Vi sov så gott bland duntäcken och kuddar och för att kunna njuta riktigt så lämnade vi en av altandörrarna på vid gavel så att den kyliga nattluften kunde komma in. Det blev en bastant frukost och efteråt tog vi en promenad längs den klippiga delen av stranden. Det var intressant att se hur en del växter kunde överleva där i torkan och vinden. Det är höst nu, men på våren är det tydligen massor av blommor på dessa små växter som hukar i sanden bland klipporna. Där är djupa raviner och massor med gamla krossade musselskal, som bildar ”jorden”. Med jämna mellanrum så fanns det bänkar som vi kunde slå oss ner på för att njuta av havet och naturen.

Sedan tog vi bilen och styrde kosan norrut ca 6 mil till en liten ort – världens ände – Laaiplek. Där såg vi både flamingos och pelikaner. Vi besökte fiskehamnen och köpte rökt snoek, en fet fisk som smakar mycket gott. Det blev en lunch på ett hotell i fiskehamnen, vägg i vägg med fiskefabriken. På bryggan såg vi tre ”svenska” hägrar, vi undrade just vad de gjorde på en brygga. De var tuffa och jagade bort trutar och mås om de kom för nära.

Tillbaka på hotellet så satt vi på altanen, men ikväll var det kyliga vindar och jag var glad åt min fleecejacka. Jag blev sittande, men maken passade på att titta på BBC, nyheterna – det var lyckan för honom. Jag satt och kikade på två fiskare som kom iland med sin gummibåt som de drog upp på trailern och sedan rensade de sin fångst. Det tog en bra stund, båda hade varsin stor välfylld hink med fisk i. Måsarna och trutarna satt och tittade på. Så fort något slängdes så slängde de sig över det. Men så ynkligt få – tycker fortfarande att det är konstigt med så få måsar, när de dräller här bland husen i Sea Point.

Det var så kyligt och jag satt så länge på altanen att jag blev genomfrusen. Var ju tvungen att vänta ut solnedgången som var helt fantastisk (som vanligt) 🙂  Jag beslöt mig för att tappa upp ett bad i vårt tjusiga badkar. Där fanns badskum och i ett skåp hittade jag massor med värmeljus som jag dukade upp runt badkaret. Sedan låg jag och kände mig mycket romantisk. Maken hade bara ögon för BBC, vi var nöjda var och en på sitt sätt …

Hyrbilen levererades strax före åtta, jag vaknade av att de ringde. Hade bett maken att väcka mig, då vi skulle åka tidigt.

Vi skulle delta i ett guidat besök hos SAN-folket, som är Sydafrikas utrsprungsbefolkning. Guidningen började kl 10 och beräknad körtid ca 1 timme. Vi hade också bestämt oss för att vi skulle stanna i trakten i två nätter. Det innebar att jag skulle packa för två dagar i arla morgonstund. Det blev lite hektiskt – frukost var inte till att tänka på, jag bad maken att steka två ägg till mig, som jag skulle kunna äta i bilen. Snäll som han är så gjorde han det, men i stället för att hacka sönder gulan och vändsteka, så hackade han sönder hela ägget – scrambled something …

Jag avskyr morgnar (har ni hört det förut) då jag skall fungera, tänka och utföra något. Det hamnade både det ena och det andra i väskan. Jag tänker inte beskriva för er vad jag senare packade upp, men kan tala om så mycket att det var inte mycket som jag hade användning för.

Det sista var att jag skulle ta mina stekta ägg för att äta som mackor i bilen, men hur äter man äggsmulor ur en plastpåse medan man kör. Man gör det inte …

Vi kom fram – sist, precis kl 10. Alla fick klättra upp på ett traktorflak, med bänkar och man kom med filtar för det blåste kallt … Vi frös en stund, men sedan kom solen fram och det blev Afrika igen.

Vi fick se hur man gör halsband av strutsskal, de minsta bitar kunde man göra hål i med hjälp av en pinne med en spets på. Hur man sköt med pilbåge, gjorde snaror för fåglar och hur man gjorde upp eld. Allt mycket intressant, men jag tänkte på att hur gjorde de för att inte frysa den kalla tiden, deras grottor var inte imponerande alls.

