Vi, maken och jag har varit på minisemester. Hermanus blev målet, den ort som gjort sig känd för att man kan spana på valar från stranden. Det här är helt fel tid på året, men där är vackert och en det är en trevlig liten semesterstad. Liten o liten, vi tog oss tid att åka runt och det är en ganska stor stad med alla kända butiker, men allt detta ligger inte vid den lilla hamnen. Staden är charmig och i småstadsstil, massor med restauranger och man har svårt att kunna besöka dem alla – hungern och magen sätter stopp …

Första kvällen blev det strömavbrott, men restaurangen var förberedd. Även om de fortfarande inte fått sin generator levererad. Vi fick betala med kort innan strömmen gick och kontant för det som togs in efteråt. Var riktigt mysigt att sitta där vid öppna fönster, höra havet med levande ljus på borden. Vi dröjde oss kvar till strömmen kom åter innan vi påbörjade promenaden till vårt B&B. Visserligen försedda med ficklampa – men det blir mörkt – det kan jag lova …

Nästa dag blev en härlig dag med promenader, lunch, promenader, avslappning på B&B:et och middag på stan igen. Ingen powershedding. Vi har träffat trevliga svenskar, danska och tyskar. När vi satt och väntade på middagen började det regna – ordentligt. Det spöregnade en bra stund, men övergick i dugg lagom till vi skulle gå hem. Sedan vräkte det ner hela natten och på morgonen.

Vi lämnade och fortsatte en bit österut längs kusten – så vackert som på så många ställen på denna kontinent och särskilt i detta land. Det blev lunch på en liten oansenlig hamnkrog, men den bästa service och ack så god fisk. På hemvägen mötte vi alla som skulle ut och ha det mysigt under helgen – vi var glada att slippa sitta i de köerna, att vi var på väg mot stan i stället …

Såg nu att det var fredag den 13:e – vilken tur att jag inte visste …

Här inbjöds till ett dopp …

---

 

Dagarna går efter ganska invanda rutiner, med några undantag. I lördags var vi på dubbelt födelsedagskalas. Ett riktigt trevligt kalas, många nya människor som vi inte träffar förut. Det var blandat kompott: sydafrikaner, tyskar, nederländare och engelsmän. Väldigt intressanta människor och jag njöt i fulla drag av trevligt sällskap, god mat och gott vin.

På söndagen blev det den sedvanliga promenaden till vår restaurang med musik. Vi tog in Fish&Chips – den absolut godaste Fish&Chips jag ätit – det får bli samma på söndag igen.

Vi har hunnit med tisdagsmiddag med gänget, vi var många, och några nya ansikten. Trevligt som vanligt, men man klarar inte av att prata med alla då vi sitter vid dukat bord och man kan inte skrika hur mycket som helst.

Eltillgången i Sydafrika är nu rena katastrofen. På morgonen i går sade man att man inte behövde ransonera – sedan klippte man bara strömmen strax efter kl. 20. Den var borta i två timmar. Man har ett schema för vilka områden och vilka tider. Där stod ingen om avbrott, i morse likadant. Jag tvättade våra lakan och skyndade mig att lägga in nästa tvätt – en fintvätt. Det gick en minut så tog man strömmen – två timmar. Jag var orolig för mina fina tröjor som låg där hela tiden – tvättmedlet hade inte hunnit lösa upp sig och här finns bara med blekmedel. Det var för mycket vatten i maskinen så jag kunde inte öppna och skölja för hand. Fyllde på massor med mer vatten genom tvättmedelsluckan, det gick bra och nu har jag hunnit tvätta undan allt i tvättkorgen.

Prenumererade på en sajt som ska varna 15 minuter innan avbrott. Det kom en varning för drygt en timme sedan – men strömmen finns där. Nästa bud är att den försvinner om tre kvart – dvs. 20.00 – 22.30. Det finns inte mycket att göra när det blir mörkt halv nio. Igår satt jag med ficklampa och försökte lösa korsord. Det lär väl bli samma aktivitet i kväll …

Jo, glömde – jag var ute och gick drygt 8 km igår med stavar. Fort gick det och jag pratade under tiden – de ni …

Kusinen är hemma i Sverige igen, men jag sitter här och minns …

Så var det sista dagen på kusinens besök. Allt har ett slut och dessa veckor har rusat. Jag tror att ingen av oss riktigt fattade att nu var den i början så långa perioden till ända.

