När man ingår i vårdsvängen måste man vara ute tidigt på morgnarna, trängas med dem som åker till arbetet. En resenärstyp som är helt annorlunda än den som reser några timmar senare. När tåget kommer trängs alla, först på gäller, blicken spanar inte in de andra resenärerna utan ev tomma platser.

Eftersom jag har kommit så till åren och hälsan tydligen är så att jag gjort mig förtjänat av frikort inom vården så trodde jag att alla skulle se att ”den kraken behöver nog sitta…” Men inte. Jag syns inte, liksom ingen annan heller i och för sig. Men vad värre är – jag hörs inte heller. Jag hälsar alltid på chauffören då jag stiger på vår buss, men jag får väldigt sällan ett svar – samma gäller i luckan på SL.  Det känns lite märkligt när folk inte hälsar tillbaka och vi är mindre än en meter ifrån varandra, ja, konstigt. Jämför med då jag kliver på bussen i Kapstaden där man alltid hälsar på chauffören och dessutom alltid säger Tack! Då man kliver av.

Imorse då jag stod och hängde mig fast vid en stolpe i T-banan så hörde jag någon som sjöng. Ett barn. Jag försökte se varifrån det kom och såg så småningom ett par små röda skor . Det var så härligt att höra att någon kunde vara på gott humör och sjunga i denna supertrista/opersonliga (sura?) tillvaro. Jag såg inte den lilla personen själv, hon (antagligen) försvann bland alla grå/svarta kroppar, men hennes glada sång hördes tydligt. Mig gjorde det i alla fall glad.

Jag har nu sällat mig till den skara som måste ta piller varje dag i resten av sitt liv – om man vill ha något liv – resten av det alltså. Känns lite främmande, men framför allt – hur skall jag komma ihåg …?

Uppmuntrad av pillerna, eller om det är så att de muntrar upp mig, eller hur jag menar, så satte jag igång att städa ur kylen, skafferiet, kryddskåpet  mm.  Jag fick ihop fyra stora soppåsar plus en påse med glasburkar, en med plastförpackningar och en för gamla mediciner – några med utgångsdatum för ca 10 år sedan. Sådan som vi haft med oss hem från Afrika och som vi aldrig vågat svälja. Imorgon skall det bli promenad till sopsorteringen – får kanske blir två promenader. Vet inte hur apoteket kommer att reagera, men om jag tar en påse som är ogenomskinlig och knyter ihop den med en hård knut ….