Här går det undan …

Det är på riktigt …

Puh, vi kunde uppleva en ”slow morning” i morse – så välbehövlig.

Dagen var tänkt att ägnas åt ärenden i stan, men, vi fick manus till annonseringen av lägenheten. Nyfikna kastade vi oss över texten och insåg att vi är olika generationer vad gäller formuleringar.  Vi försökte hålla fingrarna i styr och inte ”peta” i annat än fakta. Nu ligger vår lägenhet där ute till beskådande för alla som vill se.

Vädret var verkligen med oss igår – fotograferna sa att det var perfekt – håller med, utsikten från balkongen ser ut som hötorgskonst med blå himmel och lite molntussar.

Filmen skulle läggas upp ikväll, blev vi lovade, men i skrivande stund har inte jag sett till den – är så nyfiken. Bilderna är fantastiska och vi är kanske spekulanter, särskilt som alla rum är så mycket större … 🙂

Så här ”ser det ut” …

Semifinal …

Detta var modernt för ”inte så länge sedan” …

De senaste veckorna, ja månaderna har vi haft en stor uppgift liggande på våra axlar. Du som läst här vet lite om hur vi fördelat dem.

Under tiden har vi kollat lägenheter och varit med i budgivningar, åkt runt i Stockholmsregionen och tittat. Slagit till i Trosa för att dagen efter slå till i Strängnäs. Ett rum för litet, – har kanske skrivit om det tidigare – men vem kan avstå från att bo ca 30 meter från Mälarens strand och titta på Strängnäs och den vackra domkyrkan som höjer sig över allt …

När det var bestämt började det … Vi har nu städat ut vårt liv – vinden återstår. I två veckor har vi rivit ut, rensat, ångrat oss och ångrat tillbaka. Vi har kört ”tonvis” med saker till återvinningen och Stadsmissionen. De ler alltid och tackar – men ibland funderar jag om det blivit rätt. Om det istället var nostalgin som tog över och tänkte att någon annan kanske ville ”ärva”. Maken frågade vid ett tillfälle om han kunde köpa några av alla de flyttkartonger som låg där. Men det gick inte för de kör ca hälften av det de får till tippen …

Särskilt tackade de när de fick en rund spegel med slipad kant – en sådan som min mamma hade när jag var liten och som pryddes med ”volang” i samma tyg som det njurformade toalettbordet hade.

Återvinningen tackar inte för allt vi skänker, men de kanske inte förstår storheten i dessa gåvor. Särskilt den nya tekniken, alla laddare, olika sladdar med olika anslutningar och inte minst disketter – framtidens melodi … Nu känns det ju inte så roligt att slänga iväg sådant med personlig information. Men, det var tämligen enkelt att bryta isär disketterna, ta ur den lilla plastmagneten och klippa sönder den. Här har ni en som är medveten om nya tidens bedragare – fast å andra sidan – hur många har i dag en apparat som har kapacitet att läsa en diskett. Tråkigt är det i alla fall – alla dessa brev jag skrivit från olika länder i Afrika under åren.

När jag fyllde femtio fick jag en pärm av dottern med fotokopior på alla brev jag skrivit under åren till familj och vänner. Hon hade tagit sig tid och kontaktat de som fått breven, kopierat och satt in kopiorna i en stor pärm – papper, man kan bläddra. Vem kommer någonsin att kunna läsa mina brev på disketter – inte ens jag …

Nu sitter jag här i vårt ”stylade” hem. Kl. 11.00 idag kom fotograferna. Jag hade städat och rensat på toan, men ut åkte badrumsmattan och nagelborsten. Filmfotografen filmade, fotografen fotade. Vi fick se filmsnutten och vårt lilla badrum såg normalstort ut …  🙂 Sedan åkte allt ”onödigt” in i badrummet vartefter rummen skulle fotograferas. Jag tyckte jag rensat hårt, men där fanns mer att ta bort – in i badrummet, det kanske inte är så litet trots allt. Den röra vi haft den senaste tiden kan vi nu uppleva om vi går in i badrummet …

Till helgen kommer lägenheten ut på nätet och sedan gäller det …

Arbetet i full gång …

 

 

 

 

 

 

 

Så här blev det …

 

 

 

 

 

 

 

Eftermiddagssol …

 

 

Vem har tid att sofva …

När jag var tonåring och tog sånglektioner sjöng jag en sång med nåt om ”Man borde inte sofva när natten faller på”. Jag tyckte att den var jättetrist, men alla vuxna ville alltid höra den. Kanske de kände igen sig – jag förstår nu att så är det nog. Jag har inte tid att sova …

Dagarna går åt till att förbereda flytten – hur rörigt som helst i nuläget. Idag har jag målat färdigt sovrummet. Sedan gav jag mig på en bokhylla för att kasta det mesta, men lade några VHS band i en hög för sig för att kolla av. Vilket jag gör nu i skrivande stund. Har den mest fantastiska inspelning med de tre tenorerna, Pavarotti, Placido Domingo och José Carreras – hoppas jag stavat rätt. Programmet började med att Mandela kom vandrande med sin fru och jag trodde att det var en dokumentär om honom – men det visade sig vara denna underbara konsert – inspelad live i Pretoria.

