Valborgsmässoafton… | Marie Wiberg

Valborgsmässoafton och kylan kom. Det skall ju vara kallt då, eller hur? Här har varit en strålande dag, men iskall. Jag har suttit inne o kurerat mej. Maken har varit på ärenden med båt o bil, så nu har vi blivit av med soporna och fått hem blomjord, när nu den kan komma till användning. Den globala uppvärmningen har kommit av sej.

På eftermiddagen, emellertid, så orkade solen ta över kylan en liten stund, jag flyttade ut på terassen och maken till hammocken. Där gick gränsen för mej, man kunde nämligen känna de iskalla vindarna från norr i form av drag i nacken. Så icke på altanen. Efter en timme kom maken och ville sitta inne, då var han frusen… Kors i taket. Har väl knappt hänt sedan Adam gick i kolt, att maken fryser. In gick han i allafall. Jag höll ut en halvtimme till. Jag satt och skrev ett roligt kåseri om en händelse i Ghana. I alla fall tyckte jag att jag var väldigt spirituell och ironisk, men det får vi inte veta – för av någon anledning så fungerade inte den automatiska sparning som skall ske med jämna mellanrum. Och själv glömde jag det totalt. Skulle kopiera in texten i ett annat dokument, men det blev pannkaka. Tog en lång stund, då jag gjorde alla trix jag känner till, men texten var borta. Får se om jag kan komma in i samma stämning imorgon igen.

Jag flyttade in och vi såg med förväntan fram emot Valborgsfirandet på TV. Vi ville höra alla vackra sånger. Men man spelade Gullan Bornemark o nåt mer, då stängde vi av och gick ner till vår egen hög som skulle eldas. Men snopet var det att inte få höra de vackra manskörerna som sjunger de traditionella visorna. En dag om året kan man ju tycka att det skulle kunna slösas lite med denna vackra musik.

Vår brasa tog sej bra, högen hade legat några år, men vi vågade inte tända på den där den låg. För nära de slånbärsbuskar som växer i strandkanten. Så vi bar ut och startade en ny liten brasa i vassen, nära vattnet. Kändes bättre så. Visserligen fick vi släpa o dra, men grannen kom och hjälpte till så det gick ganska fort. Sedan var det det där med eftersläckningen, grannen gick hem, en annan granne kom, han hade passerat med båten och tyckte att det såg mysigt ut. Sedan anslöt ytterligare två grannar. Så vi fick sällskap medan elden brann ner. När alla gått och jag kände att nu var det dags för oss att gå hem också, så hinkade vi på vatten runtom och jag slängde några på elden också. Den slocknade inte, men glöden blev lite tyngre. Tack o lov så är det så gott som vindstilla, för det glöder än. Det är nu mitt i natten.

Den middag som vi tänkt äta åkte in i kylskåpet igen. Maken gick o lade sej, jag tog en dusch för att bli varm igen och sitter här och hostar – vad annars. Men nu har vi firat Valborg för första gången på flera år…