En fot i Strängnäs …

Vår nya utsikt …

Har varit trött (fysiskt utmattad) de senaste månaderna. Att flytta tar kraft ifrån en. Först: hitta en lägenhet, springa på visningar, vara med i budgivningar … Har vid några tillfällen vaknat med datorn i knät mitt i natten med halvskriven sida, som jag tänkt publicera här … Har tagit några bilder på den stora förändringen i vårt liv, detta sker mestadels med telefonen numera, sedan den lilla kameran stals. Det lilla minneskortet till telefonen kräver en ”adapter” och den vet jag nästan aldrig var den är – i alla fall inte mitt i natten när jag somnat med datorn i knät. Därför ingen text, inga bilder.

Nu sitter jag i Strängnäs, har precis sett filmen om Sugar man. Många bilder ”förde mig tillbaka, väckte min längtan efter Sydafrika”. Inte minst publikens gensvar – något som vi älskar när vi är på konserter – vilket vi är väldigt ofta. Den härliga sydafrikanska spontanismen och vänligheten.

Det är kanske upplevelsen av att befinna sig i den sfären som gör att jag numera otrivs i Stockholm … Nu har vi ena benet i Strängnäs och jag är glatt överraskad över de vänliga och engagerade människor som vi hittills kommit i kontakt med. Kanske är det så att det är i Stockholm som förändringen har skett, men att i resten av landet är vi fortfarande vänliga och engagerade människor …

Vår betänksamhet över att flytta till mindre har under detta dygn försvunnit. Vi ska bara ”pressa” in oss här. Det vi föll för – utsikten – har överträffat våra förväntningar. Tala om skiftningar i ljuset. Om jag har tagit hundratals bilder av solnedgången på Ymsen så blir det nog en spottloska i havet av de kommande bilderna av den vy vi nu har utanför vår fantastiska, inglasade balkong. Den måste vara något alldeles i särklass – det är minst 20 spindlar som vill dela den med oss …

Jag har inget emot spindlar – tvärtom, de gör ett gott arbete i det de är satta att göra. Dottern håller nog inte med … 😉 Men, nu är jag beredd att ta till något drastisk – spray? – för att få ha balkongen för oss. Sjasade undan några igår när vi kom, de har nu åstadkommit de mest fantastiska fångstnät, igen – är verkligen imponerad – men vill inte vara såå intim … Ska avvakta tills vi flyttat hit.

Vi har bott här inatt. Vi startade från Årsta med lång lista på vad som skulle packas och inköpslista, vad som skulle inköpas på vägen. Vi glömde två viktiga saker från Årsta – ”plupparna” till den hylla som skulle sättas ihop inför flytten på torsdag. Inte första gången, vi glömde dem förra gången också när vi skulle sätta ihop hyllan i källarlokalen. En pall som skulle användas i samband med målningen av sovrummet. Men trots det är nu sovrummet målat en första gång. I morgon blir sista strykningen.

Vi har bestämt oss för att anlita den lokala flyttbyrån. Maken tog in offert från ytterligare en flyttfirma. De hade uppgifter om timmar hit och dit och en massa tillägg. Bl.a. skulle vi betala 50 kr för varje gång de passerade tullarna. Undrar hur man tänker när man offererar i 20 tusen kronors klassen och det blir tillägg på 150 till 200 kronor för biltullar. Vi vet hur vi reagerade – nej tack!

Det blev den lokala flyttfirman som fick budet. Han kom och tittade, gick hem och skickade offert. Vi accepterade, han kom med flyttkartonger och sade att när han nu ändå var på plats så kunde ha ta med en del saker. Sagt och gjort, cyklarna är på plats, den största krukväxten, ett skåp och den hel hyllvägg med Ivar hyllor. Han fick en uppsättning nycklar och när vi kom igår var allt på plats. Han är inte den förste positiva personen i Strängnäs vi träffat dessa veckor. Hoppas att det fortsätter så.

I vilket fall har solnedgångarna i Årsta fått en allvarlig konkurrent – ja, kanske till o med blivit överträffat. Så kära alla förbered er på skymningsbilder från Strängnäs …

Första kvällen invigde vi balkongen med kräftkalas …
Här försvinner medaljongtapeten i sovrummet …

 

 

 

 

 

 

Några timmar senare …

 

 

 

 

 

Som jag skrivit om tidigare …

Vårt liv genomgår just nu en stor förändring. Vi har sålt vår lägenhet i Årsta – en härlig stadsdel, som vi faktiskt trivs bra i. Vad har vi gjort …?!

