Det är konstigt hur lätt man tappar rutiner – höll på att skriva fattningen … Det sista dygnet i Sverige när allt ska tänkas på som ska stängas av ett halvår framåt. När man veckan innan varit fokuserad på att stänga av sommarstugan – där det inte får missa något vad gäller vattensystemet, och man alltid kommer till den punkten att: Nu kan vi inte göra mer och bara hoppas att det är tömt. Törs inte skriva att vi nog tror att det var ok …

Har den senaste veckan legat sömnlös för vissa detaljer jag missat i lägenheten. Inga katastrofer, men … Vi fick veta sista veckan att vi inte kunde använda de solskyddsgardiner – som vi betalade dyrt för. De är svarta och var antagligen orsaken till att ett av de moderna treglas fönstren ”kollapsade”. Vi fick det utbytt och avråddes till att använda dem.

Inga problem i vinter, men när vårsolen kommer … Glömde att täcka över möblerna, framför allt TV.n som är svart och som kommer att fånga all värme från solen.

Nu är vi här och rutinerna här nere är också bortglömda. Tur att vi har Hilda, hon står för rutinerna i vårt liv. Det är ganska kaotiskt när vi kommer, även om allt finns, men på ett annat vis. Och det här med att vara uppkopplad till Internet – det är ju fånigt hur beroende man är av det nu för tiden.

Ett tecken på anpassning är kanske att jag har tvättat alla gardiner i vardagsrummet. De är många och långa. Jag har tömt den garderob där mitt textila arbetsmaterial legat bortglömt i några år. Har nu helkoll och arbetsbordet är nedfällt, liksom symaskinen framplockad. Ska pussla ihop de inköpta tygerna med ändamålet som var syftet med dem.

Livet börjar sakta bli vardag, mindre och mindre av: ”Oj, är jag här …” Börjar öppna rätt skåp i köket – utom när det gäller kaffeburken. Där är jag och rycker i ett annat skåp – som fånigt nog påminner om det som finns i vår nya bostad i Strängnäs.

Kära barndomsvänninna: STORT GRATTIS! På din födelsedag …