Det blev lite av en mardröm innan vi kom iväg drygt 8 timmar försenade. Eftersom man satte upp förseningen så sent så var det bäddat för kaos. Jag hade varit på flygplatsen i många timmar innan och hade hunnit få en natts sömn – om jag vetat.

Planet skulle fyllas med kineser, kineser , sydamerikaner och så några som jag. Vi placerades i två bussar, och hur alla hittat dit var en bedrift. Informationen var icke information – det pekades åt alla håll och kanter. Till slut satt jag i bussen, helt slut. Efter en färd som varade i 40 minuter stannade vi framför en pampig entré till ett golfhotell. Där var det kinesisk köordning som gällde – dvs alla på en gång, vet inte om de alltid gör så, men här var det mycket påtagligt. Det fylldes på från sidan hela tiden tills den stackars portieren röt till och tog några av oss som stod så ”snällt” i den ”rätta” kön … Jag hade gett upp och räknade inte med någon sömn den natten.

Efter diverse strul med att mitt nyckelkort inte fungerade så fick jag hjälp av nattvakten att komma in. Jag hade exakt två timmar på mig att sova för att hinna med bussen tillbaka. Det blev en konstig sömn – men jag kom med som sista man på första bussen. Där satt redan de flesta kineserna. När vi var framme vi flygplatsen rusade alla kineser under stort glam åt ett håll, gick jag instinktivt åt ett annat håll och kom in genom säkerhetskontrollen i lugn o ro.

Turligt nog hade  jag försökt vara smart då jag checkade in via nätet. Bakre halvan av planet var tomt och jag placerade mig på en ytterplats i mittenraden. Planet var inte fullbesatt och det såg ut som om jag skulle få ha raden för mig själv. Men så började unga argentinare att springa runt och leta platser – så strax före avstamp satt jag mig vid en fönsterrad som var tom. Den hade provsuttits några gånger av en lång ung man, men blivit ratad – till min lycka – där huserade jag hela vägen. Han hamnade så småningom på min rad och kunde också sträcka ut sig. Vilket gjorde att vi var några stycken som kunde sova. Jag sov i stort sett hela resan. Nu hjälpte inte det, jag är så förkyld man bara kan vara och i natt värkte det hål i ena örat. Idag har farbror doktorn sagt att han måste skriva ut pencillin pga av att det ser så infekterat ut. Det är bara att hoppas att det hjälper – för en pencillin kur är inte vad man drömmer om idag. Doktorn påpekade också mycket riktigt att vi från Skandinavien var mycket ovilliga till att ta detta …

Nu sitter jag bara och väntar ut klockan så att jag får lägga mig och sova igen – det är mycket märkligt att höra allt som händer inuti kroppen, men inte vad som sägs utanför…