Kära svärdotter! Grattis på födelsedagen!
I min almanacka, sedan flera år, skriver jag av någon anledning alltid in din födelsedag den 5 maj (du fyller ju faktiskt den 4 maj), så också detta år. Allt för att inte glömma … Denna dag är också makens och min bröllopsdag. Jag undrar varför jag nu upprepar detta misstag år efter år. I vilket fall, kändes det mycket fånigt då jag blev varse att – i år igen… Pinsamt, men nu börjar jag väl närma mej den ålder då man kanske snart kan kalla det för excentriskt, eller…?

Idag har vi återigen varit i Trosa och tittat på ett hus. Maken blev förtjust, som vanligt, men jag har bestämt mej för att ha mycket stränga ögon då jag tittar. Vardagsrummet var rena drömmen, även uteplatsen. köket var ok, men sedan var allt för småttigt… Läget var inte helt fel, man kunde faktiskt t.o.m. se en bit av vattnet. Men för min del är det tummen ner. Vi har ingen brådska, det skall bli rätt innan vi ger upp det vi har.

Jag bad maken ringa till våra vänner, från Halmstad, som har sommarställe i Trosa. Jag skojade och sade att nu måste de resa upp så vi kunde komma och fika. Lustigt nog så hade de bestämt att de skulle resa upp idag… Så efter visningen åkte vi dit och åt en sill-lunch ute på deras terass, sedan tog vi en lång promenad på Edanö och tittade på ett annat hus som var till salu, (inget för oss). Det är så vackert med alla vitsippor och alla träd som stod i sin skirande grönska. Allt går lite för fort just nu, häggen blommar för fullt liksom slånbärsbuskarna och även violerna… Gullvivorna har varit igång i minst en vecka, och de skall inte blomma föränn nästa helg, som tidigast…

Vackra Sörmland med blommande körsbär och blommande slånbärssnår…

Syns det att vi trivs…?

Det som skiftar i gult är gullvivor…

Så här vackert var det när maken och jag skulle ta oss tillbaka till ön…

Vi skulle åka in till stan i morse, och hade tänkt komma iväg tidigt. Vi kom iväg vid 1-tiden nånting. Det var så ljuvligt att vi nästan ångrade oss, men där var en del som måste fixas i stan. Så nu är vi här och skall sova här i natt.

Vi har ju funderat över hur vi skall göra med våra bostäder, vi har ju några stycken i nuläget. Vi kan ju bara vara på en plats i taget, vilket vi är, men tiden däremellan upplever jag som om vi bara bär saker emellan. Vi har rustat oss med varsin ryggsäck och en rullvagn, men det är nog snart dags för en rullvagn till. 🙂  Jag har kikat lite på nätet efter något som kan vara både permanent och samtidigt ersätta sommarhuset. Maken, som inte är så road av köpa hus via nätet,  föredrar tidningsannonser, och tidningarna bär vi bara ut en gång i veckan, och då är det gamla… Vi gick i alla fall och diskuterade huruvida vi skulle kontakta mäklare eller inte, men eftersom vi inte vet vad vi vill, så kom vi fram till samma gamla slutsats – vi avvaktar.

När vi är på väg in i huset, så står där en ung kvinna och fotograferarar huset. Maken frågar om hon fotar för att hon tycker att huset är fint? (Vi bor i det fulaste huset på gatan) Nej, hon var mäklare och hur det blev så bestämde vi att hon skulle komma och titta på vår – röriga – bostad, vi hann inte styla till det innan hon kom. Hon kom och hon antecknade och vi pratade. Men vi är inte beredda att slå till riktigt än, även om priserna just nu har rakat i höjden i vårt område, och utgångsbudet skulle bli över förväntan. Det är ju inne med utgångsbud nuförtiden. Det är dock ett litet problem, vi behöver en annan bostad, så vi är tillbaka på ruta ett…

Solnedgången tog nästan andan ur mej. Det är vad jag saknar på ön, där går solen ner bakom grannarnas granar. Här följer vi varje liten rörelse och färgskiftning, ja, jag har nästan inte tid att göra något annat. Och jag undrar hur många bilder som jag fotat på solnedgångar. Många blev det ikväll också, gör det ju jobbigt för mej själv då jag tvingas välja. Förr sparade jag i stort sett alla, men när jag var tvungen att skaffa extra hårddisk för att få plats med dem, så…  Lite rensar jag när jag orkar…

Har precis gjort ett uppehåll för att ta bort en fästing, på smalbenet, måste erkänna att jag är inte så fäst vid dem. De brukar ju vilja ha det lite varmare o mysigare, men den här var tydligen inte en sådan, alltför ivrig kanske. Den har dessutom orsakat att det gör ont (det var så jag kände av den) och att jag har fått ett blåmärke innanför skinnet. Inte snällt…

När jag lade mej i går så var det fullmåne och den  blänkte i vattnet…

Idag kom all bina, vilket surr…

Det var betydligt grönare i stan…

…………..

Vi kunde sitta ute i morse igen, men det var väl inte sommarvärme precis. Maken satt med bar överkropp och shorts som vanligt, och jag med varma byxor och tröja + jacka. Jag hostar fortfarande så fort jag rör mej eller böjer mej ner. Men jag lyckades i alla fall köra några tvättmaskiner, ja, maskinen jobbar ju själv, det är när jag skall hänga som det blir ”ansträngande”. Men om jag sitter stilla o inget gör så går allt såå bra…

Idag slog körsbärsträdet ut, men bina kom inte i de mängder som de brukar. När vinden kommer från norr så har vi ju lä på vår tomt, nere vid marken, men inte uppe i trädkronorna, det gäller också körsbärsträdet. Vi får se om det blir några bär i år. Där var ca 3 bin och några humlor som slet.

Den första maskrosen slog ut idag, imorse var där en tapper liten varelse intill den varma väggen, men innan dagen var slut så hade flera stycken kommit upp i gräsmattan. Vi tillhör dem som låter dem fortsätta att växa, men maken klippte gräset idag och jag tror inte att han gick runt dem precis. Så de i gräsmattan är nog borta, tills de hinner skicka upp nya skott om några dagar.

Ikväll är det dessutom ett fantastiskt månsken, sitter just nu i soffan och ser månblänket i vattnet, otroligt vackert…

Maskrosor….

Körsbärsblommor…

Mera körsbärsblommor…

Det var roligt att låtsas som om jag var helt återställd i går kväll. Jag var väldigt aktiv och drog grenar, kvistar och bråte till vår majeld. Det straffade sej inatt. Jag har legat vaken i stort sett hela natten och försökt att hosta ut någon del av lungorna som antagligen inte behövs i nuläget, den bara irriterar. Det har fortsatt idag, sitta stilla – helst inte andas – ok. Röra sej – andas – nej, lika med hostattacker…

Så idag har jag stannat kvar i en fåtölj, donat med datorn, sytt på mitt lapptäcke, lyssnat på radio eller tittat på TV. Vet inte om det hjälper, hostattackerna kommer och går hela tiden. Så det har mest blivit stillasittande hela dagen. Bland annat så fick vi äntligen höra de svenska vårsångerna sjungas från Lunds Universitets trappa. Det är väl det som Valborg går ut på och inte kinesisk drakdans, som man visade igår. Vi såg det visserligen inte igår – vi stängde av, men vi såg på reprisen idag, i hopp om att få höra de typiska vårsångerna.

Varför är svensk television så rädd att visa svensk tradition på de få dagar vi firar. Till det andra har vi ju minst 350 dagar till förfogande och då vi kan titta på annat…

Körsbärsträdet vill inte riktigt komma igång med blommningen, löven är redan på gång…

Valborgsmässoafton och kylan kom. Det skall ju vara kallt då, eller hur? Här har varit en strålande dag, men iskall. Jag har suttit inne o kurerat mej. Maken har varit på ärenden med båt o bil, så nu har vi blivit av med soporna och fått hem blomjord, när nu den kan komma till användning. Den globala uppvärmningen har kommit av sej.

På eftermiddagen, emellertid, så orkade solen ta över kylan en liten stund, jag flyttade ut på terassen och maken till hammocken. Där gick gränsen för mej, man kunde nämligen känna de iskalla vindarna från norr i form av drag i nacken. Så icke på altanen. Efter en timme kom maken och ville sitta inne, då var han frusen… Kors i taket. Har väl knappt hänt sedan Adam gick i kolt, att maken fryser. In gick han i allafall. Jag höll ut en halvtimme till. Jag satt och skrev ett roligt kåseri om en händelse i Ghana. I alla fall tyckte jag att jag var väldigt spirituell och ironisk, men det får vi inte veta – för av någon anledning så fungerade inte den automatiska sparning som skall ske med jämna mellanrum. Och själv glömde jag det totalt. Skulle kopiera in texten i ett annat dokument, men det blev pannkaka. Tog en lång stund, då jag gjorde alla trix jag känner till, men texten var borta. Får se om jag kan komma in i samma stämning imorgon igen.

Jag flyttade in och vi såg med förväntan fram emot Valborgsfirandet på TV. Vi ville höra alla vackra sånger. Men man spelade Gullan Bornemark o nåt mer, då stängde vi av och gick ner till vår egen hög som skulle eldas. Men snopet var det att inte få höra de vackra manskörerna som sjunger de traditionella visorna. En dag om året kan man ju tycka att det skulle kunna slösas lite med denna vackra musik.

Vår brasa tog sej bra, högen hade legat några år, men vi vågade inte tända på den där den låg. För nära de slånbärsbuskar som växer i strandkanten. Så vi bar ut och startade en ny liten brasa i vassen, nära vattnet. Kändes bättre så. Visserligen fick vi släpa o dra, men grannen kom och hjälpte till så det gick ganska fort. Sedan var det det där med eftersläckningen, grannen gick hem, en annan granne kom, han hade passerat med båten och tyckte att det såg mysigt ut. Sedan anslöt ytterligare två grannar. Så vi fick sällskap medan elden brann ner. När alla gått och jag kände att nu var det dags för oss att gå hem också, så hinkade vi på vatten runtom och jag slängde några på elden också. Den slocknade inte, men glöden blev lite tyngre. Tack o lov så är det så gott som vindstilla, för det glöder än. Det är nu mitt i natten.

Den middag som vi tänkt äta åkte in i kylskåpet igen. Maken gick o lade sej, jag tog en dusch för att bli varm igen och sitter här och hostar – vad annars. Men nu har vi firat Valborg för första gången på flera år…

Det kan visst blåsa hur som helst på Valborg…

Maken i favoritposition på favoritplatsen…

Maken på väg ner till brasan…

Här börjar den så smått komma igång.

En liten paus och en stund att njuta av elden…

De koltrastbo som låg i den ursprungliga högen…