Idag blev det bussresa in till stan och besök på turistcentret. Tyvärr upptäckte vår gäst då att hans telefon saknades. Vi försökte gå igenom scenariot vad som föregått. Antingen blev han bestulen på busshållplatsen utanför vårt köpcenter, eller på bussen medan vi all stod och väntade på grönt ljus. Då var vi tätt packade och troligen var det då … Men, oavsett, lade det sordin på dagen. Vi har aldrig råkat ut för något liknande under våra år sedan 1993. Tiderna förändras och vi får kanske ändra status  till ”Stockholms säkerhet”, 100 procent koll på allt 100 procent av tiden.

Vi åt lunch i Comapy Garden, en trevlig park att ströva omkring i. Maten var ok och vi gick ner till torget där alla hantverkare försöker prångla ut sina alster. Vi var inte idealkunder och tillförde inget. Vi satte oss och tog varsin kaffe. Under tiden underhöll ett marimba band och en udda figur dansade runt och gjorde roliga saker. Bl.a. öppnade han obefintliga dörrar för gående. Ska försöka ladda upp min film. Den är många minuter lång, men speglar livet i Cape Town där några underhåller och några flyttar undan sin försäljning och många vanliga människor som försöker passera …

Vi tog bussen tillbaka och sågs på en drink med bitings på balkongen. Det fortsatte inomhus med vin, ost mm. Det var mycket att prata om, klockan blev efter midnatt …

Just nu sitter jag på balkongen och skriver. Det är 30 grader varmt och skönt. Måst antagligen gå in snart, batteriet behöver laddning, men jag fortsätter så länge det går. Vilken person, i Sverige född, går inomhus om det är varmt på balkongen. Det spelar ingen roll att det är mörkt. Jag har sällskap av månen, som snart är full. Maken har just dragit sig tillbaka – han har normala kvällsvanor.

Idag har vi varit med våra vänner i Waterfront. Det blev en avslappnad dag med restaurangbesök och mycket njutande. Ingen shopping. Vi åt en fantastisk lunch på en av våra favoritrestauranger, en italiensk vi lärt känna sedan några år tillbaka. Det är tur för vår absoluta favorit, Hildebrand, en restaurang vi lärde oss tycka om redan 1993 när vi var här första gången, har gått i graven. Den är totalt utblåst och har blivit en modern variant nu, som ska tilltala den yngre generationen. Antagligen inte fel, men ingen atmosfär. Våra gamla kypare, som vi kände och som var med under alla år, var nu puts väck. Särskilt känner vi för en Klement, han träffade vi redan på 90-talet och han har alltid kommit fram och hälsat oss välkommen i alla år. Undrar vad som blivit av dem, arbetslösa? Nu är det bara en massa ungdomar, inget fel på dem – men vi saknar lite det gamla …

Även båtflottan, dvs utflyktsbåtarna, har ökat i antal, även om den gamla segelskutan som fanns redan -93 med sina röda segel fortfarande finns där. Men den gör sina utflykter med hissade segel för motor – man hinner med fler turer så …

Turerna till Robben Island pågår – dyrare än någonsin. De har strulat på i alla år. Går de, eller går de inte? Maken och jag har aldrig varit där och har heller ingen önskan att göra det – nu avskräcker priset.

Nu var det dags att ladda batterierna, men jag drog en skarvsladd istället och sitter kvar här ute. Var duktig i går och kom i säng i tid, men hur ska det gå till i kväll? Vem vill missa denna underbara, mjuka och mörka värme – inte jag …

Idag har jag varit ute på vift. För första gången sedan jag kom ner har jag åkt buss. Jag fick testa det nya bussystemet, som varit igång några år, men som jag egentligen aldrig utnyttjat. Bara åkt från en hållplats till en annan på samma linje. Idag skulle vi åka från vår bostad till flygplatsen. Jag hittade en fungerande tidtabell på nätet – och tiderna stämde.

Vi klev på bussen utanför porten, vi har ett plastkort där vi laddat in pengar. Det ska skannas mot en terminal, grönt ljus och det är ok. När man kliver av bussen ska man skanna av kortet och då avslutas resan. Vi åkte till stan och den stora bussterminalen. Där var vi i ”transit” och bytte till flygbussen. En timme senare var vi på flygplatsen. Det hade vi kunnat vara på kortare tid, men man vill inte chansa med trafiken här.

På flygplatsen bänkade vi oss vid ett fönsterbord där man ser start o landningsbanan. Vi beställde in frukost – kyparen påpekade att ”Men, detta är ju frukost”, ”Ja, sa jag, vi har inte ätit frukost än”.

Vi fick vår frukost och satt och tittade på plan som landade och startade. Ganska livlig trafik faktiskt. Kom för en gångs skull ihåg att ta med kameran och tog alldeles för många bilder.

Våra vänner landade på tid, det tog emellertid väldigt lång tid att komma igenom passkontroll, bagage och tull. Det var tydligen en muslimsk grej på gång – terminalen kryllade av muslimska familjer och det vinkades när deras familjer/vänner lämnade planet (vilket man kan se) och kramades när det väl kom ut.

Vi mötte våra vänner och följde dem till deras hotell. Ikväll var vi på en ny indisk restaurang, jag var lite skeptisk men åt en fantastiskt god räkcurry. De andra var också nöjda. Det blir definitivt återbesök …

Har blivit med trånga tårkanaler på gamla dar. De gör sig påminda lite titt som tätt. Ser jag något roligt och skrattar – de svämmar över. Ser jag något jag blir glad över – de svämmar över. Blir jag ledsen – naturligtvis svämmar de över, men det är lite mer begripligt.

Idag var vi på en fantastisk nyårskonsert med vår favoritdirigent, som jag nämnt tidigare. Det var kanske lite sent för nyår, men det var inget fel på programmet. Så bra komponerat, vissa traditionella nyårslåtar var naturligtvis med. Det var två solister, en man och en kvinna, med fantastiska röster. Där var också ett par som dansade balett till några nummer – så ska det ju vara när det är nyårskonsert. Kameran var kvar hemma.

Ni kan tro att ögonen svämmade över hela tiden, irriterande, jag ser ju inget. Har lärt mig att alltid ha näsduk till hands. Dessutom var jag sminkad, det gäller bara att fånga tårarna i ögonvrån innan de ritar ränder på kinden och drar med sig sminket. Har blivit ganska bra på det numera – tror jag, men irriterande är det att inte detta flöde kan ta sig vidare via tårkanalerna längre. Räcker så bra att bli gammal ändå, man behöver inte sitta och torka tårar så fort något berör. Har inte varit på en snyftare på länge, vet inte hur många näsdukar det skulle gå åt. Att sminka sig då är antagligen otänkbart.

Vi var i vackra City Hall. En gammal byggnad med anor. Så vackert man bemödade sig att bygga förr. Ja, det blev åter en minnesvärd kväll i musikens tecken. Avslutningsnumret blev Nessun Dorma. Eftersom den tillhör mina favoriter, med Pavarotti, så var det stora skor vår tenor skulle kliva in i och det gjorde han med den äran – verkligen, vilken röst han hade …

När det hela var över fortsatte vi med vänner till en restaurang där man ser ut över havet. Tyvärr hade de denna dagen anlitat en solist. Han spelade gitarr och sjöng – kanske bra – näe, men han tillhörde dem som tror att det blir bättre ju högre högtalarna låter. Vi bad vid flera tillfällen att de skulle sänka ljudet. Och till slut lyckades vi … Stackars elaka pensionärer som kommer in och har synpunkter på en ung killes musikframträdande. Men, de fakto, det var flera gäster som reste sig och gick innan de hade beställt. Det finns gränser för ”bakgrundsmusik” på restauranger. Den sista kvarten kunde vi höra varandra och slapp skrika. Tacka vet jag de ”bortglömda” pianisterna 😉

Nu sitter jag här och letar efter ett klipp med Nessun Dorma för att dela med mig lite av den musikupplevelse jag hade på City Hall idag. Jag hittade mycket riktigt en inspelning med Pavarotti, jag skrev här och lyssnade till Pavarottis, när den var slut gick det över till en annan artist – som för mig har varit okänd – men han kunde verkligen sjunga Nessun Dorma. När jag slog upp honom har han sålt över 70 miljoner CD-album … Var har jag varit och hur kommer det sig att jag har lyckats missa honom, jag antar att ni andra vet vem han är – Andrea Bocelli.

Här ska jag nu försöka dela med mig av denna underbara sång. Vill man gråta – låta tårarna flöda  …