Visst har det varit trevligt att vara ute på vift, ett tag  visste jag inte i vilken säng när jag vaknade. Men det kändes inte helt fel att vara tillbaka hemma igen. Vi tog det lugnt på morgonen och satt ute och njöt av värmen.

Efter frukost var det dags att prova nya stegmätaren, som jag köpte förra veckan då vi promenerat till Waterfront. Nu skulle vi göra om samma promenad – med mätare. Det blev totalt 11.813 steg innan dagen var slut – då var också jag slut. (Vi tog bussen hem.) Det är en dryg halvmil dit ner och lämpligt på vägen så ligger det ett ”litet hål i väggen”, där jag får kaffe och vatten och maken en pilsner.

Vi åt lunch och satt och vilade våra arma fötter medan vi tittade på folklivet. För det är alltid mycket folk – idag var det vackert väder och varmt, och alla, som inte satt på restaurang, gick omkring med en glass i handen …

Värden och värdinnan och deras trevliga hund …

Vi vaknade i morse och hade gemensam frukost med värdparet. Men precis som igår, så anslöt förmannen och han dam och vi drack kaffe tillsammans. Det visade sig att hon och maken hade stort intresse i fåglar gemensamt. Och det diskuterades livligt runt bordet om fåglar och andra djur som finns runt farmen. Förmannens hustru är oerhört intresserad av djur och fåglar, så nästa gång måste vi bara se alla hennes djur, inklusive en vildkatt som hon inte vet vad det är för sort hon hittat och tagit hand om. Den var ca 7 cm när hittade för tre månader sedan – nu är den ca 20 cm.

Vi gjorde iordning vår picknicklunch och sedan sade vi adjö och styrde kosan mot Wellington och Bokdals vingård. Där mötte Sweor upp med sina män, men också en hel del andra svenskar. Värdparet bjöd på gott bubbel och snittar – också så goda. Vi lät oss väl smaka. Det blev en härlig, trevlig tillställning där vi knappt hade tid att äta vår medhavda mat pga av vi alla hade så mycket att tala om. 😉

Dags att börja bänka sig …

Så gott och trevligt att sitta i skuggan och äta medhavd mat …

En liten lektion i vintillverkning fick vi också …

Dags att säga farväl för den här gången …

Efter en härlig frukost i en underbar miljö, så packade vi in våra prylar och styrde kosan mot Tulbagh. Vi skulle köpa kyckling till vår picknick följande dag och blommor till värdinnan. Vi skulle nämligen sova över hos det underbara svenska paret som driver vingård här i Tulbagh och i Californien, Sonoma Valley – där vo besökte dem i april.

Vi fick tag i kyckling och ingridienser till sallad, men inte blommor. Där stod tre vissna buketter – det fick bli en flaska brandy istället …

Värdparet var lika förtjusande och vänliga som vanligt. Gården ligger så underbart vackert och vi tillbringade många timmar på deras fantastiska inbyggda veranda och talade om intressanta böcker och andra saker. Dagen gick alldeles för fort och vi bestämde att vi skulle äta middag på restaurang i den lilla staden. På slutet av middagen anslöt deras Förman och hans charmiga dam. Vi hade så trevligt och kvällen var ljummen och vi satt ute.

Tillbaka på gården så inkvarterades vi i ett otroligt vackert rum, och vi kändes oss som prins och prinsessa. Vilken härlig dag …

Det var bestämt att vi skulle dra österut idag. Jag avslutade – ”liksom” – mitt stora ansvarstagande igår i SWEA. Så jag skulle bara skicka vidare lite instruktioner innan vi – maken och jag – gav oss iväg. Detta tog några timmar. Under tiden hann det ramla in massor på mailen som skulle besvaras. Men vi var vid gott mod när vi äntligen gav oss iväg vid 12-tiden. Vi lastade bilen, tankade – trots att jag påstod att mätaren inte rört sig en mm. Det visade sig senare att jag läst av värmemätaren … Så bilen var inte så bensinsnål som jag trodde, körde ju flera mil igår och mätaren rörde sig inte …

Maken skickades in för att ladda upp gigabits till vårt trådlösa bredband. Han kom tillbaka utan gigabits och förstod ingenting – vilket han aldrig gör i dessa sammanhang – han skulle haft med sig lösenord osv … Jag glömde totalt, maken hade ingen aning. Det blev till att köra tillbaka till lägenheten och hämta uppgifterna. Nytt försök – jag stod parkerad utanför på en lastplats … Efter några minuter så knackade några ungdomar på rutan. Eftersom jag bott i Afrikanska länder så länge så låtsades jag inte om att jag hörde. Men de insisterade och jag lyssnade … De påpekade att jag nog hade en ordentlig läcka av bensin – det bara droppade. Vilket jag själv konstaterade, det räcker inte med att beskriva det som dropp …

Det visade sig att det droppade så mycket att det faktiskt blev en rännil. En vänlig man blandade sig i – tack o lov, och när maken kom ut och såg det hela blev han alldeles stel. Mannen rådde oss att åka tillbaka till macken där vi tankat, jag höll andan när jag startade motorn igen. Väntade mig – jag vet inte vad. Höll tummarna att ingen skulle kasta en fimp och så startade vi färden tillbaka till macken.

En ung man lade sig platt på magen och konstaterade att det fullkomligt rann vätska från underredet på bilen. Han såg om möjligt mer rådvill ut än maken … Men maken samlade ihop sig och bad honom att öppna tanklocket – och då slutade det att rinna. Glada i hågen startade vi vår resa och blev belönade med en skön eftermiddag på vår ”egen” veranda. Sedan grillade vi och fortsatte att njuta. När det blev mörk blev vi nästan överfallna av alla stjärnor. Vi satt på deras brygga och lyssnade på tystnaden och beundrade natthimlen. Nymåne var det också – tror jag …

Delar av vår glada styrelse …

Klockan åtta levererades hyrbilen och strax därefter så var det min tur att hämta de damer som skulle vara med på styrelsemötet. Vi styrde kosan mot Somerset West och en trevlig restaurang D’Vine som låg inbäddad i grönskan. Där var man mycket tillmötesgående och ställde ett konferensrum till förfogande utan kostnad. Man bjöd också på kaffe. Det blev ett långt möte, men trevligt, så mycket som skulle sägas.

Efter mötet blev det lunch – så god fisk jag åt, de andra var också väldigt nöjda. Så dit åker jag gärna tillbaka, men det är lite långt från Kapstaden bara för en lunch.

Tillbaka så blev jag lat och övertalade maken att gå ut för en lätt middag. Han är, som vanligt, inte svår att övertala. Vi travade ner till den mysiga restaurangen La Perla och satt ute i den sköna värmen och tittade ut på havet och surfarna som var ute denna kväll. Maten var utsökt och den kypare vi hade inte allt för dålig, han var faktiskt trevlig och stod och pratade en lång stund med oss. De brukar annars inte ha någon vidare service där. Vi travade hem igen och avslutade kvällen på balkongen.

Maken i arbete …

Bakom lövverket …