Wlofws …

Eller hur det nu låter när man spottar körsbärskärnor. Nu är de mogna, körsbären. Ja, de mognade redan för snart två veckor sedan. Då var de jättesmå – bara en stor kärna omgiven av något tunt, rött skal. Jag var lite ledsen att vi skulle vara i Årsta och inte här, att jag inte skulle hinna med att smaka innan fåglarna tog allt.

När jag kom tillbaka till ön i måndags blev jag glatt överraskad, körsbären finns där fortfarande – inte lika många, men betydligt större och så saftiga. Fåglarna är där hela tiden, men det är gott om dem och de får äta hur mycket de vill, men inte på de lägsta grenarna. Dessa grenar är avsedda för mig och barnbarnen – och som jag envisas med att vi ska behålla. Vi duckar för varje gång vi passerar dem och detta för att vi ska kunna nå bären under de två veckor de finns där.

I år har det inte varit barnbarn här denna tid. Vi brukar annars sitta i hammocken och spotta kärnor – tävla om vem som kan spotta längst. Gott och roligt. Idag satt jag i hammocken och spottade, det var lika gott – men inte lika roligt och maken är inte road av denna tävling …

Rosmarinen och min timjan har klarat sig bra utan ”matte” …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa blomster har klarat sig fantastiskt utan vår närvaro – kanske just därför …

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *