Så här i elfte timmen inser jag att jag borde ha startat upp för minst tre veckor sedan.  Alla dessa små ”högar” jag gjort i ordning med sådant som skall med. Hade helkoll vid tillfället då de skapades. Nu är det nollkoll. Om två timmar kommer taxin och jag vet inte om jag kan reda ut vilket som är viktigt och vilket som kan bero tills jag kommer tillbaka i april.

Det har varit fullt upp hela dagen. Den började med tvättstugan och fortsatte med att sortera tvätt. Vilket som skall med – det mesta inte.

Sedan blev det  ett kärt avbrott -några timmar på stan tillsammans med dottern. Hon bjöd på lunch. Vilken härlig känsla och samtidigt konstig – att bli bjuden på lunch av sin dotter … Vi blev sittande och pratade ganska länge, så jag var kraftigt försenad då jag kom hem.

Sedan blev det några timmar hos grannen, lite vin och ost och mycket prat.  Så nu är det full fart som gäller. Nästa gång jag skriver här så är det från SA. Jag tog några härliga bilder idag på solnedgången och höstfärgerna, men hinner inte lägga upp dem ikväll. Skall packa ner datorn nu.

Vi hörs och nu hoppas jag att det inte är några askmoln ivägen …

Igår när jag lade mig hade jag full kontroll på min tillvaro. Det är nödvändigt när man skall förflytta sig till andra halvan av jordklotet och stanna där i ett halvt år. Jag är ju kvällsmänniska, men har varit stenhård på att komma i säng i tid på kvällarna den senaste veckan då jag har varit tvungen att stiga upp tidigt. Inget undantag igår – släckte lampan halv två och ställde klockan (numera telefonen) på 8.00. Staplade upp och åstadkom en kanna te, fick på mig kläderna och kvart över tio var jag i Södertälje. Tre kvart före utsatt möte med en ”hörmänniska”.

Alla klagar ju på att pendeltågen alltid är försenade – vilket de inte var. Jag lyxade till det med en kopp kaffe och en croissont (hur nu det stavas – antagligen inte så här för det ser konstigt ut) medan jag inväntade min avtalade tid. I god tid gick jag dit och anmälde mig och en finnig ung man talade om för mig att jag skulle vara där först kl 15 – inte kl 11 …

Jag skall inte försöka förklara för er hur jag hanterade detta besked – mina minuter som är planerade in i minsta detalj dessa få återstående timmar jag är kvar i Sverige. Den unge mannen skakade på huvudet och meddelade att alla tider var upptagna och det gick inget att göra. Inte ens när jag talade om att jag reste hela vägen från Stockholm. ”Jag vet hur det är – jag pendlar själv varje dag …”

Jag tog mig tillbaka till stationen, ett tåg skulle precis avgå och jag sprang för att hinna. (Sprang och sprang – det gick lite fortare i alla fall …) Precis där perrongen började stod det med stora bokstäver att man inte fick passera gränsen utan giltig färdbiljett. För några sekunder visste jag inte hur jag skulle göra. Skulle jag springa tillbaka och försöka hitta en biljettkontroll eller skulle jag hinna med tåget och chansa …? Jag valde det senare och tillbringade resan med att försöka hitta på en giltig förklaring vid eventuell kontroll.

Hem igen och jag hann fixa lite med min packning – dvs det handlar inte om att packa en väska, det handlar om att stänga ner en lägenhet i sex månader och att försöka komma ihåg vad det var som jag tänkte att jag skulle ta med. Det är naturligtvis glömt och det som jag så ordentligt skrev ner på lappar – dessa finns antagligen någonstans, men var. Vet i alla fall att baddräkten är kvar ute på ön och det gäller för fler prylar.

Det är ganska spännande att gå igenom lådor och ”högar” – så många fantastiska saker jag har – som jag bara älskar – men pga av vikten kan jag inte få dem med mig och när jag kommer till Sverige är det inte aktuellt – då skall vi ju ha sommarlov ute på ön.

Efter drygt en timme var det aktuellt med ytterligare en resa till Södertälje. Jag har nu varit i denna stad tre gånger inom två veckor. Innan dess så har jag i stort sett aldrig varit i stan. Jo, min dotter är faktiskt född på Södertälje BB – men då var jag inte ute på stan precis.

Mitt ärende idag var att prova ut hörapparater – vilket jag nu gjort – får se om det påverkar vardagen för mig …

När man ingår i vårdsvängen måste man vara ute tidigt på morgnarna, trängas med dem som åker till arbetet. En resenärstyp som är helt annorlunda än den som reser några timmar senare. När tåget kommer trängs alla, först på gäller, blicken spanar inte in de andra resenärerna utan ev tomma platser.

Eftersom jag har kommit så till åren och hälsan tydligen är så att jag gjort mig förtjänat av frikort inom vården så trodde jag att alla skulle se att ”den kraken behöver nog sitta…” Men inte. Jag syns inte, liksom ingen annan heller i och för sig. Men vad värre är – jag hörs inte heller. Jag hälsar alltid på chauffören då jag stiger på vår buss, men jag får väldigt sällan ett svar – samma gäller i luckan på SL.  Det känns lite märkligt när folk inte hälsar tillbaka och vi är mindre än en meter ifrån varandra, ja, konstigt. Jämför med då jag kliver på bussen i Kapstaden där man alltid hälsar på chauffören och dessutom alltid säger Tack! Då man kliver av.

Imorse då jag stod och hängde mig fast vid en stolpe i T-banan så hörde jag någon som sjöng. Ett barn. Jag försökte se varifrån det kom och såg så småningom ett par små röda skor . Det var så härligt att höra att någon kunde vara på gott humör och sjunga i denna supertrista/opersonliga (sura?) tillvaro. Jag såg inte den lilla personen själv, hon (antagligen) försvann bland alla grå/svarta kroppar, men hennes glada sång hördes tydligt. Mig gjorde det i alla fall glad.

Jag har nu sällat mig till den skara som måste ta piller varje dag i resten av sitt liv – om man vill ha något liv – resten av det alltså. Känns lite främmande, men framför allt – hur skall jag komma ihåg …?

Uppmuntrad av pillerna, eller om det är så att de muntrar upp mig, eller hur jag menar, så satte jag igång att städa ur kylen, skafferiet, kryddskåpet  mm.  Jag fick ihop fyra stora soppåsar plus en påse med glasburkar, en med plastförpackningar och en för gamla mediciner – några med utgångsdatum för ca 10 år sedan. Sådan som vi haft med oss hem från Afrika och som vi aldrig vågat svälja. Imorgon skall det bli promenad till sopsorteringen – får kanske blir två promenader. Vet inte hur apoteket kommer att reagera, men om jag tar en påse som är ogenomskinlig och knyter ihop den med en hård knut ….

Tänk vad härligt det är med vänninnor …

Jag har nu två kvällar i rad träffat två av dem. Inte tillsammans, men var och en. Kanske det får lov att bli en vännineträff nästa sommar då jag sammanför alla och vi kan tjattra tillsammans allihop. Det kan ju bara bli dubbelt, tredubbelt bra eller hur många gånger det nu blir – eller …?

Vilken vecka jag har haft, den har gått i kvinnlighetens tecken – så härligt …!  Jo, maken har också fått sin uppmärksamhet. Jag har ringt honom flera gånger om dagen via Skype-telefon. Det är trevligt att prata med honom också – naturligtvis, men en helt annan sak. Det har dessutom blivit mycket dyrare att ringa via Skypen till en telefon. Från 0,017 Euro per minut till 0,058. En rejäl höjning. Kanske idé att kolla vad det kostar att ringa med vanlig telefon. Från Skype till Skype är det ju gratis.

Maken väntar fortfarande på Internetuppkoppling – den skall komma vilken dag som helst. Hoppas det är klart då jag kommer ner – tillhör inte dem som har samma tålamod och finner mig att vänta som min käre make. Han berättade att han numera är igenkänd då han kommer till Telkoms kontor – men vad hjälper det? 😉

Imorse när jag vaknade så väckte jag väninnan, som sovit över, vi fick en stund då hon åt frukost. Sedan satte jag fart med att pricka av min åtgärdslista. Tvättmaskinen laddades, jag bokade plats på flyget och skrev ut biljetten, skrev lappen om Ej reklam för dörren och kände mig mycket duktig och effektiv. Gick ut i köket för att hänga tvätten och då tog det tvärstopp … Maskinen stod still och var fylld med vatten (smutsigt), den hade stannat och inte börjat sköja ens. Belysningen över diskbänken fungerade inte heller. Däremot allt annat i lägenheten.

Som den praktiska kvinna jag är så klev jag upp på pallen och kollade säkringarna – alla såg hela ut, enligt den första inspektionen. Men det fungerade ju inte, så jag stängde strömmen och kollade varje propp för sig och pillade på den lilla ”knoppen” för att se om den bara låg kvar i läget. Men alla satt fast … Nu började jag bryta ihop – vad gör man. En vattenfylld tvättmaskin med fina tröjorna som ligger i tvättmedelsvatten – inte bra.

Jag tar fram mitt praktiska jag, kammar håret och tar hissen ner i entrén och läser av tavlan där det står om servicefirman och journumret man skall ringa om man har problem. Börjar med att ringa firman – numret hade upphört (är inte helt säker på om jag skrev en siffra fel, eller om det står fel i porten – skall kolla imorgon). Slår upp dem i datorn. Telefonsvarare som säger att man kan nå dem mellan 8-9.30. Så det gäller att problemem inträffar då. Ringer journummret och får veta att vi inte har kontrakt med dem längre …

Ringer en styrelsemedlem jag har namnet på, och han upplyste mig om att om min tvättmaskin gått sönder så är det mitt problem … Men innan vi lade på så fick jag mobilnumret till service-firman (hans jaktkompis). Jag ringer och får veta att de inte kan hjälpa mig och få fram en elkille förrän tidigast i morgon … ”Och är det så att det är din tvättmaskin som gått sönder så får du fixa firma själv …”  Jag förklarade att även bänkbelysningen inte fungerade. ”Har du ingen jordfelsbrytare …?” Förklarade att vi fortfarande har de gamla proppskåpen kvar. Man håller på att byta elen i hela huset, men hos oss har det inte skett än. ”Sms:a dina telefonnummer så skall jag kontakta en elkille och se om de kan komma imorgon …”

Jag började bryta ihop lite till …  men bestämde mig för att försöka en gång till. Jag klev upp på pallen igen, slog av strömmen och bytte helt enkelt ut alla de ”fungerande” propparna och simsalabim så gick tvättmaskinen igång när jag satte på maskinen igen. Man kan inte lita på proppar (eller hantverkare) …

Jag har roat mig på annat håll – jag har behandlat denna sida mycket illa. Tidigare missade jag inte en dag – även om jag satt långt in på morgontimmarna. Nu har jag skämt bort mig själv och haft mina kvälls- och morgontimmar för mig själv …

I natt har jag precis kommit tillbaka från Marbella. Wow, vad läckert (tänker ni kanske …) Men jag har deltagit i Regionmöte för den förening för svenska kvinnor, där jag är ordförande för Sydafrika, och vi har suttit i möte hela dagarna. Vi hade en fantastisk utsikt från konferenslokalen. På kafferasten kunde vi kliva utanför dörren och känna på luften medan vi tittade ut över Medelhavet.

När man hotade med generalstrejk just den dag som jag skulle åka så kände jag att nu räcker det (så roligt är det inte att resa)… Askmoln när vi kom tillbaka till Sverige i april och nu spansk generalstrejk …

In i det sista när taxin kom kvart i fyra på morgonen så visste jag inte om jag skulle komma iväg – eller om jag skulle få vända tillbaka hem. Flygpersonalen var mycket trevliga och tillmötesgående och det verkade vara självklart att vi skulle iväg. Jag chekade in och sade adjö till maken som passade på att åka tillbaka till Kapstaden.

Vi kom iväg på tid och landade en kvart före utsatt tid. Det var tydligen undantag för allt – bagagehantering, taxi, incheckning osv … Full fart med andra ord …

Det  är så underbart att träffa alla dessa kvinnor från olika delar av världen, olika åldrar och olika typer. Men ett gemensamt har vi – vi är Sweor och vi har så roligt tillsammans. Det var inget undantag denna gång.

Visserligen har jag suttit i möten hela dagarna och det är ibland kort om tid att byta om och göra sig festklädd till kvällens middag, men det spelar ingen roll. Värdföreningen har fixat program och jag behöver bara infinna mig i rätt tid på rätt plats och sedan blir jag underhållen och utfodrad med god mat och goda drycker … Vi är de vackraste och trevligaste i hela världen!

Eftersom klockan passerat halv fyra på morgonen, så vet jag att det sitter en dotter som snart skriver nåtot om jag borde sova nu – hon har antagligen rätt. Men nu har jag träffat likasinnade – vi har varit vaken långt efter läggningsdags …

Återkommer med bilder  – i framtiden. Vet inte hur denna vecka blir – den är fulltecknad – som vanligt. Men på söndag så åker jag tillbaka till SA och sedan hoppas jag på att komma in i mina vardagsvanor igen.