Det blev inga bilder upplagda – vi har för lite megabytes kvar så jag spar för att det skall räcka tills i morgon kväll kl 00.00. Det går fortfarande inte ladda upp fler. Felet har nu varat i snart ett år. Vi kommer antagligen att få bekymmer i jul – slutet på månaden och så mycket som vi vill lyssna på.

Kompisen mår mycket bättre av den kur hon genomgår – dvs defragmentering den tid som hon är vaken. Stor skillnad i hastighet mot för två veckor sedan. Men hon behöver inte behålla någonting själv av det hon matas med – allt slussas över i en påse på magen. Nu är nödvändigheter på G, så i slutet på veckan skall hon tömmas på allt och sedan hoppas vi att hennes matte klarar av att återställa. En del av problemen hör kanske ihop att det var hon som matade första gången … Vem vet?

Nu är i stort sett alla sidor till tidningen klara. Nu skall dessa sidor sättas ihop till ett dokument. Där slutade min kurs, vi får se hur det går. Jag har försökt idag och är ganska klurig, men ibland tar Words formatering kommandot och jag måste börja om från början och då hjälper det inte att kopiera. Därför ser jag till att jag har intakta kopior på allt. Vilket gör att nu är det ”mycké” – så många mappar och dokument och jag måste ju döpa om dem varje gång. Det går jättebra de första gångerna, men …

Jag är i alla fall optimist, brukar jag vara – men det kan ta tid. Det har inte blivit så många timmars sömn de sista veckorna. Törs inte tala om för dottern hur lite – men det skall jag ta igen – snart … 😉

Igår dukade vi fram advent. Det brukar jag normalt göra på fredagen – och definitivt i Sverige. Det är ju så fantastiskt mysigt med det mjuka ljuset från julstjärnorna och ljusstakarna. Men här är dagljuset så oerhört ljust, så det är så lätt att glömma. Men när det är mörkt är det ingen skillnad. Igår kom de i alla fall på plats och det blev en liten stund då vi lyssnade på en adventsskiva. Lite rumphugget blev det då stereon står i arbetsrummet sedan vi köpte ny större TV. Vi måste fixa en avställningsplats för den innan jul.

Nu skall jag ta kväll från tidningen och köra en patiens.

Man ska inte skriva när man är stressad, det blir lätt upprepningar … 😉

Kompisen är verkligen en kompis – om jag inte belastar henne för hårt så går det bra. Men något underligt är det som händer …

Som jag skrivit om så har jag tömt hårddisken på allt innehåll – utom programvarorna. Men fortfarande var den upptagen till ca 75 %. I förrgår minskade plötsligt det lediga utrymmet med 10 gigabyte – det är mycket. Jag i min enfald trodde att det var diskeeper-programmet som lade beslag på utrymmet för att jobba effektivare med defragmenteringen.

I dag när jag, lämnade datorn så började den spela upp bilder från mitt bildarkiv – vilket jag har som skärmsläckare i vanliga fall. Men efterom jag inte har haft några bilder kvar på hårddisken så har det kommit upp en text om att den inte kan hitta bilder.

Jag kollade i mina ”tomma” mappar. Där var återkopierat både bilder och musik, motsvarande 10 gigabyte på min C-disk. Jag förstår inte riktigt hur det gått till … Kan det ha att göra med att en av de externa hårddiskarna är av typen att den uppdaterar allt som händer Dvs tar backup hela tiden. Den var inkopplad några timmar i går då jag letade efter några bilder …

Eller kan det ha att göra med att det finns ”nåt” som grejar med mitt – en liten urmelkotte kanske …

I vilket fall så är jag mycket nervös just nu. Jobbar som en tokig för att få tidningen färdig medan Kompisen fortfarande samarbetar. Hon får sina uppmuntrande klappar. Jag hoppas att hon håller ut till den första december, då får vi nya gigabytes och då skall tidningen laddas upp på nätet. Det går inte att fylla på extra – samma problem som när vi lämnade i april. Det är fortfarande inte åtgärdat.

