo i kappsäck och försöka packa för ett klimat där man kan uppleva tre årstider inom en vecka är inte lätt. Tåg hit och flyg dit. Det är en mycket intensiv tid för dem.

I lördags körde jag dem till Arlanda vid lunchtid, för att några timmar senare få höra att flyget var försenat till nästa dag med avgång 20.30. Nu, i skrivande stund, har de kommit hem, tack o lov.

Sitter i vårpensionärskuvös i Strängnäs och läser en bok dottern gett mig, maken är kvar på ön. Det var på tiden – att jag läser en bok, jag som alltid slukat böcker, alltid köper böcker (som numera bara står i bokhyllan), har knappt läst de senaste två åren. Dottern tvingade mig att börja – tack o lov … Låter antagligen lite vimsigt, men vilken härlig dag jag haft. Det var varmt o gott och jag smuttade på kallt vitt vin och bara läste. Vilken underbar bok dessutom. Kommer inte ihåg hela titeln – nånting med Rosengädda, den ligger kvar i Strängnäs och jag befinner mig nu på ön igen. Men det bästa är att del två finns här och den har jag börjat på nu. Men det kommer inte att bli tid att sitta och sluka texten …

Jag har äntligen tagit itu med att slipa fönsterbågar. De ska grundas, kittas och slutligen strykas med vit färg. Ett arbete som ligger efter några år, men förhoppningsvis kan jag rädda dem, den första bågen var inte så illa angripen som jag trodde. Till min hjälp har jag mitt lilla ”strykjärn” – en slipmaskin formad som ett strykjärn och som lever rövare. Stackars grannar – själv kör jag med hörselskydd …

Hann nästan slipa hela det första fönstret och ta väck allt gammalt kitt. Hann inte grunda – men vädret ska bli bra i morgon också och förhoppningsvis hela veckan. Det behöver jag. Fönstren är stora och tunga och de tar tid. Får se om vi lyckas sätta dem på plats igen – var knappt att vi fick ner det första. Morgondagens problem …

Försökte lägga in foton här, men nåt är fel med vår Internet uppkoppling, den är alldeles för långsam – det går inte.

Äntligen har vi fått lite regn, det kom ca 8 mm häromdagen – i båten verkade det som väldigt mycket mer när den skulle ösas. Jag är glad för regnet, gräsmattan ser ut som gul, kort halm. Körsbären är kärnor med skal, som nu börjar rodna och trastarna är här och sväljer dem hela. Verkar som om de spottar ut de magraste, gräsmattan börjar se rödprickig ut.

Jag har klättrat på tak – ja, kanske snarare krupit. Var jätterädd, så läskigt att ta sig från stegen till taket, trots att det bara är en liten friggebod – för att inte tala om tillbaka. Nu klarar mina knän inte längre att jag kryper eller ens står på knäna – men det går helt suveränt med knäskydd. Lyckades krypa och koppla stormlinor till en presenning som vi fick lägga över taket för en tid sedan. Övre takpappen har blåst av och taket har börjat läcka. Det har varit sydliga vindar de senaste dagarna och presenningen har fungerat som en fallskärm – den har fyllts med luft och den bubbla som uppstår i byarna har lyckats skaka av sig de tyngder vi lagt dit. Jag tog mig ner från taket igen … Puh! På lördag kommer det snickare och tar tag i problemet – låt oss hoppas att vi slipper regn innan dess.

Idag har vi varit där uppe och städat och hittat mer vatten som stod under några bräder som låg där. Vi såg inte det förra gången. Tyvärr har det blivit skador på golvet. Dotterdottern hjälpte mig med att torka.

Dottern och barnbarnen har varit här i 5 veckor och vart de har tagit vägen vet jag inte … På lördag åker de hem igen och det kommer att bli ett stort vacum. Vad ska vi göra hela dagarna och utan barnbarn som är hungriga. Åt mina barn tre gånger om dagen – fick de någon mat – kommer inte ihåg? Min mamma sa samma sak när mina barn var hos henne några veckor på sommaren … 🙂 Har inget minne av regelbundna mattider – men, så var det nog. Läste min Dr Spock och han skrev med all sannolikhet att de skulle äta tre gånger om dagen.

Det är roligt när barnbarnen här – intensivt … Den äldsta, flickan, blir 11 i september och det märks att hon är på väg in i nästa fas. Hon står hellre på händer än fötter och det gör hon bra. Hemma är hon gymnast och deltar i tävlingar. Har suttit och tittat på henne när de tränar och hon är väldigt duktig. Den yngste, 8 år för drygt en vecka sedan, har en enorm energi och håller igång oss alla. Han vill hjälpa till med allt. Och han tycker att han kan allt och han kan väldigt mycket, men inte allt. Han ser allt och kommer med goda råd hur vi kan fixa … 🙂 Undrar vad det kommer att bli av honom. Han vill väldigt gärna ta över vår gamla plåtbåt ”Eftersom vi ju inte behöver den längre …” – och, när han fick syn på två gamla motorer som står i boden … 🙂

Maken låste boden och tog ur nyckeln eftersom där finns så många farliga saker för en 8-åring – tycker vi, inte han. Idag när vi skulle in i den var nyckeln borta. Vi letade överallt – inklusive på gräsmattan mellan boden och huset. Ingenstans. Vi messade till mamman och frågade om sonsonen visste var den var. Det kom ett snabbt svar att ”Den hänger på en spik på dörren …” Mycket riktigt – högt uppe på dörren, hur han nu nått dit, hängde nyckeln. Ser fram emot om några år – vilken tillgång … 🙂