Maken ringde och väckte mej i morse. Det blev bestämt igår att han skulle stanna kvar i Trosa en natt till. Jag var nog den som uppmuntrade, visste inte om jag orkade dra igång båtmotorn för att hämta honom. Och, det fanns bara plats för en person att sitta i köket – och jag hade pinkat in den platsen … Maken var inte sen att nappa, han skulle starta tidigt nästa morgon istället för att hjälpa till att bära in allt från altanen. Han kom kl ett …

Jag hade helst inte velat bära in en enda pryl. Jag hade velat välja ut vilka prylar som skulle tillbaka in – är så lätt att det blir som vanligt igen, och det var inte bra … Men eftersom vi skall iväg till Hälsingland i morgon, så var vi tvugna att bära in allt … ”Skräpupplaget” från altanen är nu i vardagsrummet. Men när vi kommer tillbaka …

Det kändes helt bedrövligt ledsamt att lämna ön idag – så vackert … Denna tid är den absolut vackraste veckan, och vi ångrade bittert att vi bestämt oss för att åka till Ora just nu … Men förhoppningsvis så får vi uppleva våren en gång till, även om där inte finns blommande körsbärsträd, forsythia, slånbärsbuskar och alla varianter av trädgårdsvivor liksom påskliljorna och pingstliljorna … På väg till bilen såg vi att även förgätmigej blommade …

Våra tidiga rhodendenron stod i full knopp, men förhoppningsvis hinner vi uppleva dem innan de blommat ut …

Ja, detta låter som en jeremiad – men det är ju så med den svenska våren – man måste vara på plats den vecka som det händer … 🙂

PS. Ni får gärna ge hälsningar eller kommentarer. Detta gör ni genom att klicka på Comments strax under rubriken på dagens text. Saknar att ni inte hör av er längre, nu när jag tillfälligt stängt ner gästboken. Men var ju tyvärr tvungen pga av alla spamattacker … Men under tiden – Skriv i comments…!  Jag vill så gärna ha kontakt med er som läser min sida – men bara om ni är snälla … 😉

En bild av utsikten från vardagsrummet just nu …

En bild hur grönskan utanför balkongen har utvecklats sedan förra veckan …

Maken njuter av utsikt, koltrast och inköpt kebab …

Dagen har ägnats åt golv … Jag kommer antagligen att drömma om golvbräder – att komma ihåg i vilken riktning – och hur många i taget som jag strök… Kan verka som en bagatell, men det är faktiskt inte lätt att hålla reda på.

Hade fått tips hur man håller ordning på detta, en markering, och trots denna markering så kände jag mej vindögd – det var inte helt enkelt att följa golvplanken – kanske för att de var så lika …

Nu är i alla fall alla bräder lackade, och när jag kikade efter den beräknade torktiden, så såg det ut som om den del skulle behöva lite tillägg … Men nu lägger jag av för i kväll.

Har inte tagit en enda bild …

Vi vaknade till en solig dag, så morgonteét dracks ute under körsbärsträdet. Det är ljuvligt att luta sej bakåt och titta rakt upp i den överflödande blomningen och lyssna till alla bin. Det surrar ständigt, precis som jag kommer ihåg förr i världen att det surrade i ledningarna som gick längs landsvägen i Hälsingland. Vet inte om det var telefonlinorna eller ellinorna som det lät om kanske båda. Kanske det fortfarande susar i dem, men att det aldrig är tilläckligt tyst, så att man hör – eller så är de nedgrävda som kablar i marken.

När jag njutit färdigt, så körde jag maken över vattnet, han hade en del ärenden i stan och sedan skulle han tillbringa natten i Trosa hos vår gode vän. De skall ge sej ut på fågelskådarexpedion tidigt i morgonbitti. Turen skall gå till Tullgarns slott.

Själv tog jag tag i golvet igen. Vi hade haft en ”liten” olycka kvällen innan – ett vinglas välte över vårt nyslipade golv. Jag höll på bryta ihop och det var kanske vad maken också höll på att göra, fast han visade det på annat sätt. I vilket fall fick han ta tag i det hela med klorin och svamp. Själv ville jag inte se eländet. Jag gick till sängs. Så nu var det dags att inspektera resultatet. Och han hade lyckats få bort det röda, nu var det gråbeigt. Jag lade mej på alla fyra och slipade med mitt lilla ”strykjärn” . De stora maskinerna var ju återlämnade. Efter några timmar så kände jag mej nöjd med resultatet och fortsatte runt alla väggar och hörnor – där de andra maskinerna inte räckt till. Det tog hela dagen. På slutet var jag så ledbruten och hela kroppen värkte. Jag tog mej knappt upp från knästående och kunde nästan inte hålla i det lilla ”strykjärnet”. Tack o lov hade jag investerat i knäskydd (vet inte om jag lovordat dem tidigare – men de kan inte nog lovordas).