I kväll har vi varit på ett jätte trevligt Bring & Braii i Camps Bay. Vi är ett så trevligt gäng Sweor här i CT – nu tog vi med oss våra gubbar, även de trivs ihop. Kvällen gick alldeles för fort. När maken och jag, sista gästerna natruligtvis, skulle åka med taxi hem så kunde det ordinarie bolaget inte ställa upp på minst en timme. Vi ringde till ett annat bolag och det skulle komma en taxi om fyra minuter. Vi gick ut efter ca 10 minuter och fortfarande ingen taxi. Efter två telefonsamtal så kommer en taxi, men där sitter redan två personer i bilen. Vi frågar om det är vår taxi. Jo, det är rätt taxi. Maken ville inte hoppa in, men eftersom det var långt efter midnatt så övertalade jag honom.

En av passagerarna förklarade att om man beställde taxi från detta bolag så måste man tala om ifall man vill ha direkt taxi. Vi åkte nu med en kollektiv taxi. Ok, spelade ingen roll eftersom han var på väg till vår bostad. Men ett kvarter ifrån oss stannade bilen och han slog av motorn. Vi frågade varför han stannade – jo, vi skull vänta på ytterligare en passagerare. Vi påpekade att bilen var full, chauffören kontrade med att det skulle gå att pressa ner ytterligare en i baksätet. Maken och jag satt på varsin nedfälld skiva (baklänges) och fick blåhålla oss i kurvorna. Säkerhetsbälte, obefintligt … Men vi sparade tydligen ca 30 kronor  …

Jag får återkomma i morgon med bilder – nu måste jag sova, klockan visar 02.37  …

Kompisen är allvarligt sjuk … Jag jobbar på – så gott jag kan. För närvarande heltids jobb och snart har jag 50 % övertid på det. Kompisen skulle behöva ”vila”, men framför allt ”startas om”. Men jag är mitt i ett stort jobb som jag gör i Word och är i desperat behov av min ”programskiva” som ligger i Sverige. Har fått vissa löften om att kunna få ner den i början på nästa vecka – men får inte kontakt med huvudpersonerna …

Under tiden så jobbar jag vidare, håller tummarna under tiden. Kanske kan jag bli klar med sidorna och publicera i Kompisens nuvarande skick. Det är jättenervöst och jag drömmer om det på nätterna. Då har jag diverse konstiga lösningar – men de leder ingen vart, jag är bara stressad när jag vaknar …

Igår satt jag uppe till halv tre och rensade mitt gamla mailprogram Thunderbird – som tydligen lagrar allt på hårddisken. Det är fortfarande hundratals mail kvar … Då hittade jag mail som visade att jag har haft stora problem hela tiden med detta mailprogram.

Nu är klockan åter långt efter midnatt och jag skall lägga mig ”i tid i kväll” …

Jag har haft några timmar i kväll som varit trevliga, först en middag med vänner och sedan fortsatte vi till en konsert. När jag kom tillbaka hade jag ett mail med en videosnutt som var bland det roligaste jag sett de sista åren. När jag tittat på den några gånger så började kompisen ”låta” så jag stängde videon och startade om Kompisen …

Vi sitter i en rävsax, Kompisen och jag. Tidningssidorna som jag skriver i Word och Kompisen som måste  ”Reload”, men då måste jag ha min Office-cd,  som är i Sverige . Annars måste jag bli klar, hinna publicera och sedan kan jag ”ladda om” och välja Open Office …

Idag fick Kompisen hicka eller om det var sura uppstötningar. Grafikkortet lade av, men det har det gjort många gånger, och då kommer allt upp groteskt stort på skärmen. Man kan i lugn och ro spara och stänga de dokument man jobbar med och sedan startar man om. Har blivit van vid detta nu. Det händer faktiskt inte lika ofta som det gjorde för ett år sedan. Det hände inte i somras, så jag lämnade inte in den. Bara för att återkomma första veckan när jag var tillbaka här nere …

I vilket fall stängde jag ner och startade om – då fick jag hicka, ja det räcker nog inte. Hon startade och så kom det upp jobbiga meddelanden om att det inte gick starta i vanligt läge och att det jag jobbade med inte skulle kunna sparas … Att Explorer (använder aldrig det) och andra program – nånting – stod och laddade upp …

Start sidan såg helt annorluna ut, precis som när datorn var ny. Där stod något om Think Vantage – som är något bra i min dator, har jag förstått – men det har inte varit aktivt sedan jag vet inte när. Ikonlisten längst ner till vänster var helt tom. Skypen kom inte upp och i stort sett alla ikoner på skrivbordet försvann. Min stora skärm stängdes av och den på laptopen kopplades in igen. Den stora kom igång efter en stund, med mycket förstorad text, så man såg inte startmenyn. Då var jag mycket glad att skärmen på min laptop var igång.

När jag skulle starta mozilla, vars ikon låg på skrivbordet, fick jag frågan om jag ville ladda ner programmet. Jag tackade nej – men programmet kom upp efter några sekunder och önskade mig välkommen till Mozilla.

Då gick jag in och satte mig hos maken … Jag pratade och pratade och funderade på vad som hänt – han såg plågad ut – men vad gör man på kvällen och så här långt hemifrån, han får finna sig i att vara den som får lyssna. Ungarna säger ”Du och dina datorer” – men det är faktiskt inte jag som gör dessa grejer …

När jag pratat av mig, maken var helt matt – det brukar ha den effekten, jag får ”trösta” honom … Så gick jag helt enkelt in och stängde av datorn – väntade en stund och startade på nytt. Bilden var på laptopen och den stora suddiga var på den stora skärmen. Sedan slocknade båda två. Om jag hade en klump i magen innan så var det en stor sten nu. Detta tillstånd varade i några minuter – tyckte jag, men det handlade om några sekunder. Sedan hoppade den stora skärmen igång. Min egen skärmbild kom upp, alla ikonerna både på skrivbordet och i listen fanns där, liksom Skype.

Vet inte om ni kan förstå hur lättad jag var, annars hade jag fått leta alla www adresser, lösenord, bokmärken osv och lägga in på nytt … Nu kommer jag att få göra det i alla fall den dag jag gör min reload, men då bestämmer jag själv och kan ta fram allt detta i lugn och ro.

Nu ser allt ut som vanligt … Det där med datorer … Finns det någon som begriper sig på det …?

Måndag igen, men för mig kan det lika gärna vara vilken dag i veckan som helst – utom fredag. Då är det något speciellt, då blir det lite extra festligt med maten – är åtminstone tanken – ett avslut på vardagen och en början på helgen. De senaste veckorna har det dessutom varit lunch med damerna i föreningen. Vi är så trevliga …

Men jag kan inte förlika mig med att tiden går så fort – har skrivit om det tidigare, jag vet – men den går i alla fall för fort. Har snart varit här i två månader – hur är det möjligt. Jag som ser fram emot en lång tid här i mitt älskade Sydafrika. Med den här takten är jag snart hemma igen. Visserligen gillar jag Sverige också, men det är inte det som är problemet – det är tiden. Får den gå hur fort som helst …

Maken har ju blivit pensionär – han har hur mycket tid som helst att spendera på vad han vill. Jag har hur mycket som helst att göra, en dålig kombination. Idag blev det i alla fall bestämt att vi skulle åka till Waterfront och titta på den andra filmen av Stig Larssons filmatiserade böcker. Jag lämnade datorn och vi styrde kosan mot vår gamla favorit restaurang, de hade gjort om den del … Det har inte hänt på flera år – jo, de satsade på större parasoller som inte far iväg i stormen för några år sedan. Vi kände fortfarande igen en del av personalen, men vår ”egen” kypare var inte kvar. Jag tänkte fråga om honom, men maken tyckte det skulle vara pinsamt. Eftersom jag inte kände igen damen i receptionen så lät jag det vara. Så nu lever jag i ovisshet om han finns kvar eller ej.

Det var riktigt roligt att vara tillbaka i Waterfront – så jag måste försöka komma ifrån lite mer. Jag tänker alltid – efter det här osv …

Filmen var bra, men det är mycket våld – det är det ju i böckerna också. Jag vet inte om jag skrivit att jag har blivit med hörapparater. Måste säga att det är helt suveränt. Jag kopplar upp mig på hörslingan som finns i alla moderna lokaler – i biosalongen idag och konsertlokalen i förrgår, eller var det igår …? Tiden …

Jag slipper alla de problem som jag haft genom åren. Inte minst att behöva hålla för öronen när det blir för mycket bas eller för högt ljud. Jag har numera mitt egna inbyggda ”bio-surond ljud”. (hur nu det stavas?) Fungerar helt fantastiskt hur än det stavas. Jag hör också vad de säger även om det ligger musik i bakgrunden – det har jag inte gjort på flera år. Skall bli spännande att se hur det fungerar när jag kommer på en föreställning med massor av skratt – har ju inte hört slutet på en rolig historia på flera år.

Vill också meddela att Kompisen mår bättre och bättre. Ett stort problem verkar däremot vara mailprogrammet Thunderbird. Enligt det har jag ca 3500 mail – har rensat 1000 idag innan jag åkte till Waterfront. Men när jag startade om programmet när vi kom tillbaka så låg flera av mina raderade mail kvar i inboxen. Jag skriver nu om min gmail adress. Öppnar jag gmail i Google så har jag bara dryg tre hundra …

”Ja, ja – du och dina datorer”, som mina barn säger. ”Ja, ja – jag och mina datorer”. Men jag vill lägga till : ”och mina urmelkottar …”

Jag glömde – igen … Minnet har en lätt teflonyta och igår var den nyputsad. Lite konstigt är det att jag glömmer – sitter ju faktiskt framför min Kompis hela dagarna. Hon får faktiskt slita …

Tror att jag skrivit om att jag börjat på en tidning för föreningen, har fått ihop massor – det är faktiskt roligt. Börjar dessutom förlika mig med Windows Word – som är enda hindret – faktiskt. Den mesta tiden går åt till att överlista programmet och få den design på sidan som jag vill ha – ofta får jag nöja mig det som blev.

Igår var det mulet – hurra! Det betyder att jag inte behöver känna dåligt samvete för att jag inte tar den där fantastiska promenaden längs havet. Jag hann massor. Sedan var det dags att byta om, vi skulle på konsert i City Hall och lyssna till ”arméorkestern”. Varför jag skriver så är för att jag inte kommer ihåg vad de heter. Men det är Flottans orkester. Biljetterna är nästan gratis och de ville att man skulle ta med en leksak för att skänka till barn som julklapp. Vi valde en docka med både kam, mössa och handväska, makens val. Hoppas att den kommer till glädje.

Sedan köpte vi ett glas vin i foajen – för den goda sakens skull. Medan vi drack vinet kom en person som spelade säckpipa, iförd full mundering från något skotskts kompani – så tror jag inte att det heter, men mannen var från något slags kompani från Skottland. Jag måste medge att jag tycker det är något speciellt med säckpipa och särskilt när man står några meter ifrån och ser hur han först blåser upp säcken och sedan sätter igång.

Konserten började inte alls med militärorkestern – in kom det massor med män i svarta kostymer och vinröda flugor. Cape Town Male Voice Choir, efter kom en kvinnlig dirigent, kvinnlig pianist med kvinnlig notvändare. Så fantastiskt! Vilken inlevelse och efter några nummer så kommer det in en helt underbar Mezzo Soprano från Bulgarien. Hon sjöng tillsammans med kören och med denna fantastiska dirigent … Går inte att beskriva upplevelsen.

Sedan kom militärorkestern och det blev ett helt annat ”stuk” på musiken, men musikvalet var valt med humoristisk syn. Bland annat spelade man några Michael Jackson låtar och det kom upp en kille som dansade street dance – otroligt bra. Jag älskar att gå på konsert här i Kapstaden – man blir nästan alltid överraskad av musikvalet. Sådan musikglädje och dessutom är de så duktiga musikaliskt …

Med stor glädje återvände vi hem, samma taxichaufför som vi åkte in med erbjöd sig att hämta oss efter konserten – en service som vi verkligen uppskattar. Maken kröp i säng, men jag fick kärt samtal från andra sidan Atlanten. Yngsta barnbarnet börjar bli så stor nu att vi kan prata och skriva via Skype till varandra.

Idag har jag jobbat framför datorn igen, sedan kom det åter en kär påringning från andra sidan pölen och vi skrev lite och pratade lite. Måste alla barn ha så bråttom att växa upp …

GRATTIS! På födelsedagen kära barndomskamrat – jag skriver inte hur många år, för egentligen är det nog inte på riktigt …