Det är varmt … Det är inte längre svalt inomhus och vi har ingen AC. Det är forfarande en del som skall skrivas och skickas – men det går långsamt då det är svårt att tänka.

Vår gäst skulle till Groot Schuur, muséet som visar den första hjärttransplantationen. Vi tyckte den var så bra och hon ville gära se det också. De skulle hämta henne kvart över tio och hon gick ner. Vi sade till henne att komma upp om de inte skulle dyka upp. Efter efter tjugominuter så ringer de och meddelar att de har krångel med bilen och skulle bli lite sena.

Vi tänkte att hon kommer väl upp, men hon kom inte. Sedan ringer de igen och talar om att bilen är på väg, vår gäst är fortfarande där nere. Så ringer de och talar om att nu är de där, vi talar om att vår gäst står där nere, men där finns ingen enligt chauffören. Jag gick ner och mycket riktigt, där fanns ingen gäst …

Chauffören var generad och ledsen för förseningen, jag visste inte om jag skulle vara orolig, eller … När jag kom upp i lägenheten igen så ringde maken till muséet – men hon hade inte dykt upp där. Nu var vi oroliga, men visste inte vad vi skulle göra – hon hade ingen telefon med sig. Vi väntade ett bra tag, maken gick ner till butiken och handlade. Jag fortsatte att arbeta vid datorn, och eftersom det blåste som bara den så smällde min dörr igen. Jag hörde maken komma tillbaka och gjorde klart det jag höll på med och gick ut för att prata med maken om vad vi skulle göra.

Då sitter vår gäst på balkongen och läser, det var inte maken som kommit utan hon. Och hon trodde att vi var ute eftersom hon inte såg oss. Hon hade av misstag hoppat in i en taxi som ”raggade” upp henne och han körde henne till Christian Barnards sjukhus. När hon gick in så frågade man i receotionen vilken läkare hon skulle till och hon fattade att det var något galet. När hon ändå var i stan så passade hon på att gå runt lite och sedan tog hon bussen hem …

Det blåste som bara den ikväll – riktigt läskigt i byarna …