… har absolut inget guld i mund … Jag satte min telefon på ringning i går kväll då jag skulle iväg på styrelsemöte idag på morgonen. Numera är det så att väckarklockor är ett minne blott. Jag har faktiskt en elegant, blank och slimmad liten sak som jag kan ställa på ringning. En gåva från dottern för några år sedan – inte för att jag skulle ställa den på ringning för att vakna på morgonen. Utan för att jag skall komma ihåg att gå och lägga mig på kvällen. Just nu fungerar den varken eller, batteriet, som faktiskt varat ett antal år, har tagit slut och det har en ovanlig dimension som jag inte hittar i vanliga affärer här. Får invänta ett besök hos Clas Olsson i Sverige för att kunna byta ut det. Under tiden får min mobil fungera som väckarklocka.
Mobilen avger en spröd liten signal som upphör så snart jag vidrör telefonen och sedan låter den inte mer … Den har inte förstått sin uppgift – den skall få mig vaken på morgonen. Det gör man inte med ett litet klingeling och sedan inget mer. Det måste vara repeat …
I vilket fall så hängde hjärnan med i ett glimrande ögonblick i morse och kroppen svarade på signalen och stapplade upp. Efter duschen försökte jag få liv i datorn, men framför allt skrivaren – klent resultat. Skrivaren hade bestämt sig för att den inte skall fungera och då fungerar den inte. Det var några dokument inför mötet som vi fick klara oss utan. Skrivaren fungerade inte i går heller – men då säger alla att man skall stänga av och starta om – ha, ha …
I normala fall äter jag inte frukost när jag vaknar, men nu skulle jag köra bil en timme, så jag bestämde att jag nog skulle behöva lite energi. Det fick bli en enkel omelett med örtkryddor. Jag har kommit underfund om att det gör jag enklast i en liten teflonkastrull, när det bara är för en person. Så jag lägger i en klick smör, lite örtkryddor, sallt och peppar. Detta får smälta ner och sedan knäcker jag två ägg direkt i kastrullen och sätter till en skvätt vatten och rör om.
Inget undantag idag. Jag lade smör i kastrullen med örter, salt o peppar. Sedan går jag in på kontoret och bråkar med skrivaren som inte skrivit ut de dokument jag ”beställt”. Detta tar en stund och plötsligt kommer jag ihåg … smöret på spisen. Jag rusar ut i köket och där brinner det en tjusig brasa, en riktigt lyckad flambering av örkryddor i smör. Jag har alltid tyckt att vår köksfläkt är för högt placerad för att vara effektiv, men idag kändes det helt ok.
Konstigt hur lugn man kan vara i vissa situationer, jag höll den brinnande kastrullen över diskhon, medan min orangutangarm nådde till kastrullskåpet och fick tag i – inte ett lock, men en stekpanna som jag satte ovanpå. När jag ställde ifrån mig alltsammans och kollade att det slocknat så blev det en viss rökutveckling, lite överdriven i min mening, och jag var glad att vi inte har brandvarnare. Men den glädjen skall inte vara för evigt – det skall intstalleras en brandvarnare när vi kommer ner nästa gång.
Vi hade ett givande möte och några timmar tillsammans efter mötet då vi inte ville skiljas från varandra – så underbart härligt med Sweor ………..
