Vilken härlig söndag det har varit idag. Tog lite sovmorgon, men bara lite, och efter frukost/lunch bar det av mot vallokalen. Vi hade bestämt att vi skulle göra vår medborgliga plikt och rösta. Vi var inte de enda som kommit på tanken, det var faktiskt kö in i vallokan när vi kom, men den hade ebbat ut när vi gick.

Jag promenerade med mina gåstavar – det ser inte så handikappat ut, och de hjälper till att hålla balansen. Det är den som jag har problem med när det gör så ont i vissa lägen. Igår gick jag ju utan och det vinglade lite – tyckte jag. Men med det ljuvliga väder som var så kändes det så bra att kunna vara ute, även om det gick långsamt.

Hemma igen så var vi och tittade på en lägenhet i grannhuset, en hörnlägenhet högst upp med den mest fantastiska utsikt och en tjusig planlösning. Men vi löser nog inga problem med att flytta dit, snarare skaffar vi oss fler, den var 10 kvm mindre och 700 kr mer i avgift per månad. Jag gick mest dit för att få idéer, då planlösningen påminner om vår. Och jag gick inte besviken därifrån. Maken var entusiastisk en stund, men sedan insåg han också att det nog inte skulle vara en så klok affär att flytta – även om vi uppgraderade utsikten.

Det goda det hade med sig är att nu kan maken se framför sig det jag vill göra i vår lägenhet. Han har redan börjat prata om att ta in offert och när de skall göras, finansieras osv. Jag får faktiskt hejda honom … 😉

Men det bästa gjorde vi i eftermiddag/kväll var att vi var och såg Ove Törnqvist. Vilken show, vilken bra orkester, vilken fart, vilken musikglädje och vilken humor. Där satt vi alla 60+ och stampade takten och var som tonåringar på nytt. Kan varmt rekommenderas. Det var värt varenda krona. Själv satt jag bredvid en farbror i åttioårsåldern och han stampade takten så ivrigt att jag behövde inte anstränga mig, bara att hänga med. Jag har alltid älskat Ove Törnqvist’s musik, vilken humor, härliga rim och oväntade vändningar i ”handlingen”.

Glada och nöjda åkte vi hem och intog en måltid bestående av räkor och god ost på rostat bröd. Jag har dessutom avnjutit en Midsommer Murders. Nu skall jag – återigen – påbörja mitt nya liv med anständiga läggningstider och tidiga morgnar. Den här gången skall jag lyckas …

Vill ni känna lite av de vi upplevde idag, ha lite ”spritt” i kroppen, så lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=OxkzbazPpHA&feature=related

Det blev en tidig morgon efter en sen kväll – igen. Jag hade återbesök hos doktorn. Är så glad att jag bytte vårdcentral, visserligen får jag åka till Gustavsberg, men det är det värt. Det tar bara 20 min med bilen och 35-40 min med bussen. Jag har hamnat hos en fantastisk läkare. Hon tar sig tid och i dag satt vi och pratade och hon kommer ihåg mig som person – det är lika förvånande och glädjande varje gång. Vi lever trots allt i en storstad, vilket var mycket tydligt på förra vårdcentralen.

Hon hälsar på gatan när vi möts, vi vinkar till varandra genom fönstret osv. Hon kommer ihåg att jag var en av de första som testades mot den nya influensan – kanske inte så märkvärdigt med tanke på att hon själv blev isolerad. Antagligen blev hon också isolerad från sin familj – hon har små barn. Men hennes kommentar, när vi talade om det idag, var inte sitt besvär av det hela, utan att hon hade varit bekymrad för mig. Hon utgick från att jag hade varit mycket orolig innan jag fick provsvaren. Det var också hon, från sin karantän, som ringde utanför kontorstid och talade om att faran var över …

Jag ställde frågan om det är samma med denna influensa som med malaria, att man måste ta provet vid rätt tillfälle för att det skulle ge utslag. Och hon talade om att de faktiskt trodde att de hade det första fallet med mig, jag hade spår av den. Men de var för svaga eller veka eller vad man talar om för termer, det hade ju gått fem dagar, så det var därför som de ville ta om proverna. Men då hade det gått ännu fler dagar och de fanns där inte längre. Så kanske var det den ”nya” influensan jag hade – vilket ju i såfall är bra, då behöver jag inte oroa mig igen – denna omgång.

Maken, som körde mig ut till G-berg, fortsatte till båtverkstaden där han hämtade vår båtmotor, som varit på reparation. Enligt uppgift så fungerar den bra igen.  Han befinner sig nu på ön, där han stortrivs. Jag tog bussen tillbaka tillstan och satt bredvid en genomförkyld person, som trots allt hade vett att nysa i armvecket – men hur mycket hjälper det under 20 minuters bussfärd …

Sedan har jag klarat av ett styrelsemöte via telefon här i stan, det blev långt – men ganska fantastiskt att vi sitter på tre kontinenter och talar med varandra och kvalitén är densamma som på ett lokalsamtal.

Jag borde också ligga i sängen för länge sedan, men …

Idag har det varit vardag igen. Jag har plöjt mig genom en massa mail. Solen sken i morse, sedan blev det mulet, men That’s it …

Maken och jag umgås via telefon just nu – det går faktiskt bra. Han svälter inte ihjäl, vilket jag ibland tror att han kommer att göra då vi är tillsammans och jag inte har tid att fixa maten … 😉  Han är faktiskt duktig på både det ena och det andra, om han är själv. Vet inte vad jag har för inflytande på honom, men mitt sällskap gör honom ”hjälplös”. Jag vill ju gärna tolka detta positivt.

Det underliga är att nu börjar jag bli som han, dvs som han är när vi är tillsammans. När jag blir ensam så vet jag inte hur man lagar mat – det är i alla fall mycket tråkigt. Jag får verkligen tvinga mig till det, visserligen har jag ”uppfunnit” en hel del goda rätter vid dessa tillfällen, ibland har det inte smakat alls – det beror på slumpen – man tar vad man haver …

Igår kom jag på en rätt som jag gärna delar med mig av. Jag hade en portionsbit lax och lite bladspenat i frysen, några små överblivna ostbitar (getost och mjuk mögelost – går säkert lika bra med hård mögelost) i kylen och en skvätt grädde.

Jag tinade spenaten i lite smör och sedan tillsatte jag en skvätt grädde och laxfilén skuren i bitar. Strax innan laxen vär färdig tillsatte jag ostarna, skurna i små bitar och de fick smälta ner. Lite salt och peppar och jag lovar det blev gott!!

Rätten är väl värd att pröva.

Jag skulle upp tidigt i morse, har kommit med i en intressant kurs och den börjar kl 9.00 – i Gustavsberg. Eftersom maken har bilen så skulle jag ta bussen. Inga problem, det tar ca 50 minuter totalt. Problemet är att vakna …

Ändå hade jag varit duktig och lagt mig tidigt, kl 23.30 låg jag i sängen – det är tidigt. (Just nu är klockan 02.35, men jag har bestämt mig för att komma ikapp här i dagboken.) Klockan – dvs, telefonen som det ju numera är – larmade som vanligt och jag stängde av som vanligt. Jag är blixtsnabb, tror ingen slår mig där. Lika fort igen så somnar jag om. Jag brukar vilja ha upprepning ca 20 minuter innan jag känner mig redo att stappla upp. Något hände i morse, vet inte om jag låg och kramade avstängningsknappen eller om telefonen har gett upp.

Jag somnade in så skönt tills maken ringde. Det tog några sekunder innan jag fattade att telefonen ringde, innan jag visste var jag befann mig – är ju lite olika – och till sist: Vart var telefonen. Jag som alltid ligger och sträcker ut mina stackars onda leder och inte minst fötter innan jag stiger upp, fick kasta (läs stappla) mig upp och hittade en telefon.

”Sedan gick allt som en dans” och jag åkte iväg och klarade av min kurs. Maken mötte efter kursen och hoppades nog på att jag skulle följa med till ön, men det räckte att han fick bjuda mig på lunch, jag åkte tillbaka till stan och han till ön. Sedan talas vi vid på telefon och talar om för varandra hur mysigt det är där vi befinner oss – han vinner i regel, men det låtsas jag inte om …

Så klart att denna måste ses efter, eller hur …?

Trots att middagen igår började tidigt så kände vi oss så pigga att det blev en sen kväll i alla fall och det kändes i morse. Maken var uppe relativt tidigt, men jag sover alltid som bäst då han stiger upp – oavsett tid. Idag behövde jag det nog också, det blev en sen morgon och en seg förmiddag.

Vi skulle åka till ön, men jag bestämde mig för att stanna i stan, måste ju ta hand om blommorna. Den gudomliga bukett jag fick den 3 september av maken. Det börjar kännas som om att jag inte har tid att åka dit ut.  Jag måste packa ihop datorn och packa upp den där ute och komma igång – vilket jag vet att det är segt.  Jag börjar dessutom ”boa in” mig här i stan, kanske det känns så bra eftersom det är så mörkt på kvällarna och jag uppskattar bekvämligheterna i stan.

Maken åkte själv, han börjar bli riktigt självständig 😉  Jag menar att han faktiskt klarar av att fixa mat till sig själv. Själv är jag inte så duktig att fixa middag, men jag kom ikapp lite på datorn + att jag spelar in program som jag skall ha med ner till SA, men de måste brännas över på DVD och det tar tid. Några minuter blev det på balkongen i alla fall, men det är korta stunder – det är höst nu och det är bara solen som värmer.

När det blev kväll så unnade jag mig att titta på Midsommer Murders, de tidigare avsnitten ligger på DVD för att avnjutas i SA. Vet inte om jag skrivit att TV-programmen där nere är urdåliga, så jag har försökt att spela in sånt som jag tycker om – engelska deckare. Den som spar han har …