Han är nog en av de sötaste – om vi bortser från barnbarnen. Men faktiskt, Anton kom in i bilden före barnbarnen. Han bara satt där, på en hylla i en butik i Hout Bay, söder om Kapstaden. Jag kunde inte släppa honom med blicken. Men, vadå – ett kramdjur när du är medelålders. Jag gick vidare men vände tillbaka. Kunde inte lämna honom bakom mig – han måste bara komma med – trots makens protester.

Tyvärr har jag väl inte varit den bästa matte – han sitter ensam i soffan i Sverige alla de många timmar jag tillbringar på andra platser. Men den här veckan är det han och jag – och jag tycker mig se att han är lite mindre olycklig …

Nu ska jag berätta om en annan sak vi ägnat oss åt. Vi har spelat Bingolotto … Vi bodde inte hemma när det var som störst/Loket och allt det där. Vi visste inte mycket om det – vet fortfarande inte. När vi såg att Oldsberg skulle leda programmet och att han krävde att det inte skulle vara reklam – då bestämde vi oss för att försöka hänga med. Tre gånger har vi deltagit och vunnit tillbaka pengarna. Man kan göra en massa annat också för att vinna – men där går gränsen för oss – vi hänger inte riktigt med och är väl inte så intresserade heller. Vi fattar inte hur alla gör för att komma fram på telefon och få välja både det ena och det andra – färgfemman är tydligen väldigt bra …

Det har varit roligt dessa gånger, men nu har vi provat och det räcker – vi har förhoppningsvis supportat någon idrottsklubb som behövde lite tillskott. Kanske avstår vi från en potentiell förmögenhet …