Vi tog bilen till Hout Bay och lunchade på The Dunes – en liten primitiv restaurang som ligger på stranden. Maten är ingalunda primitiv och vi serverades en alldeles utmärkt frukost. Vi var tvungna att sitta inomhus, det var storm i byarna utanför och vi hade svårt att öppna bildörrarna och undvika att sanden stormade in i bilen. Drivorna låg längs gatan och vi fick plumsa in genom grinden men i sanddrivor, inte snödrivor. Solen sken från en blå himmel och det var varmt. En traktor körde hela tiden och skopade undan så att gatan inte skulle ”snöa” igen.

Efteråt fortsatte vi till The T-bag Design. Där tittade vi på introduktionsfilmen, men tackade nej till kaffe – vi hade precis ätit vår frukost. Vi blev visade runt – verksamheten har vuxit sedan jag var där förra året. Det var roligt att se. Några inköp blev det .

Sedan hemfärd och kusinen försökte pressa ner det sista i resväskan. Med förenade krafter efter andra försöket gick det. Vi startade färden mot flygplatsen och incheckningen. Innan vi släppte in henne genom säkerhetskontrollen satte vi oss på en restaurang och tog adjö. Det kändes lite sorgligt.

Kusinen passerade genom kontrollen och vi fick stanna utanför. Det blev en avskedsvink och vi vände hemåt till Sea Point. Kusinen har välbehållen landat i Stockholm och är nu hemma igen …

Middagen avslutades med efterrätt som flamberades vid bordet …

---

 

Det brukar bli bråttom på slutet – så också denna gång. Kusinens hemresa är nära förestående och så mycket kvar att visa. Idag var det dags för botaniska trädgården – ett litet måste här i Kapstaden. Den anses tillhöra en av de vackraste i världen – håller med. Vi tog inte med picknick utan bestämde äta på deras restaurang i stället. Efteråt skulle kaffet intas på annat favorit ställe – The Cellars i vackra Constantia.

Så blev det också – bilderna får tala för sig själva. På hemvägen körde vi förbi Kabelstationen vid Taffelbergs fot – högt nog för kusinen som inte gillar att befinna sig på höjder. Vi avslutade med att besöka Signal Hill och den makalösa utsikten därifrån …

---

 

På natten ösregnade det. De stackars druvplockarna som var ute på natten, med pannlampor – för att slippa värmen på dagen – blev nog rejält våta och kalla.

Det blev inget morgonte på altanen heller – det fick drickas framför TV:n – till makens förtjusning – vi hade tillgång till CNN … Kylan hade kommit ikapp oss och frukosten avnjöts också inomhus.

Vi styrde kosan mot Kapstaden, men bestämde oss för att åka genom ett bergpass. Otroligt vackert, svindlande höjder och stackars kusinen, som är höjdrädd hamnade närmast kanten. Vägen var väldigt smal och de dödsföraktande sydafrikanerna (åtminstone i trafiken) kom i full fart genom kurvorna. Ingen rolig körning, men ack så vacker. Undrar hur mycket kusinen vågade titta …

Det blev några raster där det gick att stanna och tid för bilder. Som alltid, höjder kommer inte fram på bilder, men det är ett dramatiskt landskap.

Så småningom bar det av nedåt igen och vi landade i Wellington för att fortsätta till Paarl för lunch på den vackra vingården LaBorie. Där har vi ätit förr och åker gärna tillbaka då där är vackert, bra service och underbar mat. Vi blev inte besvikna den här gången heller – även om det fortfarande var lite kyligt i vindpustarna i skuggan under de stora ekarna.

Visst var det något visst att komma hem igen, trots allt vackert vi varit med om …

---