Fötter, inget att skoja om …

Idag har jag ”skuttat” runt på stan. Det ser nog lite ut som om jag skuttar, eftersom jag alltid har så bråttom och det inte går i hop med att halta, så …

Jag har skämt bort mid själv lite idag. Men först var jag iväg på ett arbets EKG. Den som har gjort det vet att man får arbeta rejält. Allt var ok så jag bestämde mig att nu skulle jag belöna mig och ta hand om min stackars fot. Den, ja båda, behöver skor som kan stå emot kyla o vind och framför allt regn. Det duger inte att gå omkring i ”Foppatofflor” längre.

Jag har köpt nu skor. Två par, ett par på öppet köp. Det tog lång tid att prova ut, de flesta kunde jag inte ens få ner foten i om jag inte skulle tuppa lite under tiden. Men efter en lång stund så hade jag några alternativ att välja mellan.

Jag travade omkring i butiken och försökte verkligen hitta skor som jag kan gå normalt i – inte bara använda utsidan på foten. Det gjorde ont, ont – men det slutade med att jag hittade ett par sportiga walkingshoes, som det så käckt heter på svenska. GoreTex – så sköna, på den ”gamla” foten. Men helt ok på den nyopererade. Jag hittade också ett par mer normala vardagsskor ”Hästens” – trodde att det var en sängfabrikant, men det finns skor också som heter hästens.

De var som handsken på den ”gamla” foten, men inte så skön på den ”nya”. jag gick omkring och försökte ”hitta läget”. tillslut så satte kroppens eget ”morfin” in och smärtan mer eller mindre domnade bort. Jag fick löfte om att köpa dessa på öppet köp och prova mer hemma – helt ok. Det första paret tog jag på mig direkt när jag lämnade butiken.

Jag skuttar inte längre, utan nu trippar jag fram och fortsatte mot en sminkavdelning i stora varuhuset. Har i några år tänkt att jag skulle bli sminkad och köpa det sminket de använt, om jag tyckte att det blev bra. Nu blev det inte så som jag tänkt, jag fick stå upp och en vacker, trevlig ung dam penslade olika prover i mitt ansikte. När hon hittat rätt nyans så gnodde hon in ett puder med en mjuk borste och fixade till ansiktet. Jag tycket att det blev bra och verkade enkelt, så jag bestämde mig för att köpa. Priset var ungefär som på skorna, så jag drog ner lite på vad som var ”nödvändigt”

Så nu sitter jag här med två par nya skor – som i kväll inte ens var till att tänka på att försöka få ner min fot i. Ett sminkset, som jag inte riktigt kommer ihåg hur jag skulle sätta igång – man skall sticka hål med en nål, men hur många …

Nu försvinner jag  iväg till Dublin på några dagar. Jag tänker inte släpa på datorn, så jag återkommer inte här föränn tidigast söndag.

—————

I morgon, onsdag, är det en speciell dag. Då fyller dotterdottern Jenny 6 år. GRATTIS! Jenny – mormor tänker på dig …

Tidigt, tapper och åderlåten …

Jodå, ”klockan” ringde – det var fortfarande mörkt utanför fönstret och inte ett dugg intressant att ens tänka på att stiga upp. Men efter tre repetitioner så fanns det inte längre något val. Maken uppför sig normalt som man gör på morgonen, men jag … Jag hade förberett så mycket jag kunde igår, men ändå så virrar jag omkring bara för att – ja …. helt enkelt göra vad man gör på morgonen. Sätt mig i arbete efter kl 22 och jag är hur effektiv som helst, men några timmar efter upvaknandet …

Det var nästan mörkt i morse då vi steg upp, men en kvart efter det att vi stigit upp så mröknade det ännu mer och sedan blev det världens skyfall. Jag letade fram en plastkasse för att packa in datorn och annat som kunde hjälpa till att vi inte skulle bli som dränkta råttor. Precis min styrka på morgonen. Just innan jag skulle till att spy, så var vi färdiga och maken gick ner till båten för att ösa – då upphörde också regnet och det blev faktiskt lite ljusare. Jag hade i alla fall bestämt att jag skulle ta stövlarna – kan ju fortfarande bara gå i mina öppna ”kalleanka-skor”.