Efteråt åkte vi till kusten, bara någon mil – vi hade sett havet hela tiden, och checkade in på vårt B&B. Det var ”lyx” – halva rummet bestod av ett badrum med upphöjt badkar. Sängen var kingsize med dunkuddar och täcken som vi bara försvann i och lakanen … absolut finaste bomull när den är som bäst. Utan för hade vi en stor altan med solsängar och utsikt över havet, klipporna, den långa sandstranden på andra sidan viken och den lilla byn. Jag hade kunnat ligga där på solsängen hela tiden, men maken var något mer vardaglig och tyckte att vi kanske borde uppleva något annat också.

På natten låg jag i alla fall på solsängen i några timmar, med kikaren till hands. Vi hade fått veta att det häckade ugglor nedanför vår terass och jag hoppades få se dem. Under tiden jag väntade så tittade jag på vågornas fräs i hamnen och en liten flock måsar, ca 20 st, som simmade i skenet från gatlyktan i hamnen. Det är där de skall vara och i det antalet inte utanför vårt sovrumsfönster i Kapstaden och i hundratal.

Såg ingen uggla …

Lite modernare …

Vi fick ett tragiskt besked i dag och maken och jag går omkring i någon slags otäck dimma. Vi väntar på att någon skall ringa och säga – ”Vi skojade bara …” Men det är tyvärr inte så. En vän var ytterst levande och vid den bästa hälsa ena minuten och nu finns han inte mer …

Kvällen tillbringade vi med ett trevligt svenskt par på en utomhusrestaurang. Det var deras sista kväll här, imorgon sätter de sig på planet till Sverige. De och den ljumma kvällen skingrade tankarna för några timmar, men nu finns de där igen.

Imorgon reser vi iväg för några dagar, det var planerat innan – men känns lite konstigt nu. Vet inte hur det blir med internetuppkoppling, men jag har ju varit så dålig att skriva här i alla fall den senaste tiden – så det blir väl ingen skillnad …

Det blev en skön söndag, solen sken på oss i Kristenbosch. Vi slog oss ner i gräset tillsammans med några tusen? andra som skulle lyssna på musik. Närmast oss var det en hel del barnfamiljer, barnen skötte sig bra, men föräldrarna fick ”jobba” och springa ifrån när det blev för skrikigt … Jag undrade i mitt stilla sinne varför man alls tar med sig barn på en kvällskonsert utomhus med så små barn, de borde ha sovit för länge sedan. Ljudnivån och typen av musik. Dessutom – föräldrarna kan knappast haft någon som helst glädje av musiken, vi som satt runt om blev ju distraherade och vi var bara ”grannar”.

Lite senare på kvällen var det skönt att ha med fleecejackan, jag var också glad att jag hade gympadojor och strumpor. Men nöjda öron och mätta magar så började vi vår vandring i lämmeltåget mot bilarna, vi hade turen att vara passagerare och slapp köra själva …

(Kameran var med, men jag glömde att fotografera – förståss)

Idag, måndag, var det helgdag. Egentligen var den igår, men när den infaller på en söndag så får man ledigt på måndagen också. En trevlig vana som de har i Afrika.

Jag hade en hel del att göra framför datorn, men efter lunchtid så gav vi oss av på en lång promenad längs stranden till vår ”söndagskrog”. När vi kom var där inte så många, men det fylldes på efterhand. Vinden tog i och snart var det rena sandstormen. Innan personalen fick ner vindskydden så var borden alldeles sandiga. Vi hade tack o lov ätit upp vår lunch och satt med kaffet, så det blev inget knaster mellan tänderna för vår del.

Det hade varit en stor religiös tillställning på den nya stadion och lagom till att vi tänkte ta bussen hem, så skulle alla dess deltagare ochkså åka hem. På några minuter var det kaos på gatan. Det stod still åt båda hållen. Innan dess hade polisen fullt sjå att mota bort trafikanter som skulle parkera, där det nu var tillfälligt stoppförbud. Flera åkte på böter, inte ofta man ser det här i Kapstaden, trots regelvidriga parkeringar.