När så dammsugningen började var det rena nöjet – att kunna stå upprätt – slippa hörselskydd – slippa använda muskelkraft och att slippa munskydd. Vilket jag var tvungen att skippa till o från i allafall, fick ibland inte tillräckligt med luft eller så immade glasögonen igen.

Jag lade på första lagret med lack, det ser ut att bli jätte fint. Kl halv åtta var jag färdig – och jag med. Som en ledbruten kråka sjönk jag ner på en stol i köket, efter en välbehövlig dusch. Och efter några timmar så rätade jag ut mej i sängen …

Stolarna väntar på oss …

Första strykningen, äntligen …

Snart kan vi lyfta in allt igen – om vi vill …

Vi satt ute idag och drack vårt morgonte – det var visserligen lite svalare och det kunde inte bli så länge – vi skulle hinna slipa det sista – några kanter med kanslipmaskinen innan vi lämnade tillbaka den. En ganska hopplös, okontrollerbar maskin, som nästan ställde till med mer problem än den fixade … Jag insåg att jag skulle behöva fixa med mitt lilla ”strykjärn” för att få till alla ”kanter” som kantmaskinen lämnade efter sej.

Maskinerna skulle lämnas tillbaka senast kl 11, så  vi lastade den stora i skottkärran och ”klättrade” ner mot bryggan – det var betydligt enklare i den riktningen – vi var inte ett dugg trötta när maskinen var parkerad på bryggan. Dags för nästa maskin – lekande lätt. Så annorlunda mot att släpa utt till tomten.

Maken åkte iväg och jag åkte tillbaka till ön och började med mitt lilla strykjärn. Trodde i min enfald att jag skulle vara klar strax efter lunch. Men det blir en dag till – kanske jag är för noga – men om jag nu lägger ner så mycket tid och kraft på detta så vill jag att det skall bli bra …

Mitt i alltihop så firade vi bröllopsdag, jag var den som kom ihåg.  Talade om det för maken då han ringde. Han var ju på fastlandet och skulle inhandla diverse saker efter en handskriven lista. När han sedan dröjde så länge så trodde jag att han kanske tog sej tid att köpa blommor – vad vet jag … Men när jag hämtade honom med båten så var där inga blommor. Jag fick veta att förseningen berodde på problem med att hitta sakerna på listan och att han hållit sej till den vid inköpen, (och på den stod inga blommor) …

Så här är vi vana vid att det är ..

.

Nyu blommar det för fullt …

Trots att vi är upptagna inomhus, så fortgår vårproceduren utomhus …

I mitt rörelsemönster finns inget graciöst – bara ryckigt och knyckigt, och varje rörelse gör fruktansvärt ont. Ändå så är jag så glad och tillfreds … Äntligen, efter minst 15 år så har det blivit av … Vi har nu slipat golven i den ”nya” och den gamla avdelningen … Det får göra hur ont det vill, det är ett positivt ont – vi grejade det – äntligen …

Nu skall vi bara frakta – dvs slita ut oss, de väger ”ton” – tillbaka maskinerna till fastlandet, och sedan skall golvet finslipas i hörnen med vårt lilla ”strykjärn”. De apparater vi hyrt är inte till för sådant finlir ..
Vi fick en välbehövd paus idag, svärdottern fyllde år och vi var bjudna på tårtkalas… Det var en lisa för själen att få komma bort, bli bjuden på kaffe, trevligt sällskap och en jättegod tårta. När jag skulle fotografera så tog batteriet i kameran slut – har undrat när det skulle hända .. Har nu tagit 495 blder med samma batteri … Men det tog slut med besked, två varningar och sedan var det slut …
GRATTiS!! Ulrica på din födelsedag…!

Det är den här maskinen som skall förvandla vårt gamla golv till ”nytt” golv …

Före och efter …

En välbehöv paus i röran …

Just nu är det alldeles för sent, musklerna darrar och hela huset är dammigt … Är alldeles för trött för att skriva något här, eller att lägga upp några av de bilder jag tagit på ”eländet”. Efter mycket strul o förseningar så kom vi igång med maskinerna – men vi är långt ifrån färdiga – återkommer …