Det regnade igår kväll när jag lade mig, det regnade i morse då jag vaknade – så skönt. Kroppen behöver vila. Ingen svampskog, inget arbete utomhus, bara vara – trodde jag. Det varade i några timmar, sedan kom solen och kl 12 var det fullt solsken och uppfriskande vindar. Maken klippte resten av gräsmattan, skurade ur några vattentunnor och kopplade slangar för regnvattnet bort från stugan. Kusinen fixade utomhus och jag dammsög inomhus. Trädgårdsmöblerna bars in- trist …

Jag värmde vatten och tog en behövlig tvätt av håret och resten av kroppen. Vi har varit på väg i flera dagar att gå ner till sjön för att se om vattnet var tillräckligt varmt. Men det blev inte av, nu blev det till att ösa med skopa – gick riktigt bra och vi, kusinen och jag är jättefräscha – håret glänser. Det är bra, för vi var bjudna till kusinens bror, dvs. en annan kusin för min del, och hans fru. Det blev jättegott grillat kött med svampsås av gula kantareller.

Kvällen blev inte speciellt sen, men det var mörkt när vi skulle gå hem. Vilket vi inte hunnit vänja oss vid – det brukar vara ljust dygnet runt här uppe på sommaren, men det är ju faktiskt höst nu …

I vilket fall så hade vi en kväll med mycket god mat och det är alltid så roligt att träffa vår kusin med fru … Tack för en god middag!

Vi hade fortfarande tur med vädret i morse och det bar av till skogen – igen. Det var en hink med lingon som var målet och lite fler trattkantareller. Två hinkar fick vi ihop på ca en timme och en liter gula kantareller. På väg hem stannade vi vid en skog, som verkade ”lättgådd”. Vi skulle kika efter svamp – vad annat … Nästa år ska vi nog ta reda på om det finns något vaccin mot att plocka svamp – det är faktiskt en sjuka, eller kanske ett begär …

Några trattisar att tala om var det inte tal om, men vi hade svampprovning i kväll igen. Nyhet var rynkad tofsskivling – faktiskt en god och trevlig svamp (att plocka och rensa). Här uppe växer den i drivor på vissa ställen. Som varmrätt blev det fläsklägg med rotmos … Behöver man skriva något mer …

Det har nu börjat regna ute och vi kan bara tacka någon däruppe som gett oss ett helt perfekt väder i skogen om dagarna och på eftermiddagarna när vi suttit ute och rensat bär och svamp. Vi får se hur det blir nu när vi ska stänga stugan – om vi blir blöta. Vet inte om jag ska tycka att det är bra att vi slipper lägga in ett nytt pass i skogen i morgon. Vi var lite inne på det …

Av naturliga skäl blev det sovmorgon idag. Men klockan tolv gav vi oss iväg mot lingonskogen. Vi hade fått ett ”säkert” tips av morbror. Och vi blev inte besvikna, även om många varit före oss och ”slaskat” massor med lingon på marken. Det tog lite längre tid än vanligt att fylla en hink, men vi kom tillbaka med en och en halv. På slutet tog svampintresset över i vilket fall – inte lika jobbigt som att plocka bär – det finns alltid en svampkorg och papperskassar i bilen.

Idag blev det bestämt att vi skulle göra en provsmakning av olika svampsorter. Det är egentligen jag som envisas med att lära kusinen fler arter än gul kantarell. Det blev fyra olika svamptallrikar. Alla sorter stekta i smör med lite hackad lök. Smörsopp, blek taggsvamp, blodriska och (naturligtvis) gul kantarell …

Alla mycket goda svampar, även om kantarellen är överlägsen. Men bor man i Stockholm så är chansen minimal att hitta just den svampen. Då är det bra att kunna även andra svampar. I skogarna här uppe finns det också massor med goda kremlor, men det får bli nästa lektion

…

Igår, den 3:e september, min mammas födelsedag – hon skulle ha blivit 85, satt jag och kusinen vid köksbordet här i Ora och pratade och pratade med ett glas vin (nåja …) och vi hade så mycket att prata om. Klockan hann bli över två på natten. Precis som jag och min mamma brukade göra den här tiden på året. Det var den här tiden – vid hennes födelsedag – som jag kom upp och vi stängde stugan för vintern. Så många härliga timmar med så många intressanta berättelser, hon kunde verkligen berätta och jag ville att hon aldrig skulle sluta. Tyvärr sviker minnet fakta, men inget kan ta ifrån mig de härliga stunderna. Vilken fantastisk mamma jag har haft – ja, hennes anda finns här fortfarande.

Vi tillbringade inte dagen i skogen, utan började med att plantera höstväxter på graven och sedan besökte vi mammas lillebror och hans fru. Vi tittade på lite gamla bilder och fikade tillsammans. Det var så roligt att träffa dem. Som alltid då jag träffar släktingar här uppe i Hälsingland känner jag att jag lever för långt bort och även om jag har ett bra liv, så fattas mig detta liv. Vi blev kvar i flera timmar och det var så trevligt.