Men, vi har de senaste åren känt mindre och mindre för att bo i en storstad. Och, Stockholm är inte den stad som jag en gång trivdes så bra i. Känner inte igen mig vid de tillfällen jag har haft anledning att besöka stan.

Kanske har en längtan att få leva i en liten stad uppstått då vårt boende i Kapstaden är lite av ett ”småstadsboende”. Vi har lärt oss tycka om att människor är artiga och hälsar, vi känner igen varandra – även om vi inte känner varandra.

Nu har vi bestämt oss för att prova på småstadsliv i Sverige – de få veckor det är aktuellt – vi bor ju mestadels här ute på ön.  Vi är nu med bostad i Strängnäs – som jag skrivit om tidigare. Nu är det ingen återvändo. Kommer att sakna vårt vardagsrum och den fantastiska utsikten med solnedgångar – ibland helt otroliga.

Är inte helt säker på hur det kommer att bli med solnedgångar i vår nya lägenhet – men tror att vi nog ligger i rätt väderstreck för att få en liten del av det även där. Vi kommer i vilket fall att ha en helt otrolig utsikt över vattnet och Strängnäs gamla stadsdel med domkyrkan.

Otaliga – nästan – är de sopsäckar vi kört iväg till återvinningen och Stadsmissionen. Det är inte klart än … Blir nästan som ett begär att rensa och det gäller att inte tappa takten och tänka efter. Fast det gör jag faktisk emellanåt. När det känns konstigt så blir det en egen hög för sig som lämnas kvar till nästa dag. Inte helt fel – man måste ibland sova ”på saken” …

Själv tillhör jag en generation som ”sparar” på gammalt – men det är inte modernt nu och en massa gammalt försvinner ur vår familj dessa veckor. Själv ärvde jag en massa efter mina släktingar och har hållit detta kärt, men ingen efter mig är intresserad. Detta är inget nytt under solen och de som har plats kommer om några år att tjäna stora pengar på det som ingen vill ha idag. Men tack o lov för det – då kan lite av vår historia bevaras. De närmaste generationerna kommer antagligen vara övertygade om att det är spånplattemöbler och Ikea som är vår historia …

I morgon åker vi tillbaka till stan och vidare till Strängnäs där vi ska förbereda för flytten nästa vecka. Nu har vi haft några dagar på ön – där rensningen har fortsatt av bara farten. Den ena båtlasten efter den andra. En del grannar undrar nog vad vi håller på med … 😉

Rensningen fortsätter …

Det konstiga med att rensa ur garderober och skåp är att det blir bara rörigare och rörigare. Man får kryssa sig fram mellan olika högar. Vi har en hel del kläder av god kvalitet och knappt använda – dessa ska provas innan det bestäms i vilken hög de ska läggas. Det blir många högar. Plagg som är sköna, rymliga och praktiska för kommande ”arbeten”, motsvarande hög för de plagg som legat i den högen och som det är dags att slänga, ja, ni fattar …

Vad gäller maken blev det positivt, en del fina plagg som blivit liggande passade igen, bl.a. skjortor och byxor i klassisk modell och underbar bomullskvalitet, tillverkade i Sydafrika medan de fortfarande hade sin egen inhemska tillverkning innan Kina tog över.

Idag har vi fortsatt att tvätta – vet inte om jag skrivit att vi fått en läcka på tvättmaskinen. Det droppade lite i början, men sedan blev riktigt vått när den arbetade och jag har inte vågat använda den på flera månader. Nu gör det inte så mycket då vi inte varit här. I förrgår vände vi den ”upp och ner” och fann att det finns tre slangar för ingående vatten och två av dem läckte. Vi skruvade loss bakstycket och jag slog knut på mig själv i olika ställningar för att försöka täta med gängtejp. Ni kan ju gissa hur det gick. Det forsar inte ut vatten längre, men maskinen håller inte tätt.

Igår tvättade vi med hjälp av timer – dvs. jag släppte på vattnet – tog tid på hur länge varje period tog innan det var dags att släppa på vatten igen. Det var ett fasligt springande, men bortsett från det så fungerade det.

