Nu har jag vant mig vid att vakna hemma i Sverige. Konstigt hur det exotiska blir vardag så snart. Jag njuter av svensk TV – det blir alldeles för sent – nattsömnen alldeles för kort. Tur jag inte har ett arbete att gå till. Men det dimper ner diverse spörsmål varje dag som rör SWEA, så på något sätt måste jag vara alert.

Imorse bestämde vi att maken skulle ta sig till Arlanda för att försöka spåra bagaget. Informationen är obefentlig på nätet. Själv har jag en remiss, sedan i höstas, som går ut på att man skall sticka en nål i mig och ta nåt prov från nåt ben – hur det nu är. Det låg tre blanketter i brevlådan och väntade på mig när jag kom hem. Jag skulle också samla urin i 24 timmar, det tänker jag inte ens berätta hur jag löste. Allt är klart och jar har ett stort plåster i armvecket. De säger att det är nyttig att tappas på blod ibland – tur det.

Maken tog bussen och själv skulle jag köra bil. Inga som helst problem på de stora vägarna – men måste erkänna att det ibland kändes mer naturligt att hålla vänster.

Jag hade en inköpslista med mig idag. Medan jag stod och valde mellan ekologiska ägg och frigående höns, ringde maken och överraskade. Han sade: ”Det här var en lyckad dag …” och som den svenska jag är, så insåg jag att vi hade problem. Men maken fortsatte i positiv ton och berättade att han nu hade våra två resväskor och att han satt i en taxi – han kunde inte ta bussen och klara två tunga väskor på egen hand. Kanske jag skriver vid ett senare tillfälle om hur det gick till – men jag tror inte det är av intresse för mer än maken än mig. Men gulle KLM – nu fick de en guldstjärna (äntligen) i och det behöver de …