När vi vaknade i morse var allt normalt igen, dvs temperaturen gick upp till 28 grader i skuggan och 35 på altanen. Vi hämtade upp paketen med stolarna som vi ställde in i Ljugarstugan och bar upp till huset. Wellpappen var väldigt fuktig, liksom vi själva efter klättringen upp på berget, men stolarna var det inget fel på. De behövde bara skruvas ihop.
Vi skruvade, men mest så pratade vi. Förstår inte hur mycket det finns att prata om. Hela altanen var täckt av blöt wellpack och våta sittdynor. Regnet var så kraftigt att skarvarna i altantaket inte klarade av att hålla tätt igår.
Kvällen, där middagsmaten återigen efter en dags undantag intogs, tillbringades i nya stolar med torra dynor och pratet ville aldrig ta slut …
Idag har jag varit ute på diverse ärenden och det var skönt att tillbringa tiden i bilens AC svala luft. Hjärnan fungerar inte längre utanför bilen och det blev en massa tokigheter.
Åkte förbi lillasyster på hennes koloni och vi satt och pratade en stund. Hon såg trött ut – inte undra på, vem skulle inte vara det efter 90 dagars hårt arbete, varav de senaste veckorna i över 30 graders värme. Jag lyckades övertala henne att följa med till ön. Vet inte om det var mitt lockande om att jag skulle placera henne i en stol, servera kalla drinkar och förse henne med olika trädgårdsböcker som lockade.
Jag levererade henne vid båten, tillsammans med mina nya trädgårdsstolar i platta paket. En nyinköpt skruvdragare och en ryggsäck. Själv hade hon en ryggsäck med lite kläder och en tygkasse med bl.a. sin platta. Hon började bära ner till båten och jag började backa bilen på mitt vingliga sätt – lyckas att inte köra upp på berget eller ner i sjön för att sedan köra upp bilen till parkeringen. När jag kommit en bit på vägen började det falla enstaka tunga droppar, men det var knappt mulet så jag trodde inte att det skulle bli regn den här gången heller. Har en regncape och stövlar i bilen men bestämde mig för att inte vända om. Nästan nere vid bryggorna började det ösregna och jag fick springa. Samtidigt smällde det av ej rejäl knall.
Nu bröt ovädret loss – syrran hade en regncape i sin väska och fick på den, men när åskan small till så nära att man inte hann räkna, bestämde hon sig för att hon inte ville vara på bryggan. Den ena åskknallen efter den andra smällde av runt oss, det var riktigt obehagligt.
Syrran, som lag ner väskan med plattan i båten, sprang dit – trots åsksmällarna. Det hade hunnit bli så mycket vatten i båten under dessa få minuter att det gick över anklarna. Hon fick in sin platta i utrymmet i förpiken – tror jag det heter. I alla fall under tak, inlindad i en handduk – den hade blivit våt. Sedan blev hon kvar i båten och öste, och öste och öste. Detta skyfall höll på nästan en halvtimme.
Jag stod i stanken i sophuset. Tack o lov hade de tömt soporna på morgonen, men en viss lukt dröjer sig kvar från kärlen. Vattnet började forsa ner för den branta backen till parkeringen. Där har man nyligen grävt för fiber och all jord från diket kom nu strömmande ner för backen. Det var så mycket att vattnet vid bryggorna var alldeles brunt. Även i sophuset började vattnet stiga på golvet. Mindre trevligt då jag stod i flip flops. Det är ganska ofräscht där inne och cigarettfimpar och annat, som jag inte ville veta vad det var, började flyta omkring.
Efter ca tre kvart var det så pass lite regn och åskan läte lite mer avlägsen, så jag bestämde att nu måste vi ge oss iväg. Åskan verkade vara på väg tillbaka och det byggdes upp nya, riktigt mörka moln. Vi kom iväg, det blev lite mer än tillåtna 8 knop, lade till utan att låsa båten och fick med oss det viktigaste och gick uppför backen, man springer inte gärna. Genomblöta var vi, men nu var vi åtminstone hemma igen. Regnmätaren visade 50 mm.
Trädgårdsstolarna låg kvar i båten, men de är ju utemöbler …
Idag hade vi kärt och trevligt besök. Makens gode vän, som tyvärr inte finns bland oss längre, har en son och han kom till oss med sin familj. Fru och liten son, som snart fyller 3 år. De kom med ”stora båten” dvs Strömma Kanal som avgår från Nybrokajen en gång om dagen.
Barnet lystrar till det vackra, förnäma namnet Edward, en smart liten kille. Kul att ha omkring sig. Han frågade direkt om det fanns ett lekrum här. Det har vi inte, men flera lådor med leksaker. Han blev överlycklig över de bilar som finns kvar sedan barnbarnen var små. Särskilt bärgningsbilar – han ska bli bilbärgare har han sagt.
Vi hade fruktansvärt varmt, och man orkade knappt äta. Men vi pratade desto mer. Det var hyfsat nere på ”gräsmattan” vid hammocken. Jag lade ut en filt för gossen att sitta på och leka med bilarna. Litar inte på att fästingarna är döda – plockade två på mig själv för några dagar sedan. Jag trodde det var ok att gå barfota igen på döda gräsmattan, men någonstans lurade de. Har inte gått barfota här på flera år.
Nu har de åkt tillbaka med stora båten, men på vägen bar vännens son upp de jordsäckar vi bara orkat få upp halvvägs – bara så där. Ok, han medgav att det var tungt i denna värme. Men, nu ligger de här uppe. Tack!
Dags för kaffe o kaka ………..Maken o Edward ”metar …Dags att åka hem …Där åker de …
