Teflonhjärna …

Jag har nu kämpat tappert med mitt eget minne i en veckas tid. Det är inte kul att inse att det som var självskrivet och inte några som helst problem med att minnas, det kräver nu sin tid – om det fungerar alls.

Som jag tidigare nämnt har jag försökt delta i en gratiskurs på nätet i hur man frilägger bilder i Photoshop. Jag gillar att bearbeta bilder och tycker det är roligt att förbättra och faktiskt också manipulera och vill lära mig mer.

Har antagligen redan nämnt att mitt eget Photoshop program är – i datavärlden – uråldrigt. Men, jag måste försvara detta uråldriga program – de flesta funktioner är desamma och fungerar fortfarande på samma sätt, men under andra menyer. Det jag mest vill lära mig fungerar mycket dåligt – åtminstone på det sätt som förevisas i läroprogrammet. Återstår att se om jag kan luska ut för egen del med hjälp av mina uråldriga manualer på engelska. Visst allt måste förnyas, men jag tycker inte det är ok att efter ett visst antal år slutar man att uppgradera/supporta ett från början svindyrt program (20.000 kr år 2003).

Utvecklingen går framåt, nya funktioner, lite annorlunda symboler, bakgrundsfärg och ny design. Jag förstår att det kostar att utveckla och accepterar att betala för att få uppgraderingar. Men, varför ska jag köpa på nytt och betala svindyrt – igen – för samma program, där de flesta funktionerna är desamma. Oförskämt …

Idag svek mig programmet under flera timmar, antagligen pga. av att jag själv blev stressad av tidsfristen och gav fel kommandon. Gratisvarianten av kursen går ut nu vid midnatt. Dvs. jag har fortfarande en timme av min tid kvar, men det är ingen idé att fortsätta. Jag brukar inte ge mig, men inser att jag får fortsätta leta bland menyerna och försöka hitta rätt. Annars får jag vänta tills jag kommer hem till min nya dator där jag har en nyare version av fotoprogrammet. Om jag inte blir klokare då får jag se om det är värt att betala för att lära mig detta. Men, lite surt känns det allt.

Ikväll har vi varit på tisdagsmiddag. En tradition som startades för många år sedan. Då var det en liten lokal italiensk restaurang som spelade tradjazz. Vi kände pianisten, det var en trevlig man, granne med oss i vår förra lägenhet. Det serverades god mat i en enkel och trevlig atmosfär. Vi samlades där, vi som ville. Tyvärr försvann restaurangen och nu vet vi att både pianisten och bassisten är döda. Men vi håller liv i traditionen och ses på andra restauranger. I kväll var vi ca 15 stycken som sågs på en grekisk restaurang. Jag åt fantastiskt goda grillade lammkotletter. Stämningen och ljudnivån var mycket hög – som vanligt …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *