Till ön utanför ön …

Idag blev det en kort sightseeing, vi åkte förbi mina gamla hem. Det första huset vi bodde i när vi flyttade till Alnö 1956. Det låg för sig själv på den tiden, bara ”öppna landskap”, dvs ängar. Nu var det lummiga dungar, hästhagar och huset hade fått grannar alldeles inpå. Något som fascinerar mig. Mitt ute på landet klumpar husen ihop sig så tätt att man kan se vad grannen äter – när det finns hur mycket obebyggd mark som helst runt om, så var det här.

Ängarna, som jag var tvungen att gå över efter skolan, var igenvuxna. På vintern när snön låg och månen lyste såg jag älgarna som stod i skogskanten och jag kröp på vägen nedanför plogkanten för att de inte skulle se mig. Det gjorde de säkert inte heller, men kanske hörde de …

Efter en båtresa i lugn takt för att slippa vattenstänk, kom vi till Lillkalven utanför Alnö hos ännu en barndomsvän. En fin liten ö och en fantastisk plats där vi så gott vi kunde tog oss i land bland alla stenar. Det är inte som på Lagnö, där vattnet för det mesta är lugnt, endast lite svall efter båtar. Här rullar det på ett annat sätt. Båten och motorn undgick stenarna, vi kom iland torrskodda, liksom packningen.

Ett glatt återseende, vi är ett gäng som hållit ihop sedan skoltiden och det blev massor med prat. Ett åskoväder bidrog till underhållningen. Vi noterade blixtarna och räknade. Det var inte så nära, men det var fantastiskt vackert. Det blir kanske vackrare när man vet att det inte är så nära.

Vi satt på en inglasad veranda och avnjöt surströmming. Något som vi alla uppskattar. Det slutade med att vi mer eller mindre befanns oss i paltkoma …

I väntan på båten …
Vår kapten …

————————————————————————————-

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *