Nu hände det igen – jag glömde totalt bort denna sida. Satt och jobbade vid datorn vad annars.

Jag gullade, klappade om datorn och talade vänliga och uppskattande ord innan jag lade mig häromkvällen. Smekte den vänligt och sade vackra ord – den fick också att namn, inte det vackraste kanske – men mycket passande. Hon, för det är en hon, heter nu Kompisen.

Det var ett spännande ögonblick när jag skulle trycka på startknappen. Jag hade faktiskt ont i magen.

Inte ett ljud hördes, men det blinkade till på skärmen och processen startade precis som den brukar …  Jag vågade knappt andas, så kom inloggningsuppgiferna och allt verkade som vanligt. Med ett undantag – hon var knäpptyst, inte ens ett litet sus … Jag lade örat mot henne men det var bara tyst. Då började jag fundera på om det var fläkten som rasade ihop dagen innan. Men datorn förblev relativt sval – hon har tidigare varit så varm att det har varit jobbigt att skriva, om jag råkade luta handleden mot höljet. Inte igår …

Jag har massor att arbeta med, så när jag var tvungen att gå ut på nätet så började det att knastra lite försiktigt. Jag stängde ner direkt och väntade några timmar – sedan var det bra igen. Men något är fel, trots att jag nu inte har några dokument och filer kvar – allt ligger på extra hårddiskar – så använder jag 105 gb … Hon skall få träffa datadoktorn i nästa vecka och bli ”reloded” (för en dyr penning). Tyvärr blir hon med engelska – jag tycker det är tillräckligt jobbigt ändå att ta mig fram i dator världen när det inte är rutinerna som skall göras.

Idag fungerar hon också – men det susar lite …

Nu skall Kompisen få ledigt jag åker till Paarl, där jag skall umgås med damer tills i morgoneftermiddag – men först skall jag på en damlunch. Så nu blir det duschen och sedan packa en liten väska.

Vi hörs …

Idag hände det som inte får hända, eller så har det inte hänt …

Efter en dags arbete, då jag skrivit flera dokument – brottats med det nya i Mikrosoft Word, som jag har haft svårt att förlika mig med, men lyckades få till två sidor till vår nya tidning. Det såg riktigt bra ut. Dessutom tyckte jag att jag fått till en riktigt bra text. Några genomläsningar och korrigeringar och jag var nöjd. Sparade allt som vanligt – och där ligger problemet. Jag skulle inte sparat på datorn – jag skulle ha sparat på min extra hårddisk. Där ligger allt annat sedan igår, men …

Så började det att låta, alldeles förfärligt i mina öron, men det beror ju faktiskt också på vad man jämför med. Ljudet var tillräckligt för att jag skulle bli hispig och bara stänga ner datorn. Där ligger nu problemet, mina två sidor till tidningen. Bara där ligger de och inte där allt annat ligger …

Jag skall, när jag skrivit färdigt detta, sätta mig och gosa med min dator, precis som man pratar med sina blommor, klappar sin gamla bil osv. Jag tänker klappa på min dator och tänka en massa positiva tankar. Hjälper inte det, då …

Har för säkerhets skull skickat ut ett SOS till några, men hittills inget svar, så det blir nog positiva tankar och gullegull som gäller.

Jag måste erkänna att jag varit orättvist negativ till en del nya uppgraderingar – bl.a. Word. Nu sitter jag framför makens dator, min gamla, som jag saknat, och jag tyckte denna var så mycket bättre. Men var den verkligen det och har jag verkligen saknat den? Känner inte alls igen mig i Word – där jag skriver just nu, med Times New Roman och det verkar jättekrångligt att ändra till Calibri, som gäller för min variant av Word – om det ens finns på den här. Jag måste kanske få ett förhållande till denna version igen, och vem vet, jag kanske hade rätt, eller så hade jag inte det.

Ju mer jag tänker på min ny/gamla dator desto mer saknar jag den. Jag har  tidigare tyckt att det nya mest varit lull-lull och till bekymmer, men …

Om jag skulle råka komma ihåg kameran, så kan jag nu inte lägga in några bilder i denna dator. Till det behöver man sladd eller apparat med sladd. På den nya sätter jag bara in SD-kortet direkt, har inte ens tänkt på hur enkelt att slippa ytterligare en sladd att packa.

Men, visst är jag tacksam att maken har en dator och att han är vänlig nog att låna ut den. Jag har ju jobbat hela dagarna vid min dator de senaste veckorna. Vi får se hur det blir i morgon när han är vaken …

Igår var jag så upptagen med min dator, så jag hade inte en tanke på den här sidan. Det är så idag också. Har suttit här sedan i morse och stirrat in i skärmen – brottats med engelska språket och komplicerade beskrivningar om hur jag skall bete mig. Och som vanligt med manualer så är det alltid någon detalj som inte stämmer, vilket gör att man inte kan läsa innantill och bara göra som de säger …

Ögonen är nu utstååående, ryggen krum och nacken alldeles stel. Nerverna längtar efter något som kan bedöva, men huvudet måste vara på skaft.

Började dagen med att fortsätta och tömma hårddisken, igår kopierade jag allt. Ville vara säker på att den biten var klar först. Trots att jag nu har ungefär så lite som man har på hårddisken i en ny dator så har innehållet inte minskat med mer än några gigabyte. En spottloska i havet. De extra hårddiskar som jag flyttat över till har ökat med det ytrymme som datorns hårddisk borde ha minskat med – men inte. Den faktiskt ökade ett tag – visserligen bara med några gigabyte – men … Nu kan jag inte ta bort mer om jag inte skall ge mig på programmen – men det törs jag inte. Lärde mig en gång i tiden att om man vill ha problem så är det just det man skall göra. Så Hjälp – va’ f-n gör jag.

Vår data”expert” skrev i ikväll och påminde om att han ville ha betalt för fakturan. Underligt nog skrev han på den mailadress som inte har fungerat sedan den 17 oktober, men som rasslade igång i kväll med att leverera 49 mail. De flesta var från Svensk Damtidning (nyheterna om vad Victoria och Daniel har för sig är tydligen väldigt stora fortfarande …). Sedan var det KLM – har antagligen missat massor med resor man kunde vinna … Må Bra hade också några mail som skall tala om för mig varför smala kvinnor håller sig smala – borde jag kanske ha fått för flera år sedan … Men när jag skulle svara honom så fungerade den inte igen.

Nu vet jag inte om jag kan gå och lägga mig – om jag måste sitta här och titta på hur programmet jobbar. Det är kurvor i ett fönster som flyttar sig och som visar hur datorns filer fragmenteras. Ett desperat försök från min sida att rädda den. Det ser rätt risigt ut på den punkten – men vad är det som ligger och ”skvalpar” på hårddisken när jag tömt den på alla filer begriper jag inte. Jag tror att urmelkottarna har kommit tillbaka …

Det är inte helt enkelt för mig att arbeta just nu, alla filer ligger ju utanför datorn. Jag har en hårddisk där allt är back-up’at, en hårdisk, dit allt är kopierat och en sticka med allt för föreningen. Där det just nu är hur mycket som helst som skall göras. På lördag skall vi dessutom ha möte där vi skall prata om mycket av det som ligger på min ”sticka”. Ifs så är det inte så besvärligt, men så fort jag ansluter den så sätter defragmenterings programmet igång att omfatta även den, liksom den extra hårddisken. Detta gör ju att det tar längre tid att fixa hårddisken. Därför vet jag inte om jag har tid att gå och lägga mig – måste kanske övervaka att programmet gör vad det ska. Jag börjar ju bli expert nu – efter att ha lyckats installera och framför allt sätta igång det. Det tog bara en timme – nånting …

Lät mycket trevligare med rökt fisk och att vänta på pannkakor med kantareller som du skrev om Ulla …

Det var segt i morse. Vi tog några timmar på oss på balkongen innan vi satte tänderna i disken. Ett tag funderade vi på att ringa till Hilda, men nog skulle vi väl klara av lite disk.

Jag startade Mark Levengoods sommarprogram, vet inte från vilket år, men programmet var bra. Jag gillar hans humor. Däremot fick man inte någon musik, bara tre takter och det var samma tre takter hela tiden. Lite fånigt, för även musikvalet ingår ju i bilden.

