Idag har jag fortsatt mina turer inom vården, jag har besökt min sjukgymnast på Värmdö – hon är bara så bra. När jag är där så känner jag att om jag fick vara med henne några timmar då och då i veckan så blir jag snart bra. Men det var sista gången idag. Hon skall nu ha semester i en månad och när hon kommer tillbaka så har jag rest.  Jag fick stränga order om att inte lyfta något tungt med min arm och vara försiktigt i största allmänhet med den. Hur nu det skall gå till när man reser som vi gör. Väskan packas till mesta möjliga gräns med allt som skall med. Då talar vi inte kläder utan, julmat, böcker, filmer , ja, allt typiskt ”svenskt” som vi gärna vill ha med oss där nere. Inte minst datorn o alla prylar till den som väger och som måste vara handbagage …

Vi får se nu hur det går, jag har fått tid hos en annan sjukgymnast om två veckor. Har ingen aning om hur hon är, bra hoppas jag.

Annars så har dagen ägnats åt bilder i datorn igen, inte så mycket annat jag kan göra, för även om jag pinnar på rätt bra (på fel sätt, visserligen) så mäste jag sitta med foten i högläge fortfarande. Trodde allt var bra och struntade i det, men det straffade sig meddetsamma. Stora blånader uppstod och svullnad. Men numera finns salva mot sådant – hade jag ingen aning om. Vet inte hur pass det hjälper eller om det är högläget som är viktigast, för foten är nu mindre blåflammig. Men med gymnastiken går det inget vidare, dvs jag gör inga framsteg, kan böja tån mindre nu än första veckan, vilket även doktorn påpekade … Så jag sitter verkligen och böjer och töjer och drar och spretar. Det gör ont och tar emot, men tycker inte att det blir något resultat. Doktorn sade att det nog kan ta någon månad till o med, så det är tur att vi skall till ett varmare klimat så jag kan fortsätta med mina öppna skor.

Kameran har bara varit framme för att fota – ytterligare en solnedgång – det händer inte så mycket mer här 5 trappor upp, så det får bli något från de senast scannade bilderna igen. Det är ju där i gågna tider som jag tillbringar mina dagar just nu  …

Min mamma, lillasyster och jag år 1952.

Hon hade kräkts ner sin klänning och fick sitta i underkläderna … …

Farfar och jag på väg till eller från kyrkan …

Idag har jag varit ute på stan och gått. Jag tar med kryckan för säkerhets skull, jag skulle kunna klara mej utan den. Kan ju gå här hemma utan krycka, men jag går så långsamt och är så rädd att kliva fel, för då gör det rejält ont. Dessutom så ser man mej – eller kanske är det kryckan – det gör man inte annars. Jag har blivit osynlig, åtminstone nästan. Lite konstigt är det eftersom jag gått upp i vikt och tar mer plats, men det hjälper inte. Folk springer på mej om jag inte flyttar mej, eller släpper dörrar i ansiktet om jag inte parerar.

Jag skall också träna på att använda foten rätt och böja tån när jag går, det är inte lätt, speciellt som det gör ordentligt ont när det blir rätt. Har ju trampat omkring på yttersidan av foten i flera år för att undvika smärtan. Det kan ta några månader fick jag veta, så det är bara att bita ihop och träna på. Men kalle anka-skorna får nog vara på ett tag till …

Jag har ju inte varit i city på länge, vet inte vad jag tycker om det. Alla har bråttom, alla talar i telefon, eller sms:ar … Hur klarade vi oss tidigare, vad gjorde vi när vi var ute på stan? Vi måste ha haft förfärligt tråkigt när vi gick omkring där sysslolösa, eller …? Jag uträttade mina ärenden och hoppade över att äta lunch i stan, kände inte för att trängas med alla för att äta samma trista (dyra) mat, så jag skyndade mej (så gott det nu gick) ner i tunnelbanan och hann tillbaka på samma stämpel 😉 Kände en viss tillfredsställelse över det …  Hemma i kylskåpet fanns det kokta ägg, majonäs och en getostfylld hamburgare – jättegott  🙂  Sedan kunde jag sätta mej med mina bilder igen …

I kväll har jag njutit av Povel Ramel på TV, han var faktiskt rolig, ja brilljant. Såg ett program för många år sedan och då tyckte jag inte det var så bra, så jag tänkte inte titta på detta, men vilken tur att jag gjorde det …

Så här stilig var min farmor som småbarnsmamma …

… och farfar var alltid elegant …

Idag har jag varit och tagit bort mitt bandage. Fick se såret, de tycker att det ser bra ut, men jag vet inte jag, så tjusigt var det inte. Dessutom verkar det som om jag ansträngt foten för mycket när jag gick hem, för det har läckt lite. Jag får sätta på mer tejp så att jag slipper se det, åtminstone i några dagar, så får vi se om det blir bättre.

Jag börjar nog bli ett vård fall nu eller ett fall för vården, hur man nu säger, springer ju titt som tätt till doktorn nu förtiden. Börjar bli riktigt familjär med väntrum och apoteksköer. Tidigare idag var vi iväg, maken och jag och tog HIV-test, krävs för visum till Sydafrika, men jag tycker nog att det inte är vi som utgör ett hot i den frågan. Det talade jag om för doktorn också, och han hummade med. Vi gick igenom samma procedur förra året också. Men han är nog glad för dessa obligatoriska prov eftersom vi måste gå till honom och betala 1000 kr per person – kontant. Då lyssnar han också på lungorna och hjärtat och tar blodtrycket. Kvitto fick vi också, visserligen onumrerat, sådant som man kan köpa i block i pappershandeln, och vi får desutom betala för blodtestet själva.

Eftermiddagen och kvällen har jag brottats med datorn, dvs inte datorn självt, utan mjukvarorna. Installerade min nya hårddisk, och det gick enkelt, jag lade över alla mina foton och några filmer. Sedan satt jag och kollade fotona så att allt fungerat och kommit med. Gick ur och tittade på annat och gick tillbaka för att lägga in fler – då finns det inget – mapparna är tomma … Men när jag tittar på utrymmet på disken, så har jag använt 45 gb, så det ligger där någonstans och skvalpar, men var. Det är en hemlighet.

Sedan kom en uppmaning om en säkerhetsuppdatering av ett av mina program, men, om jag gör det så blir jag av med Skype, tills de har kommit ikapp – eller hur det är? Jag vet varken ut eller in, varför är det så svårt det här med datorer å ena sidan, när det nu är så lätt å andra sidan …

Vi tog med oss skott av hibiskus från SA i mars, det har vuxit med noll centimeter – men har nu sin första blomma. En till är på gång …