Nu börjar det märkas att vi är på sluttampen här … Idag hade vi den sista fredagslunchen. De flesta som återvänder till Norden har lämnat och vi lämnar om en dryg vecka. Det har inte känts så påtagligt tidigare, men häromdagen så kom verkligheten ikapp. Nu är det dags att ställa fram resväskan, köpa med det som vi brukar ta med hem: kryddor och te + lite annat smått o gott.

Idag har jag varit på apoteket och köpt Dettol, en superduper (som dotterdottern skulle ha sagt) bakteriedödande vätska mot sår. Den motar verkligen ”Olle i grinden” – har bara goda erfarenheter av den under mina år i Afrika. De gamla flaskorna hemma bör antagligen bytas ut pga av datum.

Ikväll har vi en rejäl höststorm här och jag har stått en stund på balkongen och verkligen upplevt den. Skönt att vi har ett ordentligt ”räcke”, allt blåste runt – dvs. stolar, matta o allt som lossnade från balkongblommorna.

Imorgon ska jag skicka iväg vår webbtidning och sedan blir det avskedsmiddag hos vänner. På söndag börjat min egen privata vecka då jag ska ta farväl av Kapstaden. Ja g vet att jag kommer att tycka om att komma hem, alla våra smultronställen, som jag älskar – men – en stor del av mitt hjärta hör hemma här. Det kallas ”The African bug …”

Jag har – återigen varit dålig på att skriva här. Vet egentligen inte varför, kanske för att jag sitter och skriver på datorn hela dagarna. Håller på med att göra en tidning för föreningen och när jag slutar för natten så finns inget mer att komma med.

Det låter kanske tjusigt ”Jag håller på att göra en tidning …”. Det är inte jag som skriver allt, jag har flera goda medarbetare som skriver artiklar. Jag försöker förvandla det hela till tidningssidor som ska gå att publicera på webben. Till min hjälp har jag Word och Adobe – inget är speciellt bra. Man får vara uppfinnare hela tiden och klara katastrofer. Vissa saker går helt enkelt inte att göra. Inför nästa tidning ska jag undersöka om jag kan hitta ett program – som inte kostar skjortan.

Tidningen är i stort sett klar – väntar på några bilder … Hade velat skicka ut den idag för att bli av med den – men …

Nu går vi in på vår sista vecka här i Kapstaden. Jag saknar det redan – men vet att jag kommer att älska ljuset, den skira grönskan, fågelsången och inte minst: Att få träffa mina barnbarn !!!

Vi har nu haft dubbla hem sedan 1991 – då det började i Tanzania. Sedan har det rullat på, med några års uppehåll. Det är konstigt, men man står alltid med ett ben på varje ställe. Vi har ju dessutom komplicerat till det hela med att ha både lägenhet och sommarboende i Sverige + mammas stuga, som vi syskon ärvt – och som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Nästa vecka börjar packningen, då ska vi dessutom äta upp allt i frysen och kylen – det slutar nog med att vi lämnar det mesta till Hilda – så får hon göra vad hon vill. Vi slipper i alla fall slänga bort det …

Grattis!  Pappa – du skulle ha blivit 85 år idag …

För drygt fyrtio år sedan lyssnade jag för första gången till ljud innan för min kropp. Det var helt unikt och det jag lyssnade till var hjärtslagen från min dotter. Då visste jag inte att det var en dotter – men det går inte att beskriva hur jag mådde då jag fick höra hennes hjärta slå. Snabbt, men regelbundet.

Idag får blivande mödrar se bilder – vilket jag också fick göra då dottern skickade över de mest fantastiska bilder på en liten bebis inuti hennes mage. Det är nu min älskade dotterdotter – som har samma profil som i magen. 😉

För några veckor sedan lyssnade jag till en fascinerande föreläsare, Fredrik Härlén. Han hade ställt frågan till några barn om de kunde få ett extra par ögon – var ville de ha dem. En del av barnen ville ha de extra par ögonen på pekfingret – ganska häftigt egentligen … Men en pojke ville ha dem bak i halsen så att han kunde titta ner på sitt hjärta. Då kunde han se att han levde …

Det är precis vad jag har gjort idag – jag har inte fått ett extra par ögon i halsen – nej, tekniken finns där idag …

Det har ju varit lite hipp som happ med min hälsa den senaste tiden, man har petat in lite medicin hit och lite hormoner dit … Men förra veckan kom jag – efter flera månaders väntetid – till en läkare som tog sig tid.

Han remitterade mig till en doktor som hade en sådan där fantastisk maskin, som gör att man inte behöver ha extra ögon i halsen. Jag har idag haft möjligheten att titta på hur mitt hjärta arbetar – går inte att beskriva känslan. Medan det pågick var det mycket teorietisk, alla olika kamrar, blodflöden o allt … Men efteråt kom känslan – jag har tittat på att jag lever …

Jag är så trött … Knaprar penicillin och det blir nog bra vilken dag som helst.  Just nu har jag en orkester av cikador som gladeligen spelar för mig i ett öra. Det andra försöker att uppfatta de vardagliga  ljuden – med begränsat resultat.

Vilket skämt …