Imorse vaknade jag när barnbarnet ropade Farmor..!, Vet inte hur mycket marginal det finns, för ropet innebär att barnbarnet behöver gå på muggen. Här är det fråga om potta, en gammal, liten, i blekgul plast – som följde med huset. Vet inte vid vilken tidpunkt den tillverkades, men inte var det för små pojkar i treårs-åldern. Vi gjorde ett tappert försök att köpa ny igår, men misslyckades. Kanske barn inte använder potta nu för tiden, men vi tycker det är lite grymt att, på natten, slita ut barnbarnet på vårt utedass., som visserligen inte är utomhus, men inte i vårt hus. Man får gå några meter.

Det hände en olycka första gången, men nu är han proffs och det går bra. Han är överhuvudtaget en kavat, duktig lite krabat. Vi har verkligen njutit av att få ha honom här i några dagar. Tror att även han har tyckt att det varit ok, han har i alla fall inte gråtit efter mamma eller pappa. Gissa hur stolt man känner sej över det… 😉 I morgon bitti är det i alla fall dags att lämna tillbaka barnet till pappa och vi fortsätter vårt ordnade – oordnade liv. Det kommer att bli mycket tomt och framför allt tyst. Barnbarnet är inte ofta tyst, bara när han ser på film eller barnTV. Annars pratar han, funderar , frågar eller bara pratar i sina lekar. Det är så roligt att sitta bredvid och bara lyssna…

Det har varit svinkallt idag också. Vi försökte arbeta lite ute i trädgården idag, men det var sydliga vindar och då fryser vi den här tiden på året. Barnbarnet hittade våra gamla vattentunnor och det blev en mycket spännande lek att använda den ena till att samla ”fiskar” i och den andra som koja – som kunde rulla. Eftersom vi har en sluttande bergstomt, så var det lagom roligt för farmor, men hon lade helt enkelt dit stoppklossar, vilket barnbarnet inte märkte. När det var dags för kvällsbadet, så har vi inget badkar, bara dusch. Barnbarnet såg lite undrande ut, men vi hittade ett litet plastfat att lägga några båtar i. Sedan kom jag ihåg att jag ”ärvt” en badbalja, så jag gick ut i boden och hämtade den. Barnbarnet fick precis plats att sitta i den och kunde leka med båtarna. Ja, det kommer att bli tomt i morgon, tror inte att maken, nä blir nog lite löjligt …

Lelle o Joel skall få titta på…

Här är min stad…

Hej, Farmor…

Jag får precis plats…

Precis när jag somnat i natt så vaknade barnbarnet och behövde kissa. Jag hade varit i valet o kvalet om jag skulle ta upp honom på pottan, men bestämde mej för att låta bli. Mest av rädsla för att han skulle bli ledsen när han blev väckt och inte var hemma med mamma o pappa. Nu löste sej den frågan. Han staplade upp och gjorde vad han skulle, jag stoppade om honom och han sov innan jag hunnit räta på ryggen. Kändes bra. Sedan sov han hela natten. Imorse, lite för tidigt enligt min mening, så hörde jag honom ge ifrån sej några ljud och var beredd på att stiga upp, men det var antagligen bara i drömmen som han lät. Han fortsatte sova tills maken (!) behövde gå upp, då vaknade han. Jag hade talat om för maken att … om du väckder honom… osv… men till vilken nytta ? Maken kom tillbaka och kröp ner i sängen och jag steg upp tillsammans med barnbarnet, som var hur piggt som helst… Efter 1½ timme steg maken upp…  Han skall få återgälda vid annat tillfälle. Ränta tillkommer…

Efter frukost bar det av till Trosa, vi hade spanat in ett hus som vi ville titta närmare på. Läget var bra, mycket var bra – men, nej, det är inte dags att slå till än. Vi strövade omkring i ett iskallt Trosa, men det kanske bara var jag som tyckte så, för det var massor med folk ute. Precis som vi vill ha det, en liten stad med nära till allt och havet strax intill, där vi kan ha en liten båt och göra dagsutflykter vid fint väder. Vi hittade en Kina restaurang, säg den stad med självaktning som inte  har det. Där intog vi lunch. Maken och jag traditionell kinamat, som åts med pinnar. Barnbarnet åt spagetti med köttfärssås – antagligen mycket god – inget blev kvar. Sedan åkte vi tillbaka till Stlm o ön.

Eftermiddagen tillbringades med barnens, dvs mina barns, Lego och några gamla bilar. Barnbarnet var helt fascinerad… men ”Ambulanser såg ju inte ut så…”,  däremot bärgningsbilen var tydligen den bästa som fanns – åtminstone här på ön…
Barnnet lekte och lekte, jag sorterade o funderade – mycket special lego var det. Det tog några timmar – men  nu har jag lite grepp om det  hela, så imorgon skall vi bygga – tror jag… Det kommer nog mest att bli bilar eller rymdfarkoster av delarna att dömma. Det finns nog ett hundratal hjulpar för bilar och massor med rattar…

”Titta Farmor, vilken grävskopa!!…. ”

Maken studerar notan, man tog 5 kr för varje vattenglas…

Barnbarnet spanar in fåglarna på marken…

Snön var borta i morse när jag vaknade av ljudet från borrarna. Man renoverar i lägenheten på första våningen rakt under oss. Man har rivit väggar och hela köket. Det är nya ägare som tydligen inte tyckte om någonting av det ursprungliga. Blir säkert jättebra, men för oss andra som måstel lyssna…

Som tur är så kan jag lämna och åka till ön, vilket jag också gjorde idag. Men först så hämtade jag barnbarnet Leo på dagis. Han började prata från första stund, han har så många tankar och dem klär han i ord. Vi åkte till matbutiken och handlade mat, han var mycket duktig och packade och packade, sedan åkte vi ner till bryggan, där maken mötte upp. Det blåste ordentligt. Vi trodde att vi skulle ha lä av ön, och det hade vi kanske till en del, men det blåste rakt västlig vind och tillräckligt för att vi fick problem med att lasta båten, så maken fick lägga till vid stranden. Sedan åkte vi över, det blåste så att stänket från vågorna blåste in i båten, Leo o jag kröp ihop och klarade oss bra, men maken blev ganska nedstänkt. Väl vid våra bryggor så var det inga problem och vi tog oss upp till stugan. Barnbarnet, som inte varit här sedan förra året, kom ihåg var vi bodde och hur det såg ut. Hans första kommentar när vi kom upp till stugan var: ”Vattenslangen är borta…” Han såg direkt att den inte hängde på väggen där den brukar hänga. .

Eftermiddagen gick bra, barnbarnet pratade och lekte och vi åt middag, kyckling, och han åt med god aptit, sedan var det läggdags. Han var väldigt duktig, borstade tänderna och vi läste sagor, sedan sov han inom 5 minuter…

(Blev inte insläpp på nätet igår kväll, så detta kommer idag istället)

Leo tittar på Byggare Bob och fåglarna utanför fönstret…

Det har varit en avslagen dag idag. De lovade regn i natt, men av det såg vi inget. Maken hade skurat ur vattentunnorna och ställt upp, men de var tomma i morse. Det är torrt i markerna och regn skulle inte ha skadat, det har varit mulet i stort sett hela dagen.

Maken passade på att åka till fastlandet och inhandla lite som saknades, själv satt jag kvar här och hostade o snorade. Ja, jag kände mej bedrövlig… maken köpte med hostmedicin och halstabletter, och i kväll känns det lite bättre, men det kan inte bli några större rörelser, då sätter hostan in igen. Det var så länge sedan jag var så här förkyld, så jag känner mej jätteynklig… Har också haft svårt att hålla värmen – i händerna… Maken går omkring med kortärmat, jag sitter med träningsbrallor, fliesjacka, halsduk och skinntofflor. Nu i kväll så är jag normalvarm igen.

Det har inte blivit några bilder tagna, jag har tittat på TV hela dagen. Förhör av Carl Bildt, Planet Earth, svensk långfilm med Tor Modén – säkert 20 år sedan sist… ;-), deckare, debatt om tiggare och annat med mera. Dessemellan har jag tittat på hackspettarna och stjärmesarna som uppskattar resterna av de talgbollar vi hängt ut. Skatorna visade sitt intresse, men eftersom de inte hör hemma här på ön, och de hackar sönder bollarna på nolltid, så visade jag upp mej i fönstret och då drog de iväg… Vi väljer vilka som får komma till vårt ”bord”… 😉

Det belv en tråkig natt, jag har inte sovit speciellt mycket. Förkylningen bestämde sej för att också utveckla hosta. Den bestämde sej för att börja vid 4-tiden nånting. Den håller i sej än. Jag avskyr hosta, snuva o allt annat som är jobbigt med förkylning – men hosta – kan det bli värre…?!!  Som tur var hade jag redan med min snoriga näsa lagt mej i gästrummet, så nu slapp maken lyssna på hostan också.

Han, maken, var däremot morgonpigg imorse. Han gillar att titta på fåglar och imorse bar det av vid 6-tiden till en liten obebodd ö, Storholmen. Dit brukar han ro varje vår för att lyssna o spana in de fåglar som kommit. Så imorse bar det iväg, ovanligt tidigt på året. Sångarna hade inte kommit, så han kommer nog att göra om utflykten lite senare, någon gång i maj.

När han kom tillbaka var det dags för mej att vakna och vi satt i solen och bara njöt. Efter frukost försökte jag flytta på en hylla för att möblera med nya TV:n och slänga ut den gamla datorn, men det blev inte så mycket gjort. Allt flyttades bort, så nu står allt på golvet och det är bara rörigt och jag började att hosta o hosta. Det fick lov att bli en långsam eftermiddag på altanen – där jag faktiskt somnade en stund. Det är mycket unikt, jag avskyr att sova på dagarna…

Pratade med sonen och dottern i telefonen. Dotterns resa hade utvecklats till rena mardrömsresan. Barnbarnet vägrade att sova o äta, det livsviktiga gosedjuret ligger antagligen kvar i vår bostad i stan. Vet inte hur mycket av sovvägrandet som berodde på det, men till slut var det bara skrik… Stackars lilla mamma o alla andra. En medpassagerare – en amerikansk tant – ingrep o lekte lite med barnbarnet, så mamma fick en liten paus. Nu gruvar hon sej för nästa resa…

Nu väntar vi bara på att knopparna på körsbärsträdet skall slå ut…

Granne Bengts björk har redan fått sina musöron, först av alla….

En närstudio… det är nåt visst med de första björklöven…

En fjärrstudio på samma björk tillägnad granne Bengt med uppmaning: Nu är det dags att komma tillbaka hem till Sverige, blott Sverige svenska björkar har…

Idag var ingen bra dag… Vaknade av klockan i morse, förkylningen hade hållit mej vaken större delen av natten och nu skulle jag upp för att köra dottern och barnbarnet till flygplatsen. Hur tråkigt kan en dag börja…? Vädret var dock underbart och tydligen satte vi århundradets värmerekord i Stockholm idag. Men det var inte roligare för det. Vi kom fram till Arlanda och efter en massa trassel – som vanligt – så var dotter o barnbarn incheckade. Det blev att ta adjö och köra tillbaka till stan.

Där plockades maken upp och vi åkte till stugan på ön. Jag har mest suttit i en solstol i skuggan och såsat, sovit och såsat igen med telefonerna bredvid mej. Väntade på att få höra att de kommit fram till Chicago. Jag har knaprat piller och försökt att läsa tidningar för att glömma förkylningen. Jag tycker inte om att vara förkyld, vem gör det förresten, men jag har varit bortskämd de senaste åren med att slippa.

Samtalet från Chicago kom, och resan hade gått så där… det viktigaste av allt blev tydligen kvarglömt i lägenheten… Spöket Laban, barnbarnets gosedjur som är det viktigaste när han skall sova – viktigare än nappen… Tur att jag inte visste… Så det hade inte blivit mycket sömn och nu befarade dottern att den återstående resan, 4,5 timme, skulle bli katastrof – för nu var barnbarnet och dottern, helt utmattade av sömnbrist.

Håller tummarna att barnbarnet somnar – om inte annat så av ren utmattning. Sedan får vi se om jag kan sova något inatt.
Försöker få in bilder, men det är så låångsamt, det går inte – det får vänta till imorgon, om det går bättre då…

Jag hjälper mamma att stänga väskan…

Här sitter jag i bilstolen, vi skall strax åka till Arlanda…

Här är det snart adjö…

Mormor, klappa händerna!  Alex verkar inte vara ledsen för att lämna mej…