I morse ringde klockan och som tur var hade jag vaknat minuterna innan – vilken mardrömssignal … Har försökt ändra och lyckats med vissa tider – men tydligen inte med den i morse.

Det var mjölk utanför fönstret och när vi körde mot Eskilstuna så var det ömsom sol och ömsom dimma. Jag släppte av maken vid sjukhuset och styrde kosan mot bilverkstaden i Strängnäs. Lämnade ifrån mig nycklar och servicebok.

”Här ska du få nyckel”, sade tjänstemannen bakom disken.

”Ja, jag vet inte om jag kan cykla” svarade jag.

Man är hygglig på verkstaden och lånar ut cyklar så att man tar sig hem och tillbaka för att hämta bilen när den är klar. Men, man kan ju alltid leda den när det är för smalt – över bron t.ex.  …

”Nej, du ska få låna en bil …”

Wow, fantastiskt – visserligen manuell växellåda, men ändock! Jag tog mig hem utan motorstopp, det var lite ryckigt i en rondell, men kände mig stolt när jag parkerade utanför bostaden. Maken ringde och jag talade om att jag hade bil och att killen i verkstaden sa att jag fick köra hur mycket jag ville. Så jag körde till Eskilstuna för att hämta honom, han hade annars tänkt åka buss (för första gången). Jag lyckades med växlarna och även få i femmans växel utan problem. Det var en pigg liten bil, inga problem att få upp den i 120 km/timmen.

Den var fantastiskt när jag backade, fanns TV-ruta som visade precis och med markeringar för avståndsbedömning. Det är något jag skulle behöva på Saaben, den är helt hopplös att parkera – åtminstone för mig. Jag står alltid fel, snett, vint och för långt fram eller bak. Fattar inte. Maken brukar stå utanför och vinka – men …

Var helt slut när det äntligen blev kväll, även maken. Han kom i säng i tid – för mig blev det en Poirot innan jag kände mig färdig med dagen. Nu blir det en kort visit på balkongen för att njuta av tystnaden och ljusen från stan – sedan blir det sängen …