Tillbaka i stugan så kunde kusinen och jag inte hålla oss – vi måste bara ta oss in i skogen och kika efter lite svamp. Vi blev inte lottlösa och även om det inte var lång stund så fyllde vi svampkorgarna och det tog några timmar att rensa. Det blev trots allt inte svamp till middag … det blev småländska isterband med dillstuvad potatis och rödbetor …

Regnet igår var som bortblåst i morse och solen sken från klarblå himmel. Vi skulle ut och plocka lingon.  Frukosten avnjöts och kaffetermos packades i korgen. Bärplockare och hinkar lastades in i bilen och vi åkte till det gamla ”pålitliga” lingonstället.

Det var inte svårt att hitta, men … det var sig inte likt längre. Det var inget kalhygge längre, skogen hade vuxit upp. Visserligen inte så mycket men tillräckligt och det fanns inte ett lingon … Vi vet inte om det aldrig varit några eller om det varit några av alla dessa gästarbetare som varit där och länsat.

Vi fortsatte längre upp på berget. Kusinen och jag gick in på ena sidan om vägen och maken på den andra. Lingon fanns det inte, men massor av svamp. Mest soppar, några Karl Johan. Precis som vi skulle ge upp frågar kusinen. ”Finns det inga trattisar?” ”Nej”, säger jag och får precis syn på dem. Vi hjälps åt att plocka. Maken ropar och vill att vi ska följa med honom, han hade hittat något lockade han oss med.

Vi fyller två papperskassar och en hink med trattisar och toppar med gula – stora – kantareller. Efter någon timme var det dags för att gå tillbaka till bilen för en fika. Det var svårt att slita sig, men nödvändigt. Det tog hela eftermiddagen och kvällen att rensa. Som vanligt – höll jag på att skriva – satt vi i solen och drack kallt, gott vitt vin. Nu ligger svampen på torkning och vi kommer med all säkerhet att drömma svamp ikväll. Men vilken lycka – trots tomma lingonhinkar …

Nu sitter jag i Ora, Hälsingland, dags att stänga stugan för i år. Vi körde upp idag och trodde att vi skulle få prova på den nya motorvägen. Istället fick vi köra en liten omväg för att de skulle koppla ihop det dela. Arbetet ska vara klart dagen efter att vi planerat återresa till Stockholm, snopet.

Jag har placerat mig i min älsklingstol, Ikea – nånting,  med fotpall.  Brasan i öppna spisen fick slockna för någon timme sedan och sista vedträet är instoppat i vedspisen.  Det behövs inte mer värme.

Solen sken när vi kom och vi bestämde att vi skulle lasta in grejorna och ta med oss en drink ner till sjön och njuta av den spegelblanka Dellen, solen och tystnaden. Det började regna …, en skur tänkte vi, men den varade en bra stund – allt blev blött.  Vi gick i alla fall ner till sjön när det slutat och fick en underbar stund innan det var dags att fixa middag. Till den kunde vi steka några kantareller som vi hittade på vägen upp. Så gott!!

Nu har maken och kusinen lagt sig och jag borde göra detsamma, men jag har bestämt att jag ska skriva några rader här. Saknar det på sätt och vis, men har så mycket som sysselsätter mig just nu och dygnets timmar räcker inte till. Har äntligen börjat känna mig ganska ok, efter så många år, och har äntligen börjat att nosa i kanten på allt som har hopat sig …

Vet inte om jag skrivit om att jag drabbats, som så många, av sköldkörtelproblem. Det har nu ”bara” gått ca 5 år. Förra året konstaterade även min läkare att så nog var fallet. Nu, ett år senare och ca 20 kg plus, så verkar det som om dosen av hormon börjar fungera. Jag orkar arbeta – nåja  …! Jag har äntligen kommit igång med att måla o kitta fönster, och jag känner mig så nöjd. Det kanske är svårt att förstå om man inte varit i samma situation – men, för bara några månader sedan när jag tittade på allt som skulle göras kände jag mig alldeles gråtfärdig – hur skulle det gå till … orkade knappt förflytta mig. Vilopulsen låg runt hundra. Nu räcker inte tiden till. Visst, jag blir jättetrött fortfarande och knaprar hjärtmedicin (en biverkning av sköldkörtelproblem) – men jag är äntligen nästan glad – det är roligt att orka lite.

Nu ska vi se om jag lyckas få in några bilder på Dellen.  Kompisen har fått ny hjärna (och fungerar nu alldeles utmärkt), men jag har skaffat ett syskon – som är med mig nu. Får se hur det fungerar …

Det fungerar – men det är dags för mig att sova … klockan är bara halv tre på natten. Bilderna kommer i morgon.