Nu sitter jag här strax utanför Arlanda på ett litet hotell och tror att det är mitt i natten. Klockan är bara kvart i 10, rena barnleken i mina ögon. Maken visste precis vad han gjorde då han bestämde att vi skulle ta in här i natt. Han ville att vi skulle komma iväg klockan ett, vi kom iväg klockan 3. Det tyckte jag var bra jobbat för min del.

Han sover redan, men jag har ju så mycket för mig på den här apparaten, så jag har nog en timme kvar innan jag kommer mellan lakan. Klockan kommer att ringa i morgon kvart över tre – nånting och kl 4 skall vi försöka få i oss lite frukost … Ser verkligen fram emot det …

Om allt går som det skall så är vi på plats i morgonkväll i lägenheten i Kapstaden vid elva-tiden. Känns lite konstigt att skriva det, vet inte om jag tror på det själv … Ficklampa är packad så att vi kan lysa oss fram till elskåpet och sedan är det bara att hoppas att allt fungerar då vi knäpper på knappen. Nåja, fäller ner reglaget från 1940-talet – rejäla don som kräver sin man.

Vi hörs igen så snart jag fått uppkoppling igen. Det kan gå fort, det kan ta tid …

Nu har detr varit fest i dagarna två, eller är det tre – kommer inte ihåg. Vi äter ur frysen och då har vi valt att inbjuda vänner som äter tillsammans med oss. Kvällarna har varit glada och sena …

Ja har gjort några tappra försök att uppdatera här, men kanske lika bra att jag inte orkade … 😉 Nu har jag fått tillbaka min kamera, så nu skall det väl kunna bli några bilder i fortsätningen. Tyvärr inga bilder från ”restätardagarna”. Men det kanske var lika bra …

Vi står nu med ena benet i flygplanet och det andra springer runt så gott det kan för att packa och känna av läget. Dvs, vad som skall med och inte. Det som inte skall med måste packas in och förvaras tills vi kommer åter i april. Vi har en lång lista som skall betas av i morgon på stan och sedan hoppas jag att vi håller vikten på det som vi packar. Flygbolagen är rätt tuffa numera – inte samma flirt som tidigare med passagerarna.

Men, nu längtar jag iväg – eftersom jag i alla fall inte kan befinna mig i svampskogen, inte kan ta hand om resultatet – ja, då kan jag lika gärna åka min väg och anpassa mig till våren i stället. I skrivande stund är jag mycket trött, men optimistisk – jag har inte lagt ner något i väskorna än och vet därför inte vikten. Vi får se hur jag mår i morgonkväll.

I eftermiddags var vi iväg och lämnade bilen till sonen – de skall ta hand om den och använda den i vinter. Det kändes lite som att lämna ungarna på dagis – hur skall det här gå – hur skall den klara av att vara borta från oss så länge … fånigt, eller hur?! När vi lämnat bilnycklarna så var det dags att säga adjö till barnbarnet, sonen och sonhustrun. Kanske bäst att jag skriver att det kändes jobbigare att lämna dem än att lämna bilen … Nästa gång så kommer barnbarnet att ha ändrats så mycket – kanske bilen också, men – ja, ni vet jag menar …

Nu skall det i vilket fall bli sängen, men först skall jag lägga in några bilder …

Nu har det blivit så där igen … Tiden räcker inte, vad skall jag skriva – ”Att tiden inte räcker eller alla detaljer varför.”

Hade tänkt ut ett tema för de sista dagarna i Sverige – höstens framsteg utanför vår balkong. Hade redan tagit flera bilder  i olika skeden. Och den, hösten, har inte stannat av – varje dag ser annorlunda ut. Hösten väntar inte för att min kamera ligger på ön – eller förhoppningsvis hemma hos sonen. Men vi kommer inte att träffa honom föränn på söndag, och då kanske alla löv redan har ramlat av, eller bleknat i sin otroliga glans som just nu pågår.

Temperaturen är nu under 10 i skuggan här på 5 trappor i Årsta. På balkongen är det betydligt varmare, även om den inte inbjuder till att sitta där och slappa. Kanske, om jag visste att jag skulle tillbringa resten av året här, men nu är jag upptagen med att försöka få ordning på allt inför vår avrresa nästa vecka.

Ikväll har vi haft vår granne, ”hon som har hand om ’et”, på middag. Vi hade också hennes väninna med, som hade sin vän med, som hade sin hund med. Vi åt rester ur frysen, låter mycket tråkigt, men gästerna var artiga nog att berömma och tycka att det smakade gott. Som värdinna är det vad jag vill höra och jag tar åt mig och väljer att tro att de menar det …

Hunden serverades en skål med vatten och vad han tyckte om det vet jag inte, men han lät sig gärna klappas – ja, han nästen fordrade att någon skulle klappa o klia honom någonstans. Det var inte så svårt att låta bli, han är en helt bedårande  varelse, en blandning mellan schäfer/golden retriver och två raser till – som jag inte kommer ihåg vilka. Resultatet är en oerhört charmig och vacker hund – vilka färger i ansiktet – jag smalt direkt. Resten (av hunden) var inte heller fel, liksom hans uppförande. Känns tråkigt att inte ha kameran till hands.

Det är som vanligt sändags för länge sedan, så jag skall ta min spikmatta och krypa till kojs. Vet inte om jag berättat att jag numera lägger mig på spikmattan när jag skall sova. Den får ta hand om olika områden – där jag har mest ont eller spänner mig som mest. Ikväll blir det nog axlarna och nacken som behöver sig en rejäl omgång. Jag har en förmåga att ”dra dem åt mig” då det blir lite stressigt.

Fick idag tips om att jag skulle använda spikmattan för mina onda fötter. Så jag tog fram den omgående och ställde mig på den i några pinsamma minuter. Det gjorde rejält ont några minuter. Men vi är inte färdiga med det experimentet än, och jag är villig att vara volontär på  min spik matta och …

I morse var det klockan på ringning igen … Hur klarade jag av att arbeta en gång i tiden – jag är helt slut då den ringer. Kan det kanske bero på att jag inte kommer i säng på kvällarna – trots stora kraftansträngningar. Ambitionen finns där varje kväll – i kväll också ( nu är ju klockan bara halv tolv på kvällen).

I vilket fall så skulle jag träffa den grupp av tjejer som jag delat måndags- och torsdags förmiddager med de senaste sex veckorna. Vi skulle ha frukostfika tillsammans på Delselius i Gustavsberg. Vi mötte alla upp, det var så roligt att de ville starta med detta denna vecka för att jag skulle kunna vara med. Nästa onsdagmorgon så sitter jag på flyget. Trevligt hade vi och det saknades inte samtalsämnen. Så fantastiskt hur många nya, trevliga kontakter jag knutit de senaste månaderna.

Egentligen hade jag inte tänkt skriva här i kväll – är så fruktansvärt trött, inte bara i huvudet. Vi har stängt stugan för säsongen idag. Det gick bra, och tog mycket längre tid än beräknat – som vanligt … Kroppen värker, alla leder och för att inte tala om foten, men det är konstigt hur bra det går att bita ihop och bara fullfölja. Ja, hur bra det blev får vi veta då vi kommer tillbaka i april – om mössen tagit över, eller om vi lyckades skrämma iväg dem med vitlök, klorin och råttgift.

Sonen kom ut några timmar och fortsatte att göra gropar för några grundpelare till den nya friggeboden, det var så härligt väder att vi kunde fika uppe på berget.

Det hann faktiskt bli mörkt innan vi var helt färdiga, det blir ju mörkt så mycket tidigare nu och det hade vi väl räknat med, men inte att det blev sååå mörkt. Som tur var hade vi rejäla ficklampor med laddade batterier. Det var inte helt omysigt att klättra ner för berget i lampans sken. Lite exotiskt, samtidigt som det blåste rejält, med ljumma vindar. Det var också mysigt att åka över vattnet i mörkret – det är en speciellt känsla och det är många år sedan vi tillbringade varje helg på hösten där ute. Då var vi vana vid detta mörker och vi firade både jul och nyår där ute.

Hade tänkt att gå ut i svampskogen med syster i morgon, vädergubbarna har lovat fint väder och bröd o ägg ligger i kylen för matsäcken, men det blir nog en resa till doktorn istället (om jag får tag i honom) för en spruta och sedan högläge med foten, medan jag skriver packlistor …

Hade tänkt lägga upp några bilder från idag, men det verkar som om kameran blivit kvar på ön …