Vi gick ut i blåsten och ställde oss på busshållplatsen och höll ögonen öppna efter en ledig taxi, och hade tur att det kom en. Köerna hade börjat lätta lite och eftersom de kör på kilometertaxa så blev det inte dyrare än i vanliga fall. Det var skönt att komma undan vinden.

När jag kom hem var det duschen som gällde, all sand i håret som skulle sköljas ur …

Jag är lite ”utbränd” just nu  😉  Så jag ligger lågt här …  Återkommer i kväll eller imorgon bitti. Idag skall vi i alla fall på en utomhus konsert i Kristenbosch – den fantastiskt vackra botaniska trädgården.  Cape Towns Philharmoniker skall spela. Det ser jag fram emot. att sitta där i lugn och ro och få zippa på lite vin och knapra på kycklinglår. Men det blir nog fleecejacka som gäller, då vi bara har 20 grader och mulet just nu.

Skall se om jag kommer ihåg kameran och om jag kommer ihåg att använda den.

Ha en skön söndag, det skall jag ha …

Jag som är icke-morgonmänniska vakande imorse – tidigt, utan klocka. Jag förstod inte riktigt var jag var, men hörde att maken var uppe och duschade. Mindes då att hyrbilen skulle levereras strax före kl 8, och att jag skulle vara i Camps Bay för att plocka upp en annan swea kl. 9.00. På denna timme skulle jag hinna vakna, duscha, tvätta håret, äta frukost och samla ihop de dokument som jag skulle ha med på mötet – för att vara på plats i Somerset West på en adress som jag aldrig besökt tidigare. Ha ha … lätt som en plätt …

Vi var på plats i Camps Bay kl 9.05 och styrde kosan mot Somerset West. På vägen skulle vi lämna maken på en vingård där svenskarna samlas varje onsdag för att spela boule. Han var klart först på plats. Vi åkte vidare mot den adress som stod på lappen och efter en tveksamhet så var vi på plats.

Vi hade ett bra styrelsemöte, som avslutades med en än bättre lunch, innan vi styrde kosan tillbaka till stan.

Det var partykväll i kväll också … En stor taxi som kunde ta åtta personer var beställd och vi var de första som skulle ansluta. När maken ringde taxibolaget femton minuter innan för att bekräfta så fick vi veta att bilen stod utanför porten och väntade – 15 minuter före utsatt tidpunkt. Vi lade på luren och då ringde telefonen igen, en swea, som varit på tillfälligt besök och som lånat vår ”plupp”, meddelade att nu var de på väg för att lämna tillbaka den. Ok, sa jag – vi ses vid taxin som står utanför porten.

När vi lagt på luren ringer en av deltagarna och meddelar att hennes maken inte kommit hem från golfen än och att hon själv precis kommit innanför dörren. Ingen fara sa jag, vi har säkert en minst kvart att komma till er.

Swean och hennes make kom med pluppen, men inte bara den – de hade rester av svensk mat med sig och fantastiska blommor, som tur hann de komma upp till lägenheten med allt. Vi var lite stressade och det stora avskedet – innan de skall åka tillbaka tillbaka till Sverige via Kruger Park och Victoria Falks – fick ske på gatan, där taxichauffören trodde att vi var gänget som skulle åka i bilen och han förberedde genom att öppna bakluckan.

Vi kom så småningom iväg till vårt mål i Hout Bay, via ett blåsigt Camps Bay. Vårdparet hade dukat uppför  en delikat ankomst med ”plockmat”, sedan blev det indisk mat – bara så gott! Taxin kom som förbeställt var, men en av deltagarna fixade så att vi fick en halvtimme längre tid på oss.

Väl hemma igen – vi tyckte att det var blåsigt här idag i Sea Point – peanuts – vi kunde sitta på balkongen en timme innan maken kröp i säng. Jag hamnade här, men nu skall jag försöka hitta sängen …