Trånga tårkanaler …

Har blivit med trånga tårkanaler på gamla dar. De gör sig påminda lite titt som tätt. Ser jag något roligt och skrattar – de svämmar över. Ser jag något jag blir glad över – de svämmar över. Blir jag ledsen – naturligtvis svämmar de över, men det är lite mer begripligt.

Idag var vi på en fantastisk nyårskonsert med vår favoritdirigent, som jag nämnt tidigare. Det var kanske lite sent för nyår, men det var inget fel på programmet. Så bra komponerat, vissa traditionella nyårslåtar var naturligtvis med. Det var två solister, en man och en kvinna, med fantastiska röster. Där var också ett par som dansade balett till några nummer – så ska det ju vara när det är nyårskonsert. Kameran var kvar hemma.

Ni kan tro att ögonen svämmade över hela tiden, irriterande, jag ser ju inget. Har lärt mig att alltid ha näsduk till hands. Dessutom var jag sminkad, det gäller bara att fånga tårarna i ögonvrån innan de ritar ränder på kinden och drar med sig sminket. Har blivit ganska bra på det numera – tror jag, men irriterande är det att inte detta flöde kan ta sig vidare via tårkanalerna längre. Räcker så bra att bli gammal ändå, man behöver inte sitta och torka tårar så fort något berör. Har inte varit på en snyftare på länge, vet inte hur många näsdukar det skulle gå åt. Att sminka sig då är antagligen otänkbart.

Vi var i vackra City Hall. En gammal byggnad med anor. Så vackert man bemödade sig att bygga förr. Ja, det blev åter en minnesvärd kväll i musikens tecken. Avslutningsnumret blev Nessun Dorma. Eftersom den tillhör mina favoriter, med Pavarotti, så var det stora skor vår tenor skulle kliva in i och det gjorde han med den äran – verkligen, vilken röst han hade …

När det hela var över fortsatte vi med vänner till en restaurang där man ser ut över havet. Tyvärr hade de denna dagen anlitat en solist. Han spelade gitarr och sjöng – kanske bra – näe, men han tillhörde dem som tror att det blir bättre ju högre högtalarna låter. Vi bad vid flera tillfällen att de skulle sänka ljudet. Och till slut lyckades vi … Stackars elaka pensionärer som kommer in och har synpunkter på en ung killes musikframträdande. Men, de fakto, det var flera gäster som reste sig och gick innan de hade beställt. Det finns gränser för ”bakgrundsmusik” på restauranger. Den sista kvarten kunde vi höra varandra och slapp skrika. Tacka vet jag de ”bortglömda” pianisterna 😉

Nu sitter jag här och letar efter ett klipp med Nessun Dorma för att dela med mig lite av den musikupplevelse jag hade på City Hall idag. Jag hittade mycket riktigt en inspelning med Pavarotti, jag skrev här och lyssnade till Pavarottis, när den var slut gick det över till en annan artist – som för mig har varit okänd – men han kunde verkligen sjunga Nessun Dorma. När jag slog upp honom har han sålt över 70 miljoner CD-album … Var har jag varit och hur kommer det sig att jag har lyckats missa honom, jag antar att ni andra vet vem han är – Andrea Bocelli.

Här ska jag nu försöka dela med mig av denna underbara sång. Vill man gråta – låta tårarna flöda  …

 

Här är vår underbare favorit dirigent – fast idag hade han frack …

 

2 reaktioner på ”Trånga tårkanaler …”

  1. Alltid trevligt med konsert, Andrea har varit i Sverige flera ggr, jag hörde o såg honom på Globen för ett antal år sedan, då var också Malena Ernman med? Han kommer tillbaka i slutet av februari! Så är du hemma då?!

  2. Ja, han var en positiv överraskning. Tyvärr är jag inte hemma i februari, hade annars gärna gått och lyssnat till honom. Jag valde – trots allt – hans inspelning före Pavarottis … Jag älskar fortfarande min inspelning där han sjunger utan publik.

    En av de stora fördelarna med att tillbringa tid här i Kapstaden, som vi uppskattar, är kunna ta del av alla dessa konserter, musikupplevelser och teater. Nästa blir antagligen Cape Town Philharmonic Orchestra i Kirstenbosch. Den äger rum i slutet av månaden och då laddar vi med mat, vin och sköna stolar – och något varmt för axlarna när solen går ner …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *