Många timmar bort …

Nu har jag kommit fram till mitt resmål och sitter i Kalifornien. Resan gick bra, men var stundtals ganska tuff. Satt innanför en grinig tysk gubbe, som inte hälsade tillbaka när han satte sig, var jättesur när jag ville gå på toa. Inte ett ord på 8½ timmar – reste mig bara en gång – men solen sken och det gick förvånansvärt bra …

De amerikanska säkerhetskontrollerna är inte roliga, liksom den långa kön till passkontrollen – ca 1 timme tar det. De har nu flera uppsättningar med fingeravtryck och foton på mig – både ansikte, genomskärning framifrån och underifrån där man får stå bredbent. Känns inte trevligt och samma varje gång. Ingen är intresserad av att titta på mitt inresetillstånd – jo, incheckningen på Arlanda. Det är väl flygbolaget som inte vill frakta en passagerare som inte har inresetillstånd. I USA verkar de mer intresserade av om vi har färsk frukt med oss – de går runt med frukthundar, men inte knarkhundar – i alla fall inte de gånger jag rest …

Några passagerare hade glömt sig och hade bananer. En hann trycka i sig sin innan de kom fram till honom – men han fick kryss i tullpapperet i alla fall. Lite längre fram låg en banan på golvet … För första gången hade jag med mig en banan på en resa. Kan ibland inte äta maten på resorna till USA. Den hade legat och skavt i väskan från Arlanda, och jag var lite nervös att hunden skulle känna rester av lukten av den, även om bananen var uppäten sedan några timmar och skalet ordentligt lämnat till flygpersonalen. Det blev lite mankemang på annat håll när hunden passerade och jag slank förbi …

Dottern och dotterdottern stod och mötte och det kändes skönt att äntligen vara framme. Det är en lång resa med två byten,  och det sista flyget på 4½ timmar är jättejobbigt. Det var knökfullt och man strulade med handbagaget, vi blev nästan ca 45 min försenade före start, men de flög in en halvtimme. Jag hamnade på en fönsterplats, ifs. trevligt, men ytterst satt en man med gipsad fot, i mitten en ung dam, som direkt efter avgång kröp in i sin huvjacka – dvs. hon drog ner huvan till näsan, knöt ihop och kröp in med armarna och sedan sov hon hela resan. Jag hade jättejobbigt med att inte kunna resa mig och dessutom svårt att sova – trots att jag var hur trött som helst.

Att få lägga sig platt i en säng – man ska uppskatta det mer än man gör. Fast, det har jag gjort många gånger den senaste månaden …

Imorgon – min tid – idag svensk tid – är det dotterdotterns 10-års dag. Nervositeten började idag på eftermiddagen, men verkar som om hon kunnat somna i kväll. Strax ska jag göra det samma.

Sist måste jag få dela med mig vad jag hittade på grannens Facebook. Ha de’ …

Support på medeltiden från YouTube

Nu lämnar jag Sverige och september månad …

En liten paus i flyttandet och besök utanför domkyrkan …

Sitter på Arlanda och tittar ut över Sky City och en grå himmel utanför där ett och annat plan kommer och ”går”. Det blev en pärs att packa idag – skulle inte ha mycket med, men var skulle jag finna detta lilla.

Dagen började med att jag hade några samtal att fixa. Bl.a. med att vi byter landsting – verkar inte helt lätt, olika regler och tydligen har vårt nya landsting valt att ställa sig utanför – sånt som man egentligen borde ta reda på innan …

Laptopen ska in på garantiservice och naturligtvis har jag glömt och glömt. Igår ringde jag och det är ganska enkelt att fixa – om man har tillgång till skrivare. Vi hittade den efter lite trixande.

Biljetterna skulle skrivas ut – vi hade köpt en ny färgpatron, för säkerhets skull, men den gamla svarta fungerade alldeles utmärkt – inga problem. Papperet tog slut – vi har papper, men var? Maken skickades ut att köpa nytt.

Känner ni igen det där att när man kastar något – vad skräp som helst, som stått där och bara varit i vägen – då behöver man det timmen efter. Detta har nu hänt flera gånger under dessa flyttveckor. Senast i dag. Maken kastade några kartonger, bl.a. den efter dammsugaren. En halvtimme senare skulle jag packa ner datorn – ingen kartong – har ju massor med tomma flyttlådor, men …

Det blev några idiothektiska timmar innan maken släppte av mig på tåget med mina väskor. Det fanns plats i princip innanför dörren där jag sjönk ner och njöt att det vackra landskapet utanför fönstret. Hösten gör sig verkligen påmind. En timme och fyrtiofem minuter senare satt jag på hotellrummet på Arlanda.

Nu har jag ätit och tagit in ett extra glas vin – det var en fantastiskt god Shiraz – min favorit druva.

