Vi vaknade till en solig dag, så morgonteét dracks ute under körsbärsträdet. Det är ljuvligt att luta sej bakåt och titta rakt upp i den överflödande blomningen och lyssna till alla bin. Det surrar ständigt, precis som jag kommer ihåg förr i världen att det surrade i ledningarna som gick längs landsvägen i Hälsingland. Vet inte om det var telefonlinorna eller ellinorna som det lät om kanske båda. Kanske det fortfarande susar i dem, men att det aldrig är tilläckligt tyst, så att man hör – eller så är de nedgrävda som kablar i marken.

När jag njutit färdigt, så körde jag maken över vattnet, han hade en del ärenden i stan och sedan skulle han tillbringa natten i Trosa hos vår gode vän. De skall ge sej ut på fågelskådarexpedion tidigt i morgonbitti. Turen skall gå till Tullgarns slott.

Själv tog jag tag i golvet igen. Vi hade haft en ”liten” olycka kvällen innan – ett vinglas välte över vårt nyslipade golv. Jag höll på bryta ihop och det var kanske vad maken också höll på att göra, fast han visade det på annat sätt. I vilket fall fick han ta tag i det hela med klorin och svamp. Själv ville jag inte se eländet. Jag gick till sängs. Så nu var det dags att inspektera resultatet. Och han hade lyckats få bort det röda, nu var det gråbeigt. Jag lade mej på alla fyra och slipade med mitt lilla ”strykjärn” . De stora maskinerna var ju återlämnade. Efter några timmar så kände jag mej nöjd med resultatet och fortsatte runt alla väggar och hörnor – där de andra maskinerna inte räckt till. Det tog hela dagen. På slutet var jag så ledbruten och hela kroppen värkte. Jag tog mej knappt upp från knästående och kunde nästan inte hålla i det lilla ”strykjärnet”. Tack o lov hade jag investerat i knäskydd (vet inte om jag lovordat dem tidigare – men de kan inte nog lovordas).

När så dammsugningen började var det rena nöjet – att kunna stå upprätt – slippa hörselskydd – slippa använda muskelkraft och att slippa munskydd. Vilket jag var tvungen att skippa till o från i allafall, fick ibland inte tillräckligt med luft eller så immade glasögonen igen.

Jag lade på första lagret med lack, det ser ut att bli jätte fint. Kl halv åtta var jag färdig – och jag med. Som en ledbruten kråka sjönk jag ner på en stol i köket, efter en välbehövlig dusch. Och efter några timmar så rätade jag ut mej i sängen …

Stolarna väntar på oss …

Första strykningen, äntligen …

Snart kan vi lyfta in allt igen – om vi vill …