Hade tänkt att jag skulle ta foto av grunden uppe på berget, men pga av avloppsbekymmer blev det inte i går. Men nu skulle jag ta foto innan jag åkte. Jag klättrade upp för berget, men hade glömt att jag packat ner kameran i den ryggsäck som maken tagit med ner tillbåten. Det var inte till att tänka på att gå ner och upp igen. Morgon stund har guld i mund … Så, käre son – sorry ingen bild, du måste tag med kameran själv. Det såg i alla fall mycket bra och proffsigt ut …

Nu var det så att jag skulle vara på labbet kl 8 för att ta blodprover. Jag blev avläppt extra tidigt i morse, eftersom maken skulle lämna bilen på verkstad i Enskede kl åtta, och vi har ju mött morgontrafiken då vi åkt i motsatt riktning, så det gällde att vara ute i tid. Maken klarade tiden med 10 minuter minus. Jag var på plats 30 minuter plus.De tog fem rör av mig, och så många rör som de tagit denna sommar så kanske det inte är så konstigt att jag ibland mår konstigt …

Sedan hade jag ytterligare en timme som skulle ”slås ihjäl”. Proverna skulle tas på fastande mage och Gustavsbergs vårdcentral har den servicen att de tillhanda håller kaffe och kaka för 5 kronor, så efter provtagningen satte jag mig i väntrummet med kaffe och en hallonkaka. TV:n stod på så jag kunde titta på TV4:s morgonsoffa. Jag fick se både nyheter om helikopterrånet och dagens Trissvinnare, 200.000kr tror jag det blev – dvs lottovinnaren – de andra fick nog lite mer.

Sedan var det dags för min egen ”kurs” – sista gången. Det är så typiskt när man äntligen kommer så långt att man lär känna människor – då är det slut … Det spelar ingen roll att man säger att man skall hålla kontakten med varandra.

Jag tog bussen hem och satte mig vid datorn och började förbereda inför mötet som jag skall delta i på Irland på torsdag. Det fullkomligt ramlar in rapporter, och jag skall också skriva ihop – vem skall orka läsa allt. Nu verkar det dessutom som om jag skall skriva ihop något käckt om SWEA Sydafrika som skall vara i högst 7 minuter … Hur skall jag kunna hitta på detta, är fullt upptagen i morgon med annat, och om jag skriver något – vem orkar bry sig …

Nu skall jag leta fram käcka kläder inför det arbets-EKG som jag skall genomföra i morgon – puh …

Röjning på alla fronter …

En av de stora rishögar som jag flyttat ...
En av de stora rishögar som jag flyttat ...

Jag vaknade sist av alla – som vanligt. Jag staplade upp, jag verkligen staplar på morgonen för fötterna är inte alls med. Sonen var redan uppe på ”höjden” och jobbade med grunden. Barnbarnet satt med sitt lego och maken satt med en tidning och drack sitt morgonte med GD – det är ju söndag. Jag hann inte mer än säga godmorgon, så ropade barnbarnet vi skulle bygga lego tillsammans. Tacksamt sjönk jag ned i fåtöljen och tittade på hans bygge. Jag behöver inte bygga själv – bara hålla i en legobit och titta på de fantastiska skapelser han gör. Maken kom med te och en GD och det var en mysig söndagsmorgon.

Sedan fortsatte röjningen av det sly som tagit över de senaste åren då vi inte gjort något. Vi var ju inne på att sälja och brydde oss inte så mycket under några år. Sedan har vi haft ett par år då vardagen har gått åt till så mycket annat – åren, har fullkomligt rusat iväg, liksom slyet.

Idag har vi knipsat och röjt oss fram, armarna är alldeles blodiga och sönderrivna alla de vildrosor som verkligen har livskraft och som tagit över mer eller mindre. Slanorna kan bli många meter långa och taggarna är smart vinklade så att grenarna kan klättra, vilket de gjort på mig idag. Vi lyckades röja så mycket att vi kunde lägga upp en av båtarna på vår gamla plats. Hade tänkt fota för att visa skillnaden, men …

Sonen gjorde ett jättejobb i helgen och hann göra den stomme som huset skall vila på. Jag lovade att jag skulle gå upp och fota, men …

Vi drabbades av stopp i avloppet …!!  Detta upptäckte jag då jag skulle ta hand om middagsdisken och vi skulle stänga ner köket. Maken körde sonen och sonsonen över till fastlandet och sedan ”kröp” han ihop i underskåpet och skruvade isär ”abbonemanget”, som en gammal vän skulle ha uttryckt det. Jag packade ihop inför färden till stan, det är antagligen den sista gången jag besöker stugan innan vi reser till CT.