Det är kul att sitta på flygplatser, så många olika sorters människor – jag menar stilar. Ett gäng sitter i shorts – det var 8 grader varmt när jag åkte hit. Antagligen Thailand. Äldre damer som sitter med ett glas rött vin och pratar och pratar – skulle vilja sitta närmare och höra vad de säger. Kan det vara lite som i Sällskapsresan … 🙂 Unga herrar med den ”rätta” looken, telefon och surfplatta. Äldre män med ett glas öl och tidning. Yngre gäng som dricker öl och är högljudda. Glada medelålders par, som reser i grupp om några stycken och man hör mer skratt ju fler glas det kommer in på bordet. Och så vi ”vanliga”, tråkiga som bara är där – alltid …

Eftersom jag, ovanligt nog, bara har mig själv att tänka på, och detta på ett hotellrum så kommer här nu en ”mini-glimt” över hur den senaste månaden varit för oss. Tänk på att detta bara är ögonblicksbilder – verkligheten mellan dem har varit jobbig – det är inte klart än …

Rummet börjar fyllas på …

 

 

 

 

 

 

 

balkongen likaså …
Sängarna på plats …

 

 

 

 

 

 

 

Bokhyllan på plats …

 

 

 

 

 

 

 

Garderoben snart på plats …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Liten sightseeing med vänner på besök …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utsikt från kyrkogrinden …

 

 

 

 

 

 

 

Vår nye familjemedlem – i miniformat – han har stora förväntningar på sig …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En sista blick över domkyrkan innan sängdags. Det är fullmånen som kikar fram bakom kyrktornet …

Strängnäsbor …

Nu är vi väck …

Trodde i min naivitet att flyttningen skedde i och med att flyttlasset gick … Nej, så var inte fallet – vi hade både en fot och några ben kvar i Årsta. Plus vinden, som jag skrev om …

Har i alla år tyckt att köket, badrummet, arbetsrummet och vinden varit alldeles för små utrymmen för våra behov. När jag nu försöker packa upp det bantade köket från Årsta till vårt nya, moderna, häftiga kök här, så visar det sig att det är flera hyllmeter mindre. Kan inte packa upp mina flyttlådor – måste göra en rensning igen … Köket är kaos i skrivande stund.

Sovrummet är försett med en ny garderobslösning från Elfa – dyr – men bra. Kanske det finns billigare lösningar, men har inte haft tid att undersöka. Vi är hittills nöjda, men där finns inga garderobsdörrar än. Får som om det kommer att dröja lika många år som det gjorde på Ymsen innan det kommer upp några …

Hallen började ta form, men har nu fått bli akutförvaring för en del – kommer tyvärr att bli så tills jag kommer tillbaka från min resa till USA, som startar på fredag eftermiddag.

Badrummet är stort och där kan vi lagra mycket … 😉

Vardagsrummet är ganska förutbestämt hur vi ska möblera – får se hur det blir. Det fungerar just nu, men där är fortfarande många kartonger som ska packas upp. En del kanske vi kan köra till återvinningen direkt  – men eftersom jag gjort mig besväret att packa så ska jag väl ta besväret att kika vad jag har packat.

Orkar inte lägga in bilder ikväll heller. Imorgon är det sovmorgon – kanske jag kan få sova sju timmar – sitta och dricka morgonte och sedan inta frukost och rent av känna smaken av vad jag stoppar i mig …

Sista rycket …

Nu är vinden tom, men desto mer i lägenheten – fattade inte att så mycket rymdes på den vind som jag i alla år klagat på att den är så liten. Det var tydligen bara takhöjden det var fel på. Vi har kunnat lagra hur mycket som helst och livet före 1996 ligger nu i högar i lägenheten istället. I morgon kommer Stadsmissionen och vi hoppas att det mesta är attraktivt för dem. Då bär de bort – annars är det maken och jag som måste bära bort och köra till återvinningen.

I detta gamla hus, bygg i slutet på 40-talet, går hissen inte upp till vinden. Inte ner till källaren heller. Varje pryl har vi burit ner för en svängd trappa för att komma till en minimal hiss. Jag är nu stark som om jag varit på gym och lyft tyngder regelbundet. Skillnaden är jag lyfter lådor och prylar hela dagarna, flera dagar i sträck. Underligt nog har mina ryggproblem försvunnit – den värk som gjorde att jag inte visste hur jag skulle ta mig ur sängen för drygt en månad sedan är borta och jag är stark som en uroxe. Jag påbörjade en sjukgymnastik behandling som jag fick lov att avboka då detta inferno började, p.g.a. av tidsbrist. Visst hugger det till ibland, men det gäller att hålla in magen medan man bär – det enkla rådet fungerar – och att ta paus med jämna mellanrum så att man inte blir för trött … Mot onda ryggar kanske man ska ordinera flyttning med tunga lyft – bara man kommer ihåg att hålla in magen medan man bär … 🙂

Allt på vinden hade ett lätt betongdammlager över sig. Man gjorde något arbete där för ett tag sedan och detta damm har vi nu på oss, på allt som burits ner i lägenheten och det har även spritt sig i lägenheten. Har hjälpligt försökt att torka av det som jag ska försöka locka stadsmissionens gubbar med. Några prylar vill jag faktiskt inte skänka – vet att de betingar ett viss värde och om jag så bara får ett par hundringar så känner jag att det är dags för det nu. Jag är alltid fel i fas med allt, men jag måste försöka. Om det inte fungerar så har vi en välgörenhets organisation rakt över vattnet i Strängnäs som jobbar mot afrikanska länder och då får de ta emot resten. Men en sak har jag glömt, jag har flera stickmaskiner i en ”bortglömd” garderob. Någon som är intresserad … ?

Dammigt …

Idag har jag krupit på vinden. Bokstavligen krupit, vi har snedtak och längst in är det kryphöjd. Inte undra på att man glömmer vad man gömmer där. Har varit medveten om en gammal resväska – min första som jag fick med mig när jag flyttade hemifrån på 60-talet. Den var gammal redan då – nu är den gammal på ett intressant sätt. Jag öppnade väskan och i den har jag förvarat gamla brev och vykort. Har läst några av dem och historien gör sig påmind. Tidningar med viktiga datum. Mina barn har sagt att jag inte ska släpa med mig gammalt – men inget i världen kan få mig att kasta det som fanns i resväskan. Jag vet inte om jag ska överlämna det nu medan jag fortfarande lever eller om de ska få hitta det när jag är borta.

Har fått det intrycket att ju mer jag kastar desto bättre. Själv har jag vuxit upp i en annan verklighet där man tycker det är intressant med gamla saker och minnen. Dagens unga verkar föga intresserade av det som funnits innan. Kanske de har rätt – varför ska man släpa med sig gamla minnen. Men kanske det mer är en fråga om vem man är, vilka intressen som dominerar – och inte minst, den tid man växer upp i. Själv har jag alltid varit intresserad och imponerad av vad människor åstadkommit tidigare. Hur fantastiskt det är vad de åstadkommit med så lite resurser som de trots allt hade. Hur de uppfunnit de mest fantastiska saker som vi bara tagit över och inte skänkt en tanke till att någon faktiskt har tänkt till och detta i en värld när inte dagens teknik, verktyg, datorer, eller ens radio fanns …

Min beundran och respekt för tidigare generationer är enorm och det präglar antagligen att jag är en s.k. ”samlare”. En annan sida som gör mig till samlare är att jag ”ser så många möjligheter” i allt. Jag skulle behöva många fler timmar på dygnet och högre livsålder. Har börjat bli medveten om att den är begränsad – men har inte accepterat – än … 🙂

Har också börjat förstå att alla tycker att jag är gammal nu och att jag förväntas bete mig på ett sätt som passar en pensionär.  Vad nu en pensionär är … Vi i den här åldern är vi ju de enda som faktiskt har kunskapen om skillnaden eller likheten med att vara ung eller ”gammal” …

Sista natten …

Är tillbaka i Årsta, även om det inte blir sista natten utan några nätter för att rensa de sista prylarna – de som vi inte ville ta med till Strängnäs. Vinden ska tömmas och vi startar i morgon bitti. Känns konstigt att vara tillbaka i mitt älskade vardagsrum och sitta på en balkongstol, titta på en liten TV (den som stod i köket) som nu står på en packlåda. Som bord har jag en annan packlåda och en pall fungerar som databord. Eftersom där inte är några textilier så ekar ljudet. Kanske är det så att man ska lämna en bostad så här för att inte sakna den.

Fast trots att jag älskar detta vardagsrum så kommer mitt nya vardagsrum att bli bra och den stora skillnaden är vår stora inglasade balkong. Där vi hittills kunna tillbringa frukostar, luncher, fikapauser och lite andra pauser. Så underbart – jag sitter där varje kväll en liten stund innan jag lägger mig och bara lyssnar på tystnaden och tittar på ljusen från Strängnäs med domkyrkan som den dominerande siluetten. Den är upplyst – om än lite svagt.

Men, visst är det trist att bryta upp från en tillvaro – särskilt som vi inte ens har hunnit anpassa oss trots 17 år här. Men, vi har inga tvivel om att vi gjort rätt som lämnar Stockholm. Vet inte hur mycket jag skrivit om detta tidigare, där finns ingen tid att gå in och kolla bakåt – så om det blir lite upprepningar så bjuder jag på det.

Återigen blir det inga bilder – det tar för lång tid, måste sova. Dottern blir säkert glad om hon läser. Det kanske kan bli en bildkavalkad i framtiden …

PS. Jag har alltid haft en känsla av att någon/några inte vill mig väl här. Urmellkottar döpte min syster dem till. De har nu varit framme en sista? gång – hoppas de inte följer med oss till Strängnäs. Jag har spelat in en engelsk serie som jag så gärna velat se, men det har inte funnits tid. Sista avsnittet gick för några dagar sedan och i kväll, efter jag skrivit här, kollade jag om inspelningen fungerat. Det hade den – men med fel kanal. Jag blev naturligtvis ledsen och gick in ock kollade när reprisen går. Det visat sig att den pågick just då och fem minuter återstod … Med tanke på hur noggrann jag är när jag programmerar så vet jag inte vad jag ska tro. Stress eller urmelkottar? I vilket fall får vi inte se sista programmet – så snopet …