Ena dagen …

 

Är ledsen att jag inte har tid att vara aktiv här … Aktiviteten för min del de senaste veckorna har legat på hemresa från CT till Strängnäs – vilket fungerade ovanligt bra i år. Vi fick visserligen inte de platser vi blivit utlovade – men de vi fick i stället var ganska ok. Resan gick bra. Vi skulle för första gången ta oss till Strängnäs i stället för Årsta. Vi var glatt överraskade hur enkelt det var. Först Arlanda Express – vi har ju råd att ta den nu när vi är pensionärer … Jag fick till o med visa legitimation …! Jag sade till konduktören: ”Nu blir jag smickrad …” Dessutom med så många flygtimmar i ryggen, eller kanske just därför. Nu ser jag framemot att man frågar mig om leg på Systembolaget också …

Sedan tåget – kommer inte håg vad man kallar linjen för. Fort går det i alla fall – även om man kan vara lite sur att de inte har pensionärs rabatter. 🙂

Vi har varit här några dagar nu. Har lite svårt att hänga med i svängarna, kan fortfarande inte fatta att den underbara utsikt vi har är vår egen. Vi bor inte på hotell med sjöutsikt … Den är vår permanenta utsikt.

Maken och jag har tagit timslånga promenader varje dag – idag kände vi båda att om vi fortsätter med långpromenad i morgon också så kommer benen att ramla ur höftkulorna. Men det passar bra – inte att benen ramlar ur – att vi tar bilen. Vi har massor med s.k. officiella ärenden i morgon. Det blir bilen till torget och därifrån tar vi oss runt till fots. Bl.a. ska vi anmäla oss hos en vårdcentral. Håller tummarna att vi har valt rätt. Det finns tre att välja på.

Ja, här inga problem att trivas med det väder som varit hittills. Vi blir bländade av glittret i vattnet på eftermiddagen och solen har sjunkit ner som ett glödande klot – vi är helt hänförda. Nu ska vi bara fixa resten också … 😉

Är så trött, har tagit massor med bilder – men, det är sent varje kväll – orkar inte ladda upp och fixa. Lovar att de kommer en dag – men inte när …

Man kan inte …

gå och lägga sig när det är tropisk värme ute på balkongen. Där är det ljuvligt att uppleva den – här inne är den inte alls lika mysig. Maken har lagt sig under ”vispen” som går på högsta hastighet. Dvs en takfläkt som viftar runt den varma luften.

För några dagar sedan var hösten här – det var tofflor, fleeceväst och värmeljus som gällde. Värmen kom igår. Vi tog vår vanliga lördagspromenad längs havet, men orkade inte fullfölja – för varmt. Det fick bli vattenställe en stund innan vi tog oss upp i stan och gick tillbaka på skuggsidan. Maken lade sig ganska tidigt, själv satt jag på balkongen och lät mig översköljas av de ljumma vindar som svepte in -+27 grader. Underbart – eftersom vi nu räknar dagarna innan vi tar på oss de varma kläderna för hemresan till Sverige.

I morse vaknade vi till samma värme – med strömavbrott …! Då vet man inte: är det fel i vår lägenhet – den är ju ganska gammal, trots allt. Är det fel i huset – som ju är gammalt (vi hade ett stort elfel för någon månad sedan och som gjorde att vi hade en extra elkabel från gatan i flera månader). Eller är det de planerade strömavbrott som elbolaget hotat med i flera år eftersom de inte har skött om driften/elnätet som det ska.

Med 27 grader så gäller det att inte öppna kylskåpet i onödan. Jag har dessutom inhandlat kycklingfilé, som skulle tillagats igår – men det var för varmt – vi var inte hungriga.

Det var stor uppståndelse i huset – det var nämligen bara halva huset, vår sida inklusive hissarna, som drabbats. Man väntade på vår ”husförman” som var på väg. En förståsigpåare sade att det nog antagligen var någon som slagit av ”switchen”, men man får inte gå in i det utrymmet – så han kunde tyvärr inte hjälpa. Antagligen var det så enkelt, för efter två timmar kom strömmen tillbaka. Och konstigt hur snabbt man anpassar sig igen. Det är ju en självklarhet att ha ström – eller …?