Det var inte stopp i ”första” kröken, men vi har två … Det var problem med att skruva tillbaka röret – gängorna ville inte. Efter en halvtimme tappade maken orken och humöret och jag förbarmade mig. Maken kravlade sig upp och jag kravlade mig ner. Men det var ingen skillnad – det gick inte att gänga tillbaka. Vet inte hur många gånger jag tog isär och satte ihop innan det äntligen gick att skruva ihop. Jag skruvade isär den andra kröken, inte mycket ”gegga” där – men det var fortfarande stopp … ?! Jag satt och försökte ”fiska”, jätteäckligt. Maken assisterade mig med en liten whisky, tack för det! Vet inte varför det hjälper, men som i många olika sammanhang.

Vi inspekterade avloppsbrunnen, maken grejade lite, men det var inget som påverkade avloppet i köket – det fungerade i badrummet hela tiden. Jag lossade det lodräta röret – har aldrig hört talas om att ett stopp kan vara i där. Men så var fallet. Där satt en ”fettpropp”, dvs en propp som fyllde röret och den var av rent fett. Då kom jag ihåg att jag hade hällt av en massa fett, men inte spolat hett vatten efteråt. Detta bildade nu en effektiv (äcklig) propp, som påminde om stelnat stearin. Förlåt att jag delar med mig av mina osmakliga detaljer, men vad hjärtat är fullt … 😉

Klockan var nu så mycket att vi bestämde oss för att sova kvar. Det var för mörkt för att fixa det sista. Det kommer inte att hinna fixas i morgon bitti heller, för jag skall vara på labbet kl 07.45 i Gustavsberg och maken skall lämna bilen i Enskede kl 8.00. Så nu blir det sängen och förhoppningsvis en god natts sömn. Klockan ringer mycket tidigt i morgon …

En har jag gömt här ...
En har jag gömt här ...

Maran och tappra försök i svampskogen …

En välförtjänt paus ...
En välförtjänt paus ...

Har du någon gång varit med om att ”maran” rider dig? Jag vet inte varifrån ordet kommer, men jag vet vad det betyder. Jag har i så många år haft denna ”mara” i hälarna. Det gör rent fysiskt ont, jag upplever henne som om hon drar från knäveckan till nacken med sådan styrka att det verkligen gör ont. Hon gör också så att man inte vet hur fort man skall kunna komma ifrån henne – i mitt fall komma inomhus när det är mörkt ute – för hon finns bara där ute när det är mörkt. Jag känner faktiskt en fruktansvärt smärta och panik innan jag hinner in och kan smälla igen dörren bakom mig.

Så, löjligt – jag är den första att skriva under på det. Inbillning – håller med. Men likt förbaskat har hon alltid funnits där så långt jag kan minnas. Eftersom jag nu börjar bli äldre och minnet börjar bli därefter, så har jag nu vid flera tillfällen konstaterat att hon, Maran, inte är där när jag behöver gå ut efter mörkrets inbrott. Jag vet inte vad som hänt – finns hon inte längre – men det tror jag inte på. Har hon också blivit gammal och inte orkar dra så hårt – vet inte. Eller är det jag som börjar bli avtrubbad och inte fattar att jag skall vara rädd för henne längre …? Nog om henne …

Idag har vi haft en strålande dag. Sonen har förberett grunden för det lilla huset på höjden, barnbarnet har spikat och ritat för sin koja, som han skall bygga. Jag har rensat (påbörjat) i rabatterna och klippt ner vildrosor, som snart tar över.