Disken blev i alla fall klar, det tog hela progammet plus en sommarpratare till – sedan var rent och snyggt igen. Maken tyckte det var så jobbigt att han somnade på sängen – hur han nu hamnade där när jag stod med händerna i diskbaljan. Spindelnätet tar vi ner i morgon, ingen som vill kliva upp på stegen idag.

Hade tänkt ta en promenad efteråt, men kände inte för att gå själv så det blev ett samtal till kusinen och sedan en Agatha Christie. Nu är det dags för sängen – det är nog historiskt tidigt i mitt fall – kanske jag kan orka läsa lite i en bok …

Vi har haft Allhelgona middag med trevliga gäster. I resten av världen så inträffar Allhelgonadagen den 1 oktober, men i Sverige lägger vi den till närmaste helg. Eftersom våra vänner ännu inte var i Sydafrika på den rätta dagen så rättade vi oss efter den svenska almanackan och hade vår ”spindelmiddag” i går.

Jag stod i köket nästan hela dagen och förberedde. Det var riktigt roligt – så länge sedan jag lagat mat på det sättet. Visserligen hade maken och jag förberett lite igårkväll, men det återstod ändå saker att göra. Det som bidrog till det trevliga var att jag  – äntligen spelade upp några av mina sommar program som jag laddade ner i somras. Visserligen stör det lite att man inte får höra musiken, men det överlever jag.

Ialla fall så hade jag bestämt att något på bordet måste vara lite ”spökigt”. Det fick bli ostpinnar till soppan, de skulle formas till fingrar. Det var faktiskt riktigt kul. Visste inte hur de skulle bli i ugnen, om de skulle flyta ut, jag hade dessutom bytt ut det vita vetemjölet mot fullkornsmjöl. Men – de blev bara så bra. Mindre bra var att jag glömde att servera dem till soppan …! 😉

Maken kom ihåg dem när vi satt och drack kaffe och åt efterrätten. Då var alla så mätta att ingen orkade smaka dem. Lite senare blev de emellertid avsmakade – som vickning – klart godkända både till utseende och smak. Det var nästan lite obehagligt att sätta tänderna i dem …

PS. Det har gått lite ”troll” i den tredje bilden … Den går inte att få mindre, men det var antagligen meningen att ni skulle se ordentligt … 😉

Hur kan det vara fredag igen …?! Igår sade jag till Hilda, som kommer på tisdag och torsdag, ”See you on thursdag!, men det var ju torsdag. Vart tog de andra dagarna vägen? Det är något med tiden som inte stämmer – kan det vara den globala uppvärmningen …? Men i så fall är det något som fattas. Vi har inte den värme vi borde ha – kanske en tröst till er som läser detta och som bor i norden. Ljuset är jätteljust och solen värmer skönt, men vinden … Den är kall. Och för att ge exempel på hur kall den är så kan jag meddela att maken bytte till långbyxor innan vi gick ut i dag strax före lunch! Jag fryser ju alltid, oavsett, så jag är ingen tilförlitlig källa vad gäller temperaturer – men maken som lever i kortbyxor i stort sett året runt …

Idag har vi varit på inköpsrunda, maken och jag. Det var också första dagen för Sweornas lunch i SeaPoint. Jag räknade inte med någon anslutning, så jag hade maken som back up. Vi hade varsin inköpslista och bestämde träff hos ”gubbarna” kl 13.00. De hade fixat innergården och vi satte oss där och åt en varm lunch, även om solen sken och det var skönt.

Sedan fortsatte inköpsrundan, vi skall ha gäster på middag i morgon och råvarorna skulle köpas in. Naturligtvis fanns inte det som jag tänkt mig, trots att jag besökte samtliga matbutiker i SeaPoint. Men vi fick ihop tillräckligt så att vi kunde förbereda ikväll. Det blev en trevlig kväll i köket med Spanarna och DaCapo – så mycket roligare att laga mat då, även om det strulade med ett av recepten. Här skulle jag kunna skriva lite roligt om våra bekymmer, men eftersom jag vet att några av gästerna läser denna sida så tänker jag inte berätta. Det kom inte ut som det skulle utseendemässigt, men smaken är precis som vi ville att den skulle vara.

Nu är kylen fylld med diverse ätbart inför morgondagens middag, den första för den här säsongen – det skall bli roligt …

Det har gått troll i det där med bilderna – de kommer – men när …