Jag har idag varit med om min första yoga lektion någonsin. Visste inte vad jag väntade mig – det finns ju så många varianter. Det spelar ingen roll att jag fått veta vad den här varianten heter – kommer i alla fall inte ihåg.

Först verkade det löjligt enkelt, men efter en halvtimme så hade jag inte samma uppfattning. Det var visserligen inga svåra rörelser – men att orka hela vägen i ”sträck ut, böj- o töj och stretching”. Omöjligt och man skulle hålla balansen också … Nu har jag en vecka på mig innan det är dags igen, så får vi se om mina båda händer kan nå varandra på ryggen – från varsitt håll …   (Någon borde ha varit där och tagit foton)

Fortfarande varmt, en kväll på balkongen där antagligen våra grannar är väldigt glada att vi ska lägga oss nu. Maken ligger redan, jag ska strax krypa ner – men jag ska ha med mig min deckare – den har fått vänta flera timmar nu när vi suttit och pratat.

Och jag ska också tänka på min dotter – som nu fyller år i min tidzon (17 januari – har det hunnit bli). I hennes tidzon dröjer det några timmar.

GRATTIS!  på din födelsedag Johanna …

Äntligen har det blivit varmt – men alldeles för …

Maken o jag tog en promenad i dag, men vi orkade knappt gå hem igen. Har tillbringat hela eftermiddagen och kvällen på balkongen. Skulle helst sova där – det är fortfarande 30 grader där ute – men det blir nog bättre att ligga i sängen med takfläkten på full hastighet. Inte många dagar vi behövt använda den sedan vi kom – eller ens installerade den – så jag ska inte klaga …

Idag blev den äntligen av igen – promenaden längs stranden. Vi kom igång före jul, men sedan har det varit så många måsten …

Kändes skönt, och jag hade inte ”tappat takten”, det var rask fart och vi ställde kosan till en av de restauranger som vi gärna äter lunch på. Där var fullsatt och vi skulle precis ge oss iväg då ett bord blev ledigt – sedan var det bordet upptaget i några timmar då vi satt och njöt av ett glas kallt vitt vin och tapas. Även om vi avslutade med starkt kaffe, så bestämde vi oss för att ta bussen hem.

Jag skickade ut en rättelse om det förargliga felet från igår – där jag egentligen var oskyldig – men borde ha grävt vidare. Under tiden blandade maken en Bloody Mary – faktiskt gott efter fysisk ansträngning en varm dag. Kanske räcker det med Bloody – men vi tog Mary också. Det blev en härlig eftermiddag på balkongen.

Det blev även en härlig kväll på balkongen, med lite rester från igår – kycklingvingar. Maken lade sig i normal tid, men jag satt kvar och njöt av ljusen och blombelysningen från Claes Olsson. Vi har visserligen inga större blomster i år – men det gör inget. Det blir så mysigt och effektfullt med dessa lampor – kan rekommenderas …

Någon sade till för ett tag sedan att tiden går fortare nu för tiden. Jag kanske redan har skrivit om det här – jag har kanske också skrivit att jag tyckte det lät lite konstigt – men att jag är beredd på att hålla med. Tycker att jag jobbar så hårt, och förväntar mig fritid när uppgifterna är avklarade. Men det sker inte – då är det ny vecka och nya uppgifter. Tror jag har skrivit tidigare om att veckorna numera består av måndagar och fredagar – och tack o lov en helg emellan. Då jag försöker att stänga av och bara ha helg, men fråga maken om han håller med …

Denna vecka kan läggas till raden av veckor som bara försvunnit. Igår var jag till Paarl och Home Affairs för att hjälpa en vän med att förlänga visumet. Vi startade på morgonen med att åka till flygplatsen för att ändra biljetten, och sedan till Paarl. Det finns motsvarande myndighet även här i Kapstaden, men den har dåligt rykte. Maken och jag försökte där för ett antal år sedan, men gav upp och åkte också till Paarl – en timmes bilresa från Kapstaden.

Där var fullt kaos, när vi kom fram. Efter en stund förstår vi att domptören, dvs tjänstemannen för vår kö, har full koll. Inte det beteende vi svenskar förväntar oss av en tjänsteman på myndighetsnivå – men ack så mycket mer charmerande … En timme senare lämnade vi byggnaden och då var alla kopior (som vi fick gå ut på stan och fixa), stämplar, avgift och intyg inlämnade och ett stämplat papper med att vi betalt osv … Om ca 14 dagar ska det komma ett sms till väninnan och hon ska kunna hämta sitt förlängda uppehållstillstånd. Hoppas vi och tror vi på …

Jag har haft i uppgift att sätta samman programmet för föreningen för de kommande månaderna. Det har tagit mig några dagar att kolla uppgifterna. Skickade ut dem till styrelsen för kontroll – finns inget värre än när det är fel och man måste skicka ut och ändra. Svaren kom tillbaka och jag ändrade div småfel. Precis innan allt skulle gå ut så ringer en dam och påpekar ett program som ska ske lördag den 22 februari. Det brukar vi alltid gå på, jag lägger naturligtvis in det och skickar ut. Då ringer en annan medlem och talar om att det måste vara fel månad – det ska ju vara nästa lördag. Jag kollar datum och det visar sig att hon har rätt. Skickar ut en rättelse, men under kvällen har mailen ramlat in att det aldrig brukar vara på en lördag, utan söndag och det har jag inte ens orkat kolla än. Det kommer att bli en ny rättelse – men den skjuter jag upp till i morgon. Det är ju mitt nya motto …