Måste också meddela att det är inget som helst fel med den gamla VHS tekniken. Har kollat flera band i kväll och är imponerad av kvalitén, trodde att det skulle vara suddigt och grynigt med den nya digitala TV:n – men filmerna klarar sig med den äran. Antagligen är det så att tekniken inte var så dålig – kanske till o med att den var så bra att fabrikanterna var tvungna att uppfinna något annat för att kunna fortsätta att få inkomst.

Nu är det final på konserten – O sole mio. Medan jag skriver här har man börjat avannonseringen och då spelar man en mycket typisk afrikansk låt som kören sjunger. Den känns ända in i hjärteroten – ”Har man en gång satt sin fot på Afrikas jord så har man alltid en droppe ”neger”-blod i sitt hjärta.” Det är ett talesätt i Sydafrika och sedan får man säga vad man vill i Sverige om vad man kallar saker och ting. En del av mitt hjärta är definitivt kvar i Afrika, och när jag hör denna sång längtar jag  …

Grattis! Kära svägerska på din födelsedag – försökte ringa, men inget svar …

Omgiven av livet …

Före – typiskt 80-tal …

Vi har haft en underbar, arbetsfri lördag på ön … Jag har suttit i skuggan och njutit av värmen, läst mina veckotidningar som jag prenumerade på – för tre år sedan. Jag prenumererar för korsordbilagans skull, men vad vore en veckotidning utan recept. Där är recept med rabarber, kakor, smörgåstårtor, grillning och recept på hur man gör egen ny lag till kräftorna. Eftersom jag prenumererat på samma tidning några veckor varje sommar så kan jag följa varianterna på smörgåstårtorna, pingstbuffén, midsommar och fruntimmersveckan. Kan avslöja att efter några år kommer samma recept åter …

Jag har rivit ur korsordsbilagorna och behöver inte prenumerera nästa år. Där är tillräckligt med korsord, även om jag tar med till CT.

Tillbaka i stan, här ligger vårt liv i mer eller mindre stora högar runt oss. Det är som rörigast just nu. Alla högar – slängas, Stadsmissionen, ön eller Strängnäs.  På måndag kommer fotografen och då ska det se attraktivt ut. Ha, ha …

Halva sovrummet ommålat – det är lite krångligt eftersom utrymmet är begränsat, jag måste flytta möblerna vartefter.  Maken har kört några lådor till Stadsmissionen idag och några hyllor och packlådor till Strängnäs. I morgon ska jag måla klart sovrummet. Det blir jättefint – varför blev det inte av tidigare …

Efter och snart klart …

Bland bananlådor …

Vi är i stan under veckorna. Det blir bara mer och mer rörigt runt oss – verkar som om det är ett permanent tillstånd numera. I denna röra försvinner en stor del av livet till återvinning och välgörenhet. Innan det hamnar i bananlådor och fraktas bort är det rena kaoset. Många minnen poppar upp – glada för det mesta, man sparar ju bara det som gör en glad. Mindre glad blir jag när jag hittar mina favoritplagg och de inte passar – inte på många storlekar. Då kommer problemet med att försöka avgöra om någon annan skulle uppskatta eller om det är återvinningen som gäller. Inte så lätt kan jag säga – mycket känslor, för att inte tala om självkänslan …

Att bo i stan innebär också att jag har tillgång till många TV-kanaler på kvällarna – toppen. Jag tycker om att avsluta dagen med Mash, lite i senaste laget, men härlig nostalgi att avsluta dagen dont med …

Så mycket som hänt …

Det växer så det knakar, snart ser vi inte vattnet …

Sommaren är nu inne på andra halvan. Som alltid ska allt få plats på tre månader i Sverige. Vi faller in i denna takt när vi kommer hem och vi har hunnit med massor – tycker vi …

Barnbarnen har varit här på besök, alldeles för kort tid, några intensiva dagar, nu är de tillbaka i CA. Tiden är för kort, som vanligt, och de hinner inte med allt de vill och inte vi det vi vill. Själva fladdrar vi på vårt sätt, men i skrivande stund befinner vi oss på ön. Just nu är det den fasta punkten, även om vi inte hinner vara här så mycket som vi vill.

Här växer det som i en tropisk värld. Den ovanligt sena våren exploderade och har nu förvandlats till en grön, prunkande djungel. Tallarna har årsskott som är ca 2-3 dm, allt annat växer med en kraft som om vi skulle ha använt superduper (barnbarnens uttryck) gödning. Får se om och hur vi ska hinna hålla undan.

På ett sätt är det underbart att det växer som det gör, men allt kan inte få breda ut sig som det vill. Det finns massor med böcker som talar om hur och när man ska beskära, jag har några av dem och konstaterar att inget stämmer just nu – det får växa. Det är fantastiskt att ha en bergstomt i söderläge som visar tendenser till djungellandskap, även om gräsmattan har vissa gula fläckar …

Idag har det varit en underbar slappardag i hammocken. Gick på en kurs i mitt tidigare liv som gick ut på hur man skulle ransonera tiden – dvs. sig själv för att inte gå in i väggen. Även om det uttrycket inte var uppfunnet då. Råkade slå upp en sida i studiematerialet, i den rensning som vi just nu befinner oss i, som visar en gungbräda och texten som säger att det är viktigt att balansera arbete och stress med motsvarande vila … Ack så klokt, självklart egentligen – men hur många av oss gör egentligen det, vilar menar jag. Det har vi inte tid med.

Den tiden har maken och jag tagit oss idag. Vi har suttit i hammocken sedan förmiddagskaffet och bara tittat på alla som glider eller stressar fram på vattnet. De flesta håller inte hastigheten på 8 knop. Vattenmopparna kommer upp långt över 40 knop … Mitt i allt detta svall så glider det ibland en gammaldags segelbåt med en hjälpmotor fastsatt i relingen och puttrar sig fram i ca 3-4 knop. Ack så härligt de ser ut att ha det när de gungar på svallvågorna från de andra. Vi blev sittande tills det blev dags för eftermiddagssvinet innan middagen. Den håller maken på med nu (!) och jag sitter här och skriver. Alldeles för länge sedan sist …

Därför vet inte många att vi har köpt lägenhet i Strängnäs – jo…! Vi har tröttnat på Stockholm (sedan några år) och har tittat lite på måfå efter annat boende. Men sonen med familj bodde här och det var inte helhjärtat. Nu har de flyttat till Rättvik och vi har slagit till. Vi ska flytta från stan i augusti. Lägenheten vi köpt är visserligen mindre än vi tänkt – men hur ofta kommer det ett tillfälle att köpa en lägenhet 30 meter från Mälaren i Sydvästläge med stor inglasad balkong? Vi slog till. Men, allt vi har samlat på oss genom åren, nu det är dags att göra den där städningen som vi påbörjat lite halvhjärtat då och då under de gångna åren. Nu har vi rensat i några veckor och sista veckan intensivt. Därför behöver vi vila, vilket vi gör i dag.

Vi har blivit småstadsmänniskor, vår stadsdel i Kapstaden – där vi tillbringar vintern – är en småstad. Man känner igen varandra och hälsar. Folk frågar hur vi mår och vi frågar tillbaka – det tycker vi om, ingen stressar fram och knuffas, man har tid att vänta, att be om ursäkt och att le. Vi trivs med den typen av människor, vi trivs inte med storstadsmänniskor längre, som knuffas, kliver före i kön, som inte ser en, aldrig ler, hälsar eller ber om ursäkt. Nu vet vi inte om man gör det i Strängnäs heller, men det kan inte vara sämre …

Men, oj vad man samlar på sig under åren. Så många nödvändigheter som är onödiga, så svåra val – vad ska vi behålla, vill någon ha detta, kan vi sälja (finns inte tid), sopåtervinningen eller välgörenhetsorganisation, osv … Vissa saker läggs i en ”mellanstation”, speciellt om det är i slutet på dagen – då finns tendensen att bli sentimental. Vi sover på saken och faktiskt blir uppfattningen ofta en annan nästa dag …

Igår talade jag med minstingen i familjen, han fyllde sju år. GRATTIS! Han var i San Francisco och hade varit på Alcatraz. ”Det var ganska tråkigt, och toaletterna var alldeles trasiga …”

Barnbarnet i Rättvik – lite svår att hinna få med på bild …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nyanlända barnbarn från Kalifornien + maken med långrep …

 

 

 

 

 

 

 

 

Dags för strömmingsfiske, blev bara en abborre, som vi slängde tillbaka …

 

 

 

 

 

 

 

Jag styr själv …

 

 

 

 

 

 

 

Jag älskar att åka båt …

 

 

 

Sandslott …

 

 

 

 

 

 

 

 

Se upp för myror …

 

 

 

 

 

 

 

En glimt av vår nya utsikt …