… men det finns inte så mycket att skriva om. Vardagen pågår runt omkring mig och nu börjar vi att titta på det som skall med tillbaka till Sverige. Som alltid så upplever jag sista veckorna som extra korta och som alltid så dyker det upp oförutsedda händelser som ser till att det blir stressigt. Men det blir mindre och mindre av den varan då vi inte behöver packa. Det är bara absoluta favoritplaggen som kommer med, resten stannar.

Stressen består mer i allt som skall tvättas och läggas undan, det finns pälsänger även här och de är större och glupskare …

Idag har det varit riktig höst och det hade inte varit fel att lämna eftersom det var långbyxor och långärmat som gällde. Jag hade ett sista möte med min herbalist och nu är jag försedd med en plastkasse med diverse mineraler som jag skall knapra på i Sverige i sommar. Man kan tycka vad man vill, men jag har blivit av med min artros i tårna och hjärtat sitter inte längre i halsgropen.

Jag gick till gubbarna för en sista fredagslunch, maken gjorde mig sällskap. Det kändes lite vemodigt faktiskt, vi kunde dessutom inte sitta på den charmiga gården.

Man har lovat riktigt varmt igen de närmaste dagarna, vi får se … Jag skulle verkligen behöva sola lite. Underarmarna, fötterna och ansiktet är ok, men resten – kritvitt … Som en av grannarna så förra året: ”Man kan inte tro att du bott i Afrika …”

Har ju också läst om hur viktigt det är med D-vitamin. Det får man genom att utsätta sig för stark sol ca 15 minuter varje dag – annars bör man knapra piller. Undrar om den trängt igenom min mörkbruna träpersienn som jag sitter bakom om dagarna …

Tidigt i morgon så kommer de med hyrbilen, då skall jag åka till vårt sista styrelsemöte för säsongen och sedan hoppas jag kunna lägga allt detta arbete på den osynliga hyllan.

Nu borde jag ha sovit för flera timmar sedan …