Har blivit som tonåring på nytt… Jag kan sova hur länge som helst på morgnarna – tror jag. Eftersom maken väcker mej senast halv nio, så vet jag inte.
Samtidigt tenderar kvällarna att bli senare o senare, skillnaden mot förut är att jag numera också är trött när det är kväll. Igår var jag för trött att ens tänka på att uppdatera dagboken. Hade försökt se Frukost på Tiffanys, med Audrey Hepburn, men kunde inte höra vad de sa – vi har det ju inte textat på svenska här. Så jag återgick till en engelsk deckare som jag fått låna på dvd av syster Kicki. Kommer inte ihåg om den var textad eller inte, men antagligen – förstod ju allt… Vi svenskar är ju uppvuxna med att det skall löpa en textrems längst ner i rutan, så till slut finns den bara där o ingen tänker på den. Jo, här tänker vi på den o saknar den alldeles förf’ärligt…
Dagens händelse var att vi var till vår gamla lägenhet för att mäta fuktskador – samma gamla fuktskada sedan säkert 4 år tillbaka. Kom en kille som mätte upp fuktigheten. Det ser helt klart fuktskadat ut… Grannen, ovanför, som med all sannolikhet är skyldig dök aldrig upp… När vi väntat på henne i 25 minuter, så ringde vi. Jo, bilen hade bilvit dragen till verkstad… bla. bla . bla…. samma, samma… Agenten o fuktmätarkillen var åtskilligt irriterade – maken o jag trodde nog inte att hon skulle komma – så vi fick ju rätt på denna punkt- Återstår att se vad som hinner hända med badrummet innan det hela är åtgärdat, kaklet… kommer det att sitta kvar – och hur länge…?
Middagen avnjöts på balkongen tillsammans med alla de blommor som nu finns i huset. Ibisarna, stora skränande fåglar, har visat sej här idag med jämna mellanrum. Maken – inspirerad av Valentin – köpte rosor idag. Dessutom så är den bukett jag fick för en vecka sedan av den lilla familjen med svärmor fortfarande helt fantanstisk. Vi gladdes också åt våra ibisar, det har varit en, men nu verkar det vara en liten familj om tre individer som kommer med jämna mellanrum. Deras ljud är långt ifrån vackert, men man blir medveten om att ”Här kommer vi…”
Jo, den stora händelsen är ju att vi nu fått våra visa godkända. Maken ringen i morse, fick tydligen tag i rätt tjänsteman, han lät väldigt negativ, så maken påpekade att vi hade ett bekymmer. Våra visa går ut i slutet på denna vecka, så hur skulle vi göra… Inga problem, enligt honom, vi hade vi vår ansökan inne… Men han erbjöd sej att leta i pappershögarna och var borta i ca tio minuter, sedan återkom han och sa att det var beviljat i går. Så vi får stanna en månad till… Hurra!!
Med kikare, eller förstoringsglad kan man se dem…
Suddigt, men….
…. vackra, eller hur?