Detta skulle lätt kunna bli en rapport om mitt uppvaknande och i vilket tillstånd jag befinner mej i. Det är ju faktiskt lite så, även om det kanske inte är så intressant. Jag ställer mej frågan gång på gång, var det så här att vara småbarnsmor…? Jag fattar inte, hur orkar mammor med detta och vilket slit att ”få fram” nästa generation. Är det därför som vi i tidigare generationer bara talar om hur mysigt det var – för att inte avskräcka, eller hjälper hjärnan till att ge oss bara mysiga minnen… Ja, jag vaknade sist av alla i morse. Tror att jag var uppe några gånger i natt och lade den minste, men det kanske var igår, minnena flyter ihop. Men jag vet bestämt att vi bäddade i vardagsrummet åt dottern/mamman, för att hon skulle kunna sova lite.

Det var lite rörigt i morse, vi skulle på student uppvaktning. Barnbarnet var väldigt förväntansfullt. Förmiddagen flöt ganska lugnt, tills det var dags att ge sej iväg. Jag duschade så sent jag kunde, hann få på trosor o bh, då ropade det ena barnbarnet något om att det luktade om det andra barnbarnet. Jag var glad att jag inte hunnit klä mej, men det hade vi gjort med barnbarnet, dvs vi hade klätt det i ”kalas-kläderna”. Mening var att vi skulle åka så fort jag klätt mej. Nu var det bara att försöka få av alla barnbarnets kläder med minsta möjliga spridning av innehållet …

Efter en massa turer, så kom vi äntligen iväg. Det var fruktansvärt varmt, takluckan, som var öppen förslog inte. Av någon anledning så fungerade inte AC:n. Vi kom samtidigt till Slussen som lilla mamma, och tack o lov så kunde det äldsta barnbarnet överlämnas för resa T-bana. Hon hade precis börjat tala om ont i magen… Trafiken var ganska stillastående och då hjälpte de inte ens med taklucka.

Festen blev trevlig, alltid lika roligt att träffa gamla bekanta.Barnen skötte sej med den äran, så vi blev kvar lite längre änt tänkt. Väl hemma somnade båda två och nu håller vi tummarna för natten…

En glad student, men lite generad över all uppmärksamhet …

”Uppvärmning” …

Ett ”lyckat” foto på barnbarnet som gungar

Mamma vill också vara med …

Rutschbanan måste man sanda med jäna mellarum …

Jag har dekorerat klätterställningen med massor med flaggor

Det var full fart i morse när jag vaknade. Det var bara yngste barnbarnet och jag som som inte var uppe, men vi hade haft nattpasset, så det var ok att vi sov lite längre. Dottern skulle på möte på arbetet och maken skulle till stan i några ärenden, så de samåkte. Kvar blev jag med barnbarnen. Den yngste sov en stund till så jag kunde vakna i lugn o ro till barntv med dotterdottern.

Jag tyckte att det var lämpligt att göra en liten utflykt till badstranden eftersom det var så fint väder. Men det tog sin lilla tid innan vi var färdiga med saft, bullar, filt mm. Vi hann i alla fall vara en liten stund, alltför liten enligt barnbarnet. Hon ville inte gå hem, hon vill stanna, hon ville till o med ta dit sina sängkläder och sova där, ”för det var så roligt…”  Från början vill hon inte ens ta av sej skorna, men när det kom in sand i dem , så fick jag ta av dem. Hon ville inte ta av sej jeansen, men jag fick vika upp dem och efter en stund så var hon på sanden i vattenkanten, sedan med fötterna i vattnet och det var jättekul. Vi får se när det blir badtemperatur.

När vi gick hem var det ack o ve, hon skulle till o med åka hem till vita huset, det hjälpte inte att jag mutade henne med en bulle. Och innan vi var upp för backen till huset så var det mycket suck och stön, även från min sida… Det är ingen höjdare att klättra upp med barnvagn och en kinkig tre-åring. Men upp kom vi och under skrik från två hungriga och trötta barn, så lyckades jag göra lunch. Barnmaten blev för varm och fick lov att kylas ner, den större ville inte äta, hon var så trött. När den minste var i säng, med mat i magen, och somnade bums – tack o lov, så matades den andra och sedan var hon idel solsken. Bortglömt var det vita huset och nu var allt roligt igen. När det var dags för mellanmål så blev det i form av picknick i trädgården. Det tyckte barnbarnet var jättemysigt…

Mamma skulle på möte även på kvällen och jag skulle lägga båda barnen, den yngste utan att ammas. Så jag skulle testa flaska. Han var mycket nyfiken, och satt och tuggade på nappen och sög lite grann. Jag bad maken hämta en handduk, i fall att… Och det blev i fall att, när han lyckats få i sej en klunk, då hulkade han och hela middagen höll på att komma upp… Så någon mysig liten stund med flaskan blev det inte. Efter några uppvakningar, pga av att han blev väckt av omgivningen, så lyckades mormor få igång en liten manick som spelar musik. Han var så nyfiken på denna pryl att han glömde bort att vara ledsen och sedan somnade han när musiken spelade och jag lade ner honom – och – Håll tummarna!! I skrivande stund sover han fortfarande…

Vet inte riktigt vad jag skall tycka om det här…

Törs jag…?

Titta, mormor!! Jag kom upp alldeles själv…

Jag kan hjälpa lillebror att få fart…

Jag vaknade i morse av några ljud, kl var tio minuter över sju. Små dunsar och tydliga tecken på att någon rörde sej i huset. Jag trodde det var maken som var uppe tidigt, vilket han ofta är. Men vi har golv som knarrar och jag hörde inget knarr, så jag blev mer o mer nyfiken och kunde inte somna om. När jag satte mej upp så såg jag dotterdotterns blonda kalufs, det var hon som var uppe och smög. Hon försökte faktiskt smyga. Efter en stund så ropade jag på henne, hon var barfota med iskalla fötter och jag lyckades övertala henne att sätta sej och titta på barntv (tack o lov för barn/kunskapskanalen), insvept i en filt. Hon var tyst som en mus och jag kunde somna om.

Dagen var strålande och vi bestämde att vi skulle dra iväg och testa fiskelyckan, det var strömming som gällde. Vi gjorde matsäck, plockade fram strömmingsdon och ankare. Sedan bar det av. Dotterdottern fullkomligt älskar att åka båt. När vi möter andra båtar och det blir svallvåger, som inte jag gillar, skrattar hon lyckligt och gungar med. Hon talar hela tiden om hur mycket hon tycker om att åka båt.

När vi kom fram till ”strömmings-stället”, så fick hon sitt eget don och efter en stund fick hon faktiskt det första nappet. Tre stycken och det framkallade ett glädjetjut från barnbarnet. Det fanns ingen i närheten, bl.a. de andra strömmingsfiskarna, som inte visste när hon fick napp. Hon var så lycklig och lärde sej snabbt att känna igen när hon hade napp. ”Nu rycker det igen…” När det var dags för fikapaus, så ville hon inte, jag fick mata henne medan hon fortsatte att fiska. 😉 Hon ville inte sluta, men vi tyckte det var nog vid ca 1½-2 kilo. Så till middag blev det nystekt strömming, bara så gott. Fast barnbarnet åt pannkaka…

Här kom de första tre, men de hoppade snabbt och snällt ner i hinken…

Nästa…

Nu återstår det tråkiga…

Strömming i all ära, men pannkakor…

Vi har en egen lek, jättekul…

Idag är fyllert min yngste år, alltför många år, för det betyder ju att även min ålder har ökat med dessa antal år. Visst det syns när jag står framför spegeln, men där står jag mindre o mindre nu för tiden , så det är lätt att glömma. När man inte ser så är det ju ingen skillnad, inte som känns. Jo, kanske lite, stelheten och orken, men det har ju smugit sej på under flera år, så det märks inte så mycket, man vänjer sej.

Nu när barnbarnen är här så märks det emellertid tydligt. Alla lyften, nattvaket och att ständigt vara på alerten. Jag trodde inte att livet hade ändrats så mycket, visserligen vet jag att vi lever betydligt lugnare o bekvämare, men att det var sådan skillnad… Naturen visste nog vad den gjorde när vi inte kan få fler barn upp i åldrarna. Små barnbarn är mysigt, dessutom finns mamma i bakgrunden, men tänk tonårskris – varje dag – i min ålder, som ju egentligen inte är någon ålder, men ändå…

Idag tog vi det äldsta barnbarnet med till fastlandet och inköp av olika blomster. Dessa skulle planteras vid återkomsten till ön. Skottkärran fylldes med kompostjord och dotterdottern var överlycklig, hon planterade pinnar o kottar i de tomma krukorna. Hon visade också vilken stark tjej hon var genom att köra iväg med skottkärran och sedan vägra komma tillbaka med den. Vi hade tur med vädret, visserligen nordostvindar som var lite kyliga, men vi har lä för dem. Så dagen var skön, men det blev ordentligt kyligt på kvällen.

På kvällen kunde vi sitta och ha vuxenmiddag i lugn o ro, ja till o med dottern kunde ta ett glas vin…

Flaggan hissas för sonen, vad spännande…

Det här var riktigt kul…

Jag hjälper mormor att handla plantor…

Imorse när jag vaknade visste jag först inte var jag var, men det är jag ju ganska van vid – men, det var något annat som inte stämde. Det tog en stund innan jag förstod… jag hade sovit hela natten och klockan var sent på morgonen – jag hade ”sovit ut”, vilken känsla. Dottern o maken var vakna + ett av barnbarnen, kände mej nästan skamsen då jag steg upp så sent på dagen, kl var 8.45 nånting – tror jag… Dottern tog 9.30 bussen – tror jag, men jag vet bestämt att när hon åkte så var jag vaken och tog hand om barnen. Alla barn ändrar de beteende då föräldrarna ger sej av, de blir samarbetsvilliga och väldigt duktiga, mina barnbarn är inget undantag.

Vi hade redan igår bestämt att vi skulle baka bullar idag. Jag förberedde med att mäta upp alla ingredienser medan dotterdottern tittade på barnTV. Sedan satte vi igång. Hon rörde vad jag blandade i. Hon tyckte att det såg ut som ”kräks”, och den iakttagelsen var väl inte helt fel… Vi hade varken elvisp eller maskin här, de är kvar i stan, så det fick bli på gammaldags vis, knådning med händerna på bordet. Det var faktiskt roligt och mycket mindre ansträngande än vad man skulle kunna tro. Degen blev perfekt, inget kladd och den gick hur lätt som helst att kavla ut. Dotterdottern imponerade på mej, hon kavlade ut sin bit precis som jag sagt, sedan fick hon breda på smör själv, jag hjälpte med socker o kanel och att rulla ihop. Men hon skar upp bitarna själv och lade dem i formar. Det blev helt perfekta små bullar, hon var duktig. De blev dessutom goda, trots att de är bakade på vatten… använde torrmjölk, men glömde pulvret…

Ja, hon är duktig och i ”hjälpa till”-åldern. Allt kan hon hjälpa till med, om man tillåter henne. Maken skulle klyva ved, hon gillar inte höga ljud, så hon gick med fingrarn i öronen, men sedan hjälpte hon till att bära. Jag hängde tvätt, hon nådde inte upp till linan, men om mormor lyfte henne så gick det bra att hänga tvätt och klädnyporna var inget problem. Sedan byggde vi en egen skottkärra till henne. Den donade hon med och det var ingen brist på fantasi, och ingen hjälp behövde hon heller. Det är en beslutsam, ung dam med massor av energi och fantasi, bara att förse henne med material…

Mormor, det här ser ut som kräk …

Janne behöver lite hjälp har ute …

Min första bulle, mmmm ….

Min egna, nya skottkärra + egen uppfinning på pinne …

Jag håller inte längre reda på vaken- eller sovtider numera. Kommer ihåg att jag satt ett bra tag med yngste barnbarnet i vagnen och rullade den över en mattkant. Klockan var 4-5-nånting. Under tiden mer eller mindre sov jag, men inte han. Han verkade nöjd bara han såg mej, att jag satt där, men tillslut så verkade det inte vara tillräckligt och han somnade. Jag kunde då fortsätta sova i horizontalläge, vilket ju faktiskt är bekvämare, även om jag blivit van att sitta o sova under dessa dagar. Sedan fick jag sova till 8.45, kommer inte ens ihåg om jag vaknade av mej själv eller av barnbarnet…

Dottern åkte till sitt arbete – äntligen, ja, inte för att jag ville bli av med henne, men hon har fått ge upp de planerna pga av rådande nattomständigheter. Barnen fanns sej i det och dagen blev riktigt trivsam. Minstingen sov som han skulle och var som ett solsken då han vaknade. Den äldre, som nu fått broderns förkylning och var lite småfebrig, donade med sitt och sade vid ett par tillfällen att hon tyckte det var roligt att vara här. Hon kanske menade på norska, för det var verkligen lungt. Så lungt att hon somnade på pottan, stackarn. Sedan sov hon så djupt att det inte gick att väcka henne ens när mamma kom hem…

Lillebror fick bada i balja på köksgolvet, det tyckte han var jätteroligt, och vi var mycket roade av hans glädje, men måttligt roade när vi skulle torka upp. Båda barnen somnade i god ordning, men den minste vaknade några gånger under kvällen. Mormor fick gå in och lägga honom och ploppa in nappen, men det är inte så lätt att ta napp när man knappt kan andas och näsan är täppt av snuva. Sista gången så satt jag kvar i ca 45 minuter och då sov han i 15 minuter, sedan var det dags igen, men… då somnade han och på den vägen är det än. Nu håller vi tummarna för natten, ja, den är i full gång igen som vanligt… kl är redan 01.15…   (…och så försvann bredbandsuppkopplingen, så detta kommer in i morgon . förhoppningsvis.)

Nalle Puh är väldigt spännande…

……..

Massor med vatten att stänka ut…