Börjar bli så trött på allt detta nu, och kanske än mer trött eftersom jag vet att jag ska lämna om några veckor. Kan man bli påverkad psykiskt på det sättet – antagligen. Igår fick jag dessutom veta att det nu löst sig med den nya styrelsen – allt tog en oväntad kovändning … Men, det har varit ett stort bekymmer under lång tid och jag har undrat om jag ska bli den ordförande som skulle få i uppgift att lägga ner … Men, så är nu inte fallet och jag borde ropa hurra! Men jag känner mig mer som om någon har klippt av trådarna som har hållit igång tråddockan, dvs jag.

Under tiden så går livet vidare utan för min lilla stressade värld. Yngsta barnbarnet har skickat bild på sin första tand han tappat. Jag har bilden framme varje dag och tittar – men vad är jag för mormor som ännu inte hunnit få iväg ett svar till honom …

Idag  fick jag äntligen tid att ta ut granen – det började så löjligt ut – tur att den inte barrar … Vi lyckades dessutom lägga två av delarna i vakumpåsar – och frigjorde därmed ganska mycket utrymme i garderoben där den förvaras. Vi får se om vakumpåsen håller hela säsongen.

Och – idag är det fredagen den trettonde, fast nej – i skrivande stund har det hunnit bli den fjortonde och lördag … Och Cathrin – stort GRATTIS på din födelse dag, fast den är i morgon, fast jag skrev något virrigt idag (igår) – för just nu i skrivande stund så stämmer det …

Nu har jag varit riktigt duktig på att skjuta upp till morgondagen … Är det så här det nya året kommer att bli? Kanske …

Sedan jag skrev här sist har vi varit på vinprovartur, party, inte bara en gång – utan två. Båda gångerna blev vi bortskämda med utsökt mat.

På trettondags afton var vi hembjudna till Pia, Åsa o Per. De bjöd på svensk löjrom! Och dubbelmarinerad oxfilé med potatisgratäng. Gissa om vi blev överraskade och glada … Vi lät oss väl smaka – vilken njutning!

Vi hade trettondagen på oss att vila ut och smälta maten innan det var dags igen. Denna gång till Inger och David. Vi packade in oss – 8 personer i en bil – och åkte till Bloubergstrand. Där möttes vi med gott vin, en fiskbuffé som inte var av denna världen. Bland annat fick vi babycalamari (bäbisbläckfiskar) och då pratar vi bäbisbläckfiskar. De är små, med massor av tentakler, som en femkrona (hur nu de ser ut nuförtiden – här har vi 5 rand och de har samma mått som den gamla 5kronan i Sverige) och serveras friterade – mina absoluta favoriter …

I båda fallen var vi tillsammans med glada vänner och kvällen vill inte riktigt räcka till innan det var dags att åka hem. Sedan har det varit ”Dagen efter”. Värmen har äntligen kommit och då kom den med besked – det blev ca 30 grader direkt och vi är inte vana vid det. Jag har släpat runt på kofta och sjal, men nu vet jag inte hur lätt jag ska klä mig – det är för varmt i alla fall. Men man vet inte – vinden kan ju vända och dra in från havet och då blir det kallt – kanske – eller kanske inte. Kanske precis vad som behövs för att det ska vara behagligt.

Jag har ägnat dagarna åt att sitta innanför neddragna jalusier, med öppet fönster – korsdrag – och fortsatt arbetet med att redigera bilder på släkten från 50-talet. Jag har levt i en annan värld – det har varit underligt/fantastiskt att uppleva alla dessa minnen som kommit med bilderna. Sorgesamt när jag suttit och jobbat med skador på bilderna och ”petat”, speciellt i ansikte och på händer, på gamla kära som inte längre finns, då har minnet av dem blivit så starkt och påtagligt. Så ofattbart att de inte längre finns … Men så fantastiskt att det faktiskt finns dessa bilder kvar.

När jag för många år sedan var inne på att starta detta projekt levde fortfarande min mamma. Det var otur att jag inte kom igång då – har så många frågor som uppstår efterhand och ingen som kan svara på dem … Även om det finns dokumenterat i ”släktböcker” med födelse- och dödsdag, så finns där ingen personlig information om dessa människor som ju är mitt ursprung – utan dem fanns inte jag. Det är en av orsakerna som gör att jag vill genomföra detta. Än så länge är barnbarnen små – kanske kommer de aldrig att intressera sig, men om de gör det – då ska det finnas dokumentation. Det är ju tyvärr så att när man är tillräckligt gammal för att bry sig så finns de tidigare generationerna inte kvar …

(Har nu strulat med de två sista bilderna i en halvtimme och det ser ok ut – men när de publiceras då har de ett eget liv – egen vilja. Nu får det bli så …)

(Har också lagt in några bilder bakåt – som utlovat …)

… det blev inga bilder här idag. Har jobbat med desto fler på annat håll … Man ska skjuta upp till morgondagen vad man kan …