Kusinen anlände med sin pappa. Vi gjorde iordning matsäck och tog på flytvästar. Bar ner hinkar, strömmingsdon och ankare till båten och sedan bar det iväg mot strömmingsfiske. Färden tar 20 minuter med vår långsamma båt, men barnen klarade det bra.

Spänningen var stor då vi kastade ankare och slängde i donen. Efter en halvtimme och inte mer än en strömming – som dotterdottern drog upp – så var spänningen helt borta. Vi hade redan ätit en massa kex, våra lunchmackor och druckit vår saft och kaffe. Barnen sökte spänning genom att kliva omkring i båten, så gott det nu går med fiskelinor, ankarlina, hinkar för den tilltänkta fångsten, bensindunk och matsäckskorg (nästan tom). Vi bestämde oss för att flytta oss en bit. Dett skulle ske genom att vi bara drog upp ankaret och gled med vinden en stund. Jättebra, men en av fiskelinorna fastnade i ankarlinan. Inga problem – man har väl varit med förr.

På den nya platsen blev det napp direkt … Nu var spänningen på topp, för att dala efter ytterligare 20 minuter. Vi hade fem strömmingar fördelade på två hinkar. Jag startade motorn för att flytta, då kom det två till och vi bestämde oss för att stanna – nu hade nog stimmet äntligen kommit. Efter ytterligare 29 minuter så flyttade vi oss och fick några till. Två timmars fiske resulterade i 10 fiskar.

När vi kom tillbaka så färdigställdes tårtan den blev riktigt god och den avnjöts ute på altanen, i lä – vindarna är fortfarande kyliga …

Strömmingen räckte på inget vis till middag, men alla, som ville fick smaka nystekt strömming på knäcke. Faktiskt så ville två av barnen smaka. Varav en ville ha mer, liksom vi vuxna. Så gott!! Men middagen fick lov att kompletteras med annat …

Jag låg och lyssnade efter ljud i natten, skulle barnbarnen vakna, skulle maken vakna i tid för att hämta hantverkarna som kommer kl 7 varje morgon. Vet inte om jag noterade att maken steg upp och därför somnade in så gott. Sov som en stock när det kom några jättekvastar med syrener genom dörren och under och bakom var det små barnbarn och maken o barnflicka. Sedan sjöng de, det var bra – för då hann jag vakna till.

Ögonen är besvärliga varje morgon, men dessa buketter var det inga problem med att se. Däremot att känna doften var svårare, trots allergi tabletter, som enligt de andra var ljuvlig . (Strax innan sänggåendet kunde även jag känna den lite svagt.)

Vädret var vackert, det brukar det vara den 8 juni, och vi tillbringade den utomhus med att spola bort det gula tallfrömjölet på altanen. Jag åkte några gånger över vattnet för att lämna och hämta och några gånger till.

Maken skulle på begravning, vi förberedde för tårta, men maken som skulle handla bananerna till fyllning hamnade i trafikköer och till slut insåg vi att det var bättre att vänta med tårta till nästa dag. Vart den här dagen tog vägen vet jag inte …

Idag skulle ”barnflickan” och yngsta barnbarnet komma till ön. De hade otur med strömavbrott på Saltsjöbanan – vet inte hur vanligt det är – men det var kris med hur de skulle hinna med bussen till Ingarö. Det lyckades och maken och storasyster åkte över för att möta.

Så roligt det var att se att han, den ”lille”, som inte längre är liten, kom ihåg så mycket och visste direkt allting. Han hittade en napp, som blivit kvarglömd förra året, och bror och syster hade mycket roligt åt den. De turades om att suga på den i en stund, sedan försvann den – jag vet inte vart.

Maken planterade resterande blommor och det var av stort intresse för barnen, de satt som klistrade och tittade på, dvs alldeles stilla mycket länge. När det var dags för sänggång väntade jag mig att det skulle gå livligt till och en sen kväll – men inte. Så roligt att ha dem här  …

Oj, kan jag skriva igen – vart tar juni vägen. Visste ju att jag inte varit här och skrivit varje dag, men att det var så länge sedan …

Det som hänt sedan den 31 maj är massor, men min ålder tillåter mig inte att minnas allt. Åtminstone inte så här meddetsamma. Jag måste ta min kamera till hjälp, dvs se vilka bilder som jag tagit. Eftersom kameran mer och mer ofta ligger kvar hemma så har jag inte den backupen heller.

Jag har i vilket fall inte legat på latsidan, även om jag inte så här på direkten kommer ihåg vad jag gjort. Vi har släpat upp många kilon till tomten, jord, torv och annan planta som har planterats för ögonfägnad i sommar, om de inte drunknar under tiden. Maken älskar blommor. Ju mer han älskar dem, ju mer vatten får de …

Barnbarnen, deras mamma och barnflicka, Kristin, har anlänt till Sverige, i lördags. De har i år lånat en stuga på Älgö. Det svenska barnbarnet och jag åkte dit för att hälsa på. Jag glömde kameran som vanligt. Det var roligt att se att kusinerna tog vid där de slutade förra sommaren och fortsatte att leka som om inget tid flutit däremellan. Extra roligt var det att se den minste, han kommer alltid att vara yngst, men han har blivit ”stor” och hängde med de stora med den äran.

På söndagen åkte sonsonen och jag tillbaka och hämtade ”flick-kusinen”. Det var ett fnitter i bilen – nästan som att ha tonåringar där bak. Jag satt och njöt medan jag lyssnade till deras prat och fnissande. Sedan var det fullt fart – i min värld. De är mycket duktiga och inte ett dugg besvärliga, men jag har ett annat tempo, så det vill till att snabba upp detta inte bara en aning, utan rejält.

Vi åkte iväg för att fiska strömming, glömt kameran – som vanligt – men jag hade inte fått några bilder på fiskelycka. Däremot missade jag bilder på en härlig picknick på sjön. Inte en strömming. Det var en man där som fått en strömming på tre timmar. Men det var inte synd om honom, han fick en gädda på första kastet då han skulle kolla var strömmingsstimmet var. Vi åkte hem och åt korv.

Efteråt fortsatte barnbarnen att söka sin fiskelycka på bryggan, men tack o lov blev det ingen fisk. Lusten att ta hand om något hade minskat avsevärt för min del. De hade i alla fall roligt …