Både maken och jag lyckades sova en stor del av natten – det var bra, vi behövde det. Personalen sprang fortfarande runt i sin teletubbies dräkter. En del av dem fyllde verkligen upp gångarna när de passerade. Frukosten var helt ok med äggröra, stekt skinka och stuvade bönor. Vi landade på tid – kanske lite tidigare. Men återigen lång väntan innan vi fick lämna planet – 40 personer åt gången. Vi hade tack o lov ingen tid att passa – det plan som dagligen går till Stockholm gick ungefär när vi lämnade.

Vi strulade runt en del på flygplatsen – det vil gärna bli strul, den är så oerhört stor. Nu var den dessutom folktom – underlig känsla. Vi letade upp träffpunkten för shuttlebussarna och stod där en stund o väntade. Vi fick så småningom veta att det går inga shuttlebussar – det måste bli taxi. Det fanns tre taxi för hela stora flygplatsen, vi tog en och han tog oss till hotellet – strulade med betalningen då han ville ha cash, vem har det idag – inte vi. Jo, vi hade sydafrikanska pengar, men han nobbade. Till slut sade jag ifrån att eftersom vi har kort med chips så funkar det tydligen inte med att vi skulle signera. Bara det – alla dessa taxiförare över hela världen som vill lura oss turister. I valet att inte få betalt eller inte så lyfte han på en trasa och där låg en normal, fungerande apparat.

När vi betalt gick vi mot hotellingången – den var låst. Det kom ut en dam från en annan dörr och undrade om vi hade bokat. Jo, vi uppgav namnet och hon sade att vi fick gå runt hörnet ca 50 meter. Mina fötter jublade inför detta Det var inte 50 meter, snarare 250 och en trottoar under construction.

Vi möttes av en söt, glad receptionist – tack för det. Vi fick ett rum, liksom vi kunde köpa med en flaska rött vin – vid det laget var vi som två, fotömma trasor. Vi har ju inte fått promenera på tre veckor och nu hade vi sprungit omkring med tunga väskor i många kilometer sammanlagt.

Efter gott vin, god middag som levererades i receptionen (allt är ju stängt), en härlig dusch så ligger vi nu här i en skön säng och det återstår bara att sova …

Jag satte klockan tidigt – det var faktiskt inte ens riktigt ljust – hösten har kommit till Kapstaden. Ställde mig på balkongen vid flera tillfällen och följde de olika skiftningarna på himlen vart efter solen steg.

Även om Hilda fixar det mesta så kan vi inte lämna över allt, även om hon säkert skulle klara av det. Vi tvättade våra lakan och madrassöverdragen. Packade det sista och det som inte kom med kom inte med. Konstigt hur stressad man blir de sista timmarna – dagen innan har jag full kontroll.

Vår granne Karin mötte upp i garaget kl 14.15 och körde oss till Stadium. Ingen stoppade oss på vägen och vi lämnade över de papper hon behövde för att ta sig hem.

Vi hade många timmar framför oss i kö. Det ändå förvånansvärt organiserat – men tålamod … Alla var väldigt vänliga och hade lätt för skämt och skratt. Man tog vår temperatur – om det var ok fick vi ett gult band runt handleden – vilket både maken och jag fick. Sedan fick vi en gummisnodd med en siffra – vår var 4. Det betydde att vi skulle åka med buss nr 4. Vilket vi också gjorde efter en lång stund. Under tiden fick vi varsin matpåse o dryck. När bussen körde fram tog de hand om vårt bagage och i fick bara sitta 1 på varje dubbelsäte. Vid ankomsten till flygplatsen tog det lång tid innan vi fick stiga av. Först skulle bussarna, en efter en köra fram. Bagaget lastas av och en hund skulle sniffa efter något – vilket det nu var. Sedan fick vi kliva ur.

Då började nästa köande – men det gick förvånansvärt fort – mycket snabbare än när vi reser reguljärt. Det var noga med avstånd i kön. Likaså i kön till säkerhetskontrollen, men sedan var det slut på avståndstagande. I vänthallen stod alla stolar på samma sätt. Även om resenärerna försökte hålla avstånd. På planet var det fullsatt och där fick vi inte köa till toaletterna – men att vi delade armstöd var inte så viktigt … Personalen sprang omkring i vita skyddsdräkter och såg ut som vita Teletubbies. Middagen bestod av en kartong innehållande en fralla med osynlig kycklingröra – lyckades skrapa i mig lite och den var ganska god, med en chokladbrownie och en KitKat choklad  – serverat med te, kaffe eller söt dryck – vad mer kan man önska …

Nu har det flutit mycket vatten under broarna. Kommer inte ihåg hur mycket jag skrivit tidigare.

Nu har vi alla dokument som ger oss tillåtelse att lämna bostaden, vi ska samlas på stora Stadium. Den som kör oss har rätt att köra tillbaka.

Vi har fyllt i en massa dokument – och fler blir det innan vi får sätta oss i de bussar som ska ta oss till flygplatsen. Detta har vi hört från de som lämnade för en vecka sedan. Vi har biljetter med SAA (South African Airways) från Kapstaden till Frankfurt.

När vi kommer kommer dit har vi fått höra att det är stenhård kontroll att man har biljetter vidare – liksom hotell om inte flygresan sker samma dag.

Vi har flygbiljetter från Frankfurt till Stockholm. Vi har hotellbokning natten emellan ankomst och avfärd till Arlanda. Vi har nästan allting, men inga garantier för att det fungerar …

Nu ska jag gå till sängs, det jag inte hinner fixa det fixar Hilda. Men förhoppningsvis fixar jag det mesta innan vi åker i morgon. Men medger – det känns tryggt att veta att hon är den som stänger lägenheten. Liksom hon varit den som öppnat den de senaste åren – min oro just nu är att hon inte får arbeta pga av Lockdown. Det är ett problem jag får ta tag i när jag landat hemma.

Idag skulle min pappa ha fyllt 94 år …

Nu gjorde jag samma misstag som jag gjorde här i början av min dagbok för många år sedan. Jag skrev min text direkt här – och naturligtvis gjorde jag ett misstag och texten försvann.

Ska försöka hitta texten imorgon, eller återskapa den – ha, ha, riktigt roligt skrivet med tanke på min intolerans mot värmen.

Jag går till sängs nu, hur ljuvligt det än är just nu på altanen.