Maken och jag bestämde oss efter lunchen att vi skulle gå en tur och plocka trumpetsvamp. Vi har ett ställe där vi alltid kunnat plocka ihop tillräckligt för en stuvning. Vi hittade inte ens stället. Sedan vi var där för några år sedan, så har trädgårdsföreningen lejt ett skogsbolag för att röja i skogen. Och det hade de gjort med besked. Alla stora, värdefulla träd var borta. Kvar var det stora hjulspår av skogsmaskiner och alla aspar …

Vi gick verkligen runt för att hitta vårt ställe, det var faktiskt rent löjligt. Till slut gav vi upp och vände hemåt, vi hittade nästan inte tillbaka, men  vi visste ju i vilken riktning vi skulle då. Däremot så hamnade vi i en fantastisk liten skogsdunge – som vi inte haft en aning om. Men skogen, både här och där var tom på svamp. Vi kom hem med 2 dl svamp, en gul kantarell och resten trattisar. På vägen hem passerade vi några grannar som satt och rensade litervis med trattisar. Jag påpekade att de hade haft svamplycka och de log bara fånigt lyckligt. Våra svampar räckte i alla fall till att smaksätta såsen …

img_64421
Tekniken går framåt, denna lilla apparat borrar sig ner i berget lättare än en plätt ...

Ris på hög …

Jag sover så gott här i stugan trots att vi, maken och jag, delar en säng som är 120 cm bred. De som besöker oss ser mycket förvånade ut när de får klart för sig att vi båda sover i sängen. Lite diskret försöker de uppskatta vårt omfång, som är alldeles för stort, och sedan sneglar de på sängen. Men vi har fått in snitsen, det blir lite oredigt just den stunden när någon av oss vill vända sig, men några sekunder bara så har vi formerat oss igen och sover vidare.

Idag har gått i arbetets tecken, jag har snubblat omkring på berget och dragit ris. Jag har verkligen snubblat – och dragit ris. Foten hänger inte med och det gör rejält ont när jag försöker att balansera mellan stenar och allt ris som ligger huller om buller. Det är ingen större ordning när man fäller träd. Själva trädet går bra att bestämma fallriktningen på, det blir också bra när man kapar stammen i bestämda bitar, men när sedan grenarna skall av. Det blir rörigt och under alltsammans ligger trädstammen i kapade längder.

Min uppgift var i alla fall att försöka få grenarna i en hög, och stapla stambitarna. Det blev många högar, de höll på att knäcka mig. Försök att kasta stora tallgrenar i uppförsbacke – och hålla balansen samtidigt. Efteråt fick jag övertala maken att han skulle se skillnaden. Jo, jo … han såg nog att det var skillnad …

Sonen och barnbarnet anlände när jag avslutat, satt mig ner i de sista solstrålarna med foten i högläge och lyckats få hjärtat att sluta slå utanför kroppen. Barnbarnet sprang direkt till Lego-lådan och sonen bytte till arbetskläder och gick upp på berget för att borra hål i det. Själv ställde jag mig framför spisen. Efter någon timme satt vi alla vid middagsbordet med tända ljus – nu är det höst utanför fönstret – och inte helt omysigt …

Stjärnfall – på riktigt …?

Vet inte om jag skrivit om att jag går en kurs två gånger i veckan som går ut på personlig utveckling. Vi är sex stycken deltagare och med en helt fantastisk ledare, Rose. Jag är nog kär i henne. Så fort hon stiger in i rummet så kommer glädjen och möjligheterna in.

Jag upplever att vi deltagare sitter med halvöppna munnar och bara ”sörplar” i oss hennes positiva utstrålning – som hon verkligen ”slaskar” omkring sig …

Idag skulle vi ha med oss vänner eller anhöriga, maken ställde upp. Vi fick uppgifter som skulle genomföras – det gick bra och alla verkade trivas i situationen. Vi lyckades åstadkomma rollspel och sånger. Men, jag saknade det ”gamla vanliga” då vi sitter och tar till oss vad vår Rose delar med sig av. Anhöriga i all ära, det spelar ingen roll hur bra de tyckte att det var, och hur trevligt. Jag saknade våra samtal med Rose. Sådan egoist är jag är.

Sedan var frågan om vi skulle åka ut till ön eller inte. Jag har ju börjat ”boa” in mig i stan nu. Maken tyckte alldeles bestämt att vi skulle åka ut – jag var inte alls alldeles bestämd – men vet ju att jag stortrivs när jag väl är ute.

Så nu sitter vi här och jag ångrar inte för en minut att vi åkte hit. Det är dessutom helt underbart att stå ute i mörkret och titta på stjärnhimlen, i kväll såg jag två stjärnfall. Nu är det så oromantiskt i dessa dagar att man säger att det är gammalt skrot från rymdraketerna som ramlar in i atmosfären – men det tror jag inte för ett ögonblick på, så jag önskade mig något vid båda tillfällena  …