Det blev en kort natt. Måste erkänna att jag som varit så alert tidigare och vaknat av minsta pip från den yngste, har nu missat några gånger de två sista nätterna. Och nu som det var som viktigast eftersom dottern behövde ”sova upp sej inför resan…
I morse vaknade vi samtidigt, men till vilken nytta, då var det inte fullt två timmar till vi skulle ge oss av till Arlanda. Allt gick förhållandevis bra, barnen var trötta, men det var vi också. Alla köer och kontroller avlöpte okej, det tog drygt två timmar från det att vi startade från ön tills jag var tvungen att säga adjö vid säkerhetskontrollen … 🙁 Det kändes lite konstigt att köra tillbaka till stan, ensam – det var tyst i bilen, jag kunde lyssna på radion, men …
När jag kom tillbaka till ön så hade maken o jag tid och möjlighet att sitta och prata med varandra. Regnet som utlovats, uteblev så vi har tillbringat eftermiddagen i hammocken och bara varit, dvs. vi har lyssnat på de fåglar som fortfarande sjunger, tittat på de båtar som tuffat tillbaka mot stan och lyssnat på tystnaden … Men det har varit segt och tomt …
Jag har talat med dottern, hon ringde för en stund sedan från Chicago, och resan hade gått hyfsat. Hon verkade vara vid gott mod – än så länge, men nu är de åtminstone på hemmakontinenten. Men de skall kliva på nytt flyg vid ett-tiden i natt – svensk tid, dvs deras tid. Då har de varit vakna sedan kl halv fem på morognen. Tufft även för en vuxen …
Jag tycker att det är roligt när jag får vara uppe den här tiden på dagen …
Neej …..
Hej då mormor. Ett tråkigt avsledsfoto, men så fint …
Jag tror att de glömt mej här, inte mej emot – för nu vill jag äntligen sova ,,,
Hur skall vi lösa det här ?
Vi har löst problemet …
Här sitter jag och vilar mej – det tar ju sådan tid det här med incheckning …