Igår blev det intet skrivet här – ingen idé att skriva när det inte händer så mycket och jag inte vet om jag kommer ut på nätet. Fast ifs så var jag på lunch med damerna i föreningen i går – Kick Off. Vi var ca 15 stycken som träffades och åt lunch. Och som alltid, som jag skrivit om tidigare, så satte sorlet igång direkt. Det var väldigt roligt att ses igen. Saknar det inte när det inte pågår – men himla trevligt när det är …
Maken var iväg till telekontoret, igen, och klagade på att det nu gått en vecka, det har lovat 24-timmars service. Alla känner honom där och alla skrattar och är så glada när han kommer – men, vad hjälper det. De säger att de har ingenting med service att göra, så de kan inte hjälpa till. Denna gång träffade maken på en kille som tog lite mer ansvar och ringde en massa telefonsamtal – innan har maken fått sätta sig vid en speciell telefon och ringa själv till serviceavdelningen – som inget vet. Maken fick veta att de har jätteproblem i vår stadsdel just nu, som om vi inte märkt av det, men att nu skulle de få lov att arbeta även i helgen för att komma ikapp. Eftersom Sydafrika mer och mer blir likt de andra afrikanska länderna vi bott i så gjorde vi oss inga förhoppningar och när vi lade oss i gårkväll, fredag, var situationen samma. Dvs. ingen hade hört av sig och telefonen bara surrade.
Idag vid 10-tiden ringde makens mobil och han hade ett glatt samtal – det visade sig att det var en glad telefonoperatör. Han skulle komma om ca två timmar. Det gick tre timmar och ingen reparatör, men så knackade det på dörren. Han konstaterade på två minuter att telefonen inte fungerade (som om vi inte visste …) och försvann i de nedre regionerna i byggnaden och var borta i ca 2 timmar. Jag var säker på att han gett upp och skulle återkomma på måndag – han hade lämnat en dosa i telefonuttaget – nu var det sent och lördag eftermiddag. Då ringde han på makens mobil och ville att vi skulle koppla in telefonen och efter lite trassel så hade vi en fungerande telefonlina. Efter ytterligare en kvart kom mannen själv. Jag hade kunnat pussa på honom – men så gör man inte, eller …? Det visade sig att han fått lov att åka till telefonstationen – det var brott på marklinjen. Min teori, att den som varit inne och ringt på vår linje i maj hade kapat telefonlinan och inte återkopplat, tycker jag håller ganska bra.
Telkom har lovat att vi ska få tillbaka på avgiften … Jättebra! 😉 Kan vi få betalt för krognotorna också och den värdelösa Skype-wifi som vi betalat stora avgifter för – som inte är tillgänglig mer än några timmar per dygn. Jag hoppas att det fungerar nu, när jag ska gå ut på balkongen med laptoppen och försöka uppdatera detta. Måste koppla loss min stora skärm, tangentbord och skrivare, inte så stort problem kan man tycka – men det är inte alltid som det där med den stora skärmen vill fungera. Men bara att behöva ta med sig datorn ut på balkongen …
Nu fungerar i alla fall telefonen, har ringt ett samtal och fått det bekräftat. På måndag kan vi beställa adsl – det kan ta upp till 7 arbetsdagar, enligt den kille som var här idag. Han berättade också att han arbetar i en helt annan stadsdel, men var utlånad hit över helgen för här är det mer än 400 personer som har problem just nu och att vi har haft tur att det inte dröjt längre. Nu är vi så inställda på ”Afrika” så det blir vad det blir.
Måste bara berätta att vi haft så roligt i kväll. Jag har inte skrattat så gott på många år. Spelade in Claes Erikssons föreställning MAX från Svt när vi var hemma och ikväll tittade vi på programmet. Jag skrattade så mycket att jag fick fruktansvärda hostattacker – förkylningen. Kommer antagligen att bli frisk efter detta – finns nog inget mer att hosta upp.
Han är så enkelt genial … fattar inte hur han kommer ihåg monologerna, för han pratar hela tiden, när han inte sjunger. På slutet kom det en helt otrolig betraktelse om tiden – en av många om massa andra ämnen under hela föreställningen. Har ni möjlighet att se denna föreställning – gör det. Tummen upp …
PS. Skulle inte kännas fel med lite uppmuntrande mail eller kommentarer …