Maken förslog att vi skulle släpa den till en reparatör. Jag orkar inte släpa en tvätt maskin också i dessa släpandets dagar och föreslog att vi ställer den på reglar, en innanför duschavbalkningen och den andra utanför – då rinner läckaget ner i avloppsbrunnen. Sagt och gjort – vi har kört många maskiner idag. Kanske kan vi skjuta problemet framför oss en tid.

I morgon ska vi till stan och då får grannarna se oss släpa en massa kassar igen …

 

Omdaning …

Vi har inlett en ny fas i livet – slängperioden. Har skrivit tidigare här om hur vi rensar, kör iväg och tvekar. Dottern sa något om att det är tillåtet att slänga en soffa efter 40 år, jag kan säga att det är inte självklart … 🙂 Det var min favoritsoffa, en sliten soffa från Dux, klädd med kretong i ”paradismönster” – rejält slitet redan för 20 år sedan – när jag sedan försökte tvätta tyget … Det har varit på gång med ny klädsel sedan dess. Hur kan tiden gå så fort … Den har haft ett löst överdrag under alla dessa år. Jag visste att jag påbörjat omklädseln ett år då vi var stationerade hemma i Sverige. Men efter det flyttade vi och, ja …

Maken fick ta med soffan till sopstationen, även om man idag kallar dem för återvinningscentraler. Jag hjälpte till o med att bära ner den till det släp han hyrt. Jag hoppas verkligen att någon fick plocka upp och återvinna denna soffa, som fortfarande hade perfekt resårsits. Den håller med all säkerhet 40 år till.

Samma eftermiddag tömde jag det skåp som innehöll den nya klädseln till soffan. Vi har flyttat runt för mycket och jag ”håller inte längre reda på allt”. Snopet kändes det att se dessa färdigsydda överdrag, bara att dra på … Dyrt fint tyg som jag nu inte har någon användning för. Så, jag är inte så säker på att man måste kasta en soffa efter 40 år, om man nu gillar designen, fortfarande sitter skönt i den och den bara är sliten i tyget.

Till dotterns (och sonens) försvar ska jag säga att jag fick ett rejält bidrag till ny soffa i födelsedagspresent. Stort tack och jag vet precis hur den ska se ut … Det gör att jag inte är ledsen, bara lite fundersam … 🙂

Dottern o sonen, som är mycket kloka, har också sagt: ”Bär nu inte ut en massa saker till ön …” Det är precis vad vi gör – men inte för att berika oss med prylar. Nej, vi byter ut gammalt, ja, ni vet – allt som man inte vill slänga ”Vi tar det till stugan …”. Nu har vi rensat till minimalt i stan och tar ut det som vi tycker om till stugan. Hela linneskåpet utbytt och Frälsis har fått de finaste handdukarna vi ratat, resten går till ”återvinningen”. Nästa steg blir köksskåpen – lika bra att fortsätta medan ångan är uppe. Grannarna undrar nog varför vi alltid har en massa kassar – åt båda hållen …

GRATTIS! Käre kusin på din födelsedag …

Wlofws …

Eller hur det nu låter när man spottar körsbärskärnor. Nu är de mogna, körsbären. Ja, de mognade redan för snart två veckor sedan. Då var de jättesmå – bara en stor kärna omgiven av något tunt, rött skal. Jag var lite ledsen att vi skulle vara i Årsta och inte här, att jag inte skulle hinna med att smaka innan fåglarna tog allt.

När jag kom tillbaka till ön i måndags blev jag glatt överraskad, körsbären finns där fortfarande – inte lika många, men betydligt större och så saftiga. Fåglarna är där hela tiden, men det är gott om dem och de får äta hur mycket de vill, men inte på de lägsta grenarna. Dessa grenar är avsedda för mig och barnbarnen – och som jag envisas med att vi ska behålla. Vi duckar för varje gång vi passerar dem och detta för att vi ska kunna nå bären under de två veckor de finns där.

I år har det inte varit barnbarn här denna tid. Vi brukar annars sitta i hammocken och spotta kärnor – tävla om vem som kan spotta längst. Gott och roligt. Idag satt jag i hammocken och spottade, det var lika gott – men inte lika roligt och maken är inte road av denna tävling …

Rosmarinen och min timjan har klarat sig bra utan ”matte” …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa blomster har klarat sig fantastiskt utan vår närvaro